NMDA-receptorantikroppar orsakar NMDA-receptorencefalit. När antikroppar mot glutamat-receptorn av NMDA-typ (NMDAR) identifierades år 2007 hos en grupp patienter med ett tämligen karaktäristiskt neurologiskt syndrom gav det upphov till en ny neurologisk sjukdomskategori. Patienterna i fråga hade tumörer (oftast teratom i äggstockarna) men sjukdomen tedde sig inte som de klassiska paraneoplastiska neurologiska syndromen som hade börjat kartläggas flera decennier tidigare.
Den viktigaste skillnaden är att patienterna med NMDAR-antikroppar blev tydligt bättre efter initiering av immunhämmande behandling (Titulaer et al). Nu vet vi orsaken, vid anti-NMDAR-encefalit orsakar antikropparna det neurologiska syndromet men inte genom att döda nervceller utan genom att påverka NMDA-receptorns funktion. Antikroppar har två identiska bindningsställen och när en NMDAR-antikropp binder till två receptorer samtidigt, alltså korsbinder dem, leder det till att nervcellen tar bort NMDA-receptorn från cellytan (Dalmau et al, Ryding et al). Behandlas patienten så att antikropparna försvinner återhämtar nervcellerna sig så småningom och NMDA-receptorn återgår till cellytan, i bästa fall utan kvarstående men hos patienten.
Kliniskt kännetecknas NMDA-receptorencefalit av ett snabbt insjuknande (mindre än tre månader) med flera av dessa karaktäristika: beteendestörning som för tankarna till psykiatrisk sjukdom, nedsatt kognition, talstörning, epileptiska anfall, rörelserubbning, nedsatt vakenhet, och störningar i det autonoma nervsystemet (puls, blodtryck, andning, med mera).
För definitiv diagnos krävs att NMDAR-antikroppar identifieras och dessa ska finnas i prov från spinalvätska. Enbart fynd i serumprov kan inte säkert användas för att ställa diagnosen.
Antikropparnas bindning till antigenet är konformationsberoende. Det innebär att i princip behövs en intakt receptor för att de ska binda. Metoden lineblot, i vilken detektionsantigen är linjära peptider/proteiner, fungerar alltså inte. Den typen av indirekt immunofluorescens på vävnadssnitt som används på de flesta kliniska laboratorier är inte bra för att påvisa just dessa antikroppar. Istället förlitar man sig på indirekt immunofluorescens på laboratorieceller (immortaliserade cellinjer) som har blivit transfekterade så att de uttrycker stora mängder av NMDA-receptorn cellytan. Glas med fixerade transfekterade celler används och fungerar bra för att detektera dessa antikroppar.
På sistone har det alltmer uppmärksammats att flera neurala antikroppar kan förekomma hos samma patient och ibland ge upphov till en klinisk blandbild/overlap (Martinez-Hernandez et al). Just anti-NMDAR och anti-MOG förekommer ganska ofta tillsammans och vissa förespråkar riktad testning avseende MOG-antikroppar när NMDAR-encefalit har diagnostiserats om atypiska symtom föreligger såsom påverkan på optikusnerven eller svaghet i extremiteter (Du et al).
Litteratur
Titulaer MJ, et al. Treatment and prognostic factors for long-term outcome in patients with anti-NMDA receptor encephalitis: an observational cohort study. Lancet Neurol. 2013 Feb;12(2):157-65. doi: 10.1016/S1474-4422(12)70310-1
Dalmau J, et al. An update on anti-NMDA receptor encephalitis for neurologists and psychiatrists: mechanisms and models. Lancet Neurol. 2019 Nov;18(11):1045-1057. doi: 10.1016/S1474-4422(19)30244-3
Ryding M, et al. Pathophysiological Effects of Autoantibodies in Autoimmune Encephalitides. Cells. 2023 Dec 20;13(1):15. doi: 10.3390/cells13010015
Martinez-Hernandez E, et al. Clinical significance of anti-NMDAR concurrent with glial or neuronal surface antibodies. Neurology. 2020 Jun 2;94(22):e2302-e2310. doi: 10.1212/WNL.0000000000009239
Du BQ, et al. Myelin oligodendrocyte glycoprotein antibody and N-methyl-d-aspartate receptor antibody overlapping syndrome: insights from the recent case reports. Clin Exp Immunol. 2024 Jan 9;215(1):27-36. doi: 10.1093/cei/uxad109