Kryoglobuliner är immunoglobuliner som fälls ut (precipiterar) i ett serumprov när röret kyls ned och som löser upp sig spontant när temperaturen åter höjs till 37. En viktig konsekvens av detta är att om dessa ska kunna detekteras på laboratoriet måste blodprovet hållas vid 37 (+/-2) grader tills man har fått tillfälle att centrifugera det och avlägsna de röda blodkropparna. I ett serumrör låter man normalt blodet koagulera i rumstemperatur för att sedan avlägsna enbart serum för vidare analys. Detta gör dock att eventuella kryoglobuliner försvinner i blodkoaglet. Blodkoaglet (med eventuella kryoglobuliner i) löser inte upp sig igen när det värms till 37 grader och provet kan inte användas för denna analys.
Redan på 30-talet observerades att proteiner fällde ut i vissa serumprover när de kyldes och att detta precipitat löstes upp när serumprovet värmdes upp till 37 grader. Med tiden fick detta namnet kryoglobuliner och visade sig vara ganska vanligt vid infektioner och autoimmuna sjukdomar samt kunna orsaka vaskulit. Kryoglobuliner består alltid utav antikroppar, antingen ensamma eller i immunkomplex. På 70-talet föreslogs ett sätt att klassificera kryoglobuliner, baserat på dess sammansättning, som används än idag:
Indelning av kryoglobuliner
Typ 1: monoklonala immunoglobuliner, för det mesta IgM, mindre ofta IgG, nästan aldrig IgA
Oftast kopplat till hematologisk malignitet eller dess förstadier. Dessa fäller ut p.g.a. minskad löslighet vid lägre temperaturer och är alltså inte immunkomplex till skillnad från typ 2 och 3.
Nästa två kallas blandade kryoglobuliner eftersom precipitatet har olika ingående delar och fäller därför ut vid låga temperaturer p.g.a. immunkomplexbildning. Även här är IgM vanligast följt av IgG men IgA är inte inte lika ovanligt som vid typ 1.
typ 2: är som typ 1 men binder till den konstanta (Fc)-delen av polyklonalt IgG, d.v.s. de uppvisar reumatoid faktor (RF)-aktivitet.
typ 3: är som typ 2 men med skillnaden att även de bindande immunoglobulinerna är polyklonala.
De blandade kryoglobulinerna är alltså immunkomplex och aktiverar följaktligen komplementkaskaden genom den klassiska vägen. Man kan komplettera utredningen med komplementanalyser, där sänkt C4 är den känsligaste markören för kryoglobulinaktivitet.
Analys av kryoglobuliner består i sin enklaste form av att blodprovet transporteras till labbet i särskild behållare för att inte temperaturen ska sjunka under 37 grader. Blodet får sedan stå och koagulera i värmeskåp, provet centrifugeras i värme, och serum förs över till ett nytt rör som ställs i kylskåp. Efter 24 timmar tittar man på botten av röret för att kontrollera om något precipitat har bildats (definitionsmässigt kryoglobuliner). Om det inte har gjort det kan man vänta ytterligare en tid, t.ex. en vecka och kontrollera på nytt. Efter detta kan man svara ut om kryoglobuliner finns eller ej. Ofta vill man ha ytterligare information och det kan fås med t.ex. elektrofores som visar om det är monoklonalt eller polyklonalt Ig som har givit upphov till precipitatet. Man kan också bestämma antikropparnas klass (IgG, IgM, IgA) samt koncentration med t.ex. nefelometri.
Litteratur
Roccatello D, et al. Cryoglobulinaemia. Nat Rev Dis Primers. 2018 Aug 2;4(1):11. doi: 10.1038/s41572-018-0009-4