Med pemfigoid-associerade antikroppar menas här de autoantikroppar som används för att diagnostisera bullös pemfigoid och liknande sjukdomar med blåsbildning i gränsen mellan överhuden och läderhuden.
Ett antal kliniskt viktiga autoantikroppar uppvisar en likartad bild vid indirekt immunofluorescens (IIF), ett distinkt streck vid basalmembranet i övergången mellan dermis (läderhuden) och epidermis (överhuden). Den vanligaste sjukdomen som är associerad med detta fluorescensmönster är blåsdermatosen bullös pemfigoid.
BP180-ak
Vid bullös pemfigoid utgörs denna basalmembransreaktivitet i de flesta fall av autoantikroppar riktade mot ett protein som kallas BP180. Dessa autoantikroppar tros vara sjukdomsorsakande vid bullös pemfigoid men de detekteras ibland även hos personer utan tecken på hudsjukdom. Antigenet BP180 utgörs av kollagen typ XVII som finns i hemidesmosomerna. Hemidesmosomerna förankrar det mest basal lagret av epitelceller med det underliggande basalmembranet. Även genetiska varianter som t.ex. orsakar avsaknad eller defekt funktion av kollagen typ XVII (kodad av genen COL17A1) ger upphov till blåsdermatos.
Den immunodominanta domän av BP180 heter NC16A (NC, non-collagenous) och sitter på den extracellulära domänen (ektodomänen) där den har direkt kontakt med integrin ɑ6. Längre ut på ektodomänen har BP180 direkt kontakt med laminin 322 samt kollagen typ IV. Den intracellulära delen av BP180 har direkt kontakt med BP230, integrin β4, och plektin.
BP180 finns även i andra organ såsom njurar, livmoder, och hjärna men proteinets funktion där är okänd. Möjligen kan närvaron av BP180 i hjärna förklara en observerad låggradig association mellan bullös pemfigoid och multipel skleros (Försti et al).
BP230-ak
Anti-BP230 var den första autoantikroppen som associerades med bullös pemfigoid men den är inte lika vanlig som anti-BP180 och dess roll i patogenesen är osäker. Bullös pemfigoid med anti-BP230 men utan BP-180 förekommer vilket talar för att autoimmunitet mot BP230 (som befinner sig intracellulärt) är sjukdomsorsakande. Men det fåtal personer med bara anti-BP230 verkar ha mildare sjukdom. För att säkerställa att patienterna verkligen saknar BP180-antikroppar har western blot utförts med human hud som antigenkälla.
Övriga autoantikroppar
Slemhinnepemfigoid är en grupp sjukdomar som tillsammans är kopplade till autoantikroppar mot BP180, BP230, lamin-322, integrin ɑ6β4, och kollagen VII.
Den vanligaste autoantikroppen vid epidermolysis bullosa acquista (EBA) är anti-kollagen VII.
Som parentes kan nämnas att autoantikropparna vid Goodpastures syndrom, riktade mot kollagen IV (anti-glomerulärt basalmembran eller anti-GBM), inte detekteras med IIF i klinisk rutin.
Metodologi
IIF är guldstandard-metod för att ställa diagnosen bullös pemfigid. Det kan göras på vävnad från apa, t.ex. matstrupe. En annan relativt vanlig metod är att använda snitt av human hud som har behandlats med saltlösning så att epidermis har släppt från dermis (en artificell blåsa har skapats) och kallas salt-split skin, vilket har fördelen att basalmembransfärgningen kan ytterligare klassificeras beroende på om fluorescens finns på den apikala (taket) eller basala (golvet) sidan av “blåsan”. Autoantikroppar mot BP180 och BP230 ger fluorescens längs den apikala sidan. ELISA har utvecklats som använder de immunodominanta epitoperna av BP180 och BP230. Till skillnad från IIF kommer dessa metoder att missa autoantikroppar mot ovanliga epitoper.
IIF och ELISA som används i klinisk rutin för anti-BP180 och anti-BP230 kommer bara att detektera autoantikroppar av IgG-typ. Liksom vid de flesta andra autoimmuna sjukdomar är IgG-antikropparna mest relevanta. I detta fall orsakar de sannolikt den komplement-medierade skadan som man ser tecken på i hudbiopsier från patienter. Men i 50% av fallen av bullös pemfigoid är den dominant autoantikropps-isotypen IgG4, som inte aktiverar komplement effektivt. Icke-komplementberoende mekanismer som tros vara viktiga är ubikvitin- och proteasom-medierad degradering av BP180 samt antikroppsmedierad makropinocytos av BP180. Vid bullös pemfigoid har det visat sig att även anti-BP180 och anti-BP230 av IgE-typ förekommer och bidrar sannolikt till skada, möjligen kopplat till den dominans av eosinofila granulocyter som är typisk för bullös pemfigoid.
Litteratur
Tuusa J, et al. BP180/Collagen XVII: A Molecular View. Int J Mol Sci. 2021 Nov 12;22(22):12233. doi: 10.3390/ijms222212233
Ramcke T, et al. Bullous pemphigoid (BP) patients with selective IgG autoreactivity against BP230: Review of a rare but valuable cohort with impact on the comprehension of the pathogenesis of BP. J Dermatol Sci. 2022 Feb;105(2):72-79. doi: 10.1016/j.jdermsci.2021.11.011
Cole C, et al. Insights Into the Pathogenesis of Bullous Pemphigoid: The Role of Complement-Independent Mechanisms. Front Immunol. 2022 Jul 7;13:912876. doi: 10.3389/fimmu.2022.912876
Schmidt E, et al. European Guidelines (S3) on diagnosis and management of mucous membrane pemphigoid, initiated by the European Academy of Dermatology and Venereology – Part II. J Eur Acad Dermatol Venereol. 2021 Oct;35(10):1926-1948. doi: 10.1111/jdv.17395
Försti AK, et al. Neurological and psychiatric associations in bullous pemphigoid-more than skin deep? Exp Dermatol. 2017 Dec;26(12):1228-1234. doi: 10.1111/exd.13401