Kategorier
analyser pemfigoid-associerade-ak

Pemfigoid-associerade antikroppar

Med pemfigoid-associerade antikroppar menas här de autoantikroppar som används för att diagnostisera bullös pemfigoid och liknande sjukdomar med blåsbildning i gränsen mellan överhuden och läderhuden.

Ett antal kliniskt viktiga autoantikroppar uppvisar en likartad bild vid indirekt immunofluorescens (IIF), ett distinkt streck vid basalmembranet i övergången mellan dermis (läderhuden) och epidermis (överhuden). Den vanligaste sjukdomen som är associerad med detta fluorescensmönster är blåsdermatosen bullös pemfigoid.

BP180-ak

Vid bullös pemfigoid utgörs denna basalmembransreaktivitet i de flesta fall av autoantikroppar riktade mot ett protein som kallas BP180. Dessa autoantikroppar tros vara sjukdomsorsakande vid bullös pemfigoid men de detekteras ibland även hos personer utan tecken på hudsjukdom. Antigenet BP180 utgörs av kollagen typ XVII som finns i hemidesmosomerna. Hemidesmosomerna förankrar det mest basal lagret av epitelceller med det underliggande basalmembranet. Även genetiska varianter som t.ex. orsakar avsaknad eller defekt funktion av kollagen typ XVII (kodad av genen COL17A1) ger upphov till blåsdermatos.

Den immunodominanta domän av BP180 heter NC16A (NC, non-collagenous) och sitter på den extracellulära domänen (ektodomänen) där den har direkt kontakt med integrin ɑ6. Längre ut på ektodomänen har BP180 direkt kontakt med laminin 322 samt kollagen typ IV. Den intracellulära delen av BP180 har direkt kontakt med BP230, integrin β4, och plektin.

BP180 finns även i andra organ såsom njurar, livmoder, och hjärna men proteinets funktion där är okänd. Möjligen kan närvaron av BP180 i hjärna förklara en observerad låggradig association mellan bullös pemfigoid och multipel skleros (Försti et al).

BP230-ak

Anti-BP230 var den första autoantikroppen som associerades med bullös pemfigoid men den är inte lika vanlig som anti-BP180 och dess roll i patogenesen är osäker. Bullös pemfigoid med anti-BP230 men utan BP-180 förekommer vilket talar för att autoimmunitet mot BP230 (som befinner sig intracellulärt) är sjukdomsorsakande. Men det fåtal personer med bara anti-BP230 verkar ha mildare sjukdom. För att säkerställa att patienterna verkligen saknar BP180-antikroppar har western blot utförts med human hud som antigenkälla.

Övriga autoantikroppar

Slemhinnepemfigoid är en grupp sjukdomar som tillsammans är kopplade till autoantikroppar mot BP180, BP230, lamin-322, integrin ɑ6β4, och kollagen VII.

Den vanligaste autoantikroppen vid epidermolysis bullosa acquista (EBA) är anti-kollagen VII.

Som parentes kan nämnas att autoantikropparna vid Goodpastures syndrom, riktade mot kollagen IV (anti-glomerulärt basalmembran eller anti-GBM), inte detekteras med IIF i klinisk rutin.

Metodologi

IIF är guldstandard-metod för att ställa diagnosen bullös pemfigid. Det kan göras på vävnad från apa, t.ex. matstrupe. En annan relativt vanlig metod är att använda snitt av human hud som har behandlats med saltlösning så att epidermis har släppt från dermis (en artificell blåsa har skapats) och kallas salt-split skin, vilket har fördelen att basalmembransfärgningen kan ytterligare klassificeras beroende på om fluorescens finns på den apikala (taket) eller basala (golvet) sidan av “blåsan”. Autoantikroppar mot BP180 och BP230 ger fluorescens längs den apikala sidan. ELISA har utvecklats som använder de immunodominanta epitoperna av BP180 och BP230. Till skillnad från IIF kommer dessa metoder att missa autoantikroppar mot ovanliga epitoper.

IIF och ELISA som används i klinisk rutin för anti-BP180 och anti-BP230 kommer bara att detektera autoantikroppar av IgG-typ. Liksom vid de flesta andra autoimmuna sjukdomar är IgG-antikropparna mest relevanta. I detta fall orsakar de sannolikt den komplement-medierade skadan som man ser tecken på i hudbiopsier från patienter. Men i 50% av fallen av bullös pemfigoid är den dominant autoantikropps-isotypen IgG4, som inte aktiverar komplement effektivt. Icke-komplementberoende mekanismer som tros vara viktiga är ubikvitin- och proteasom-medierad degradering av BP180 samt antikroppsmedierad makropinocytos av BP180. Vid bullös pemfigoid har det visat sig att även anti-BP180 och anti-BP230 av IgE-typ förekommer och bidrar sannolikt till skada, möjligen kopplat till den dominans av eosinofila granulocyter som är typisk för bullös pemfigoid.

Litteratur

Tuusa J, et al. BP180/Collagen XVII: A Molecular View. Int J Mol Sci. 2021 Nov 12;22(22):12233. doi: 10.3390/ijms222212233

Ramcke T, et al. Bullous pemphigoid (BP) patients with selective IgG autoreactivity against BP230: Review of a rare but valuable cohort with impact on the comprehension of the pathogenesis of BP. J Dermatol Sci. 2022 Feb;105(2):72-79. doi: 10.1016/j.jdermsci.2021.11.011

Cole C, et al. Insights Into the Pathogenesis of Bullous Pemphigoid: The Role of Complement-Independent Mechanisms. Front Immunol. 2022 Jul 7;13:912876. doi: 10.3389/fimmu.2022.912876

Schmidt E, et al. European Guidelines (S3) on diagnosis and management of mucous membrane pemphigoid, initiated by the European Academy of Dermatology and Venereology – Part II. J Eur Acad Dermatol Venereol. 2021 Oct;35(10):1926-1948. doi: 10.1111/jdv.17395

Försti AK, et al. Neurological and psychiatric associations in bullous pemphigoid-more than skin deep? Exp Dermatol. 2017 Dec;26(12):1228-1234. doi: 10.1111/exd.13401

Kategorier
blåsdermatoser diagnoser

Blåsdermatoser

Autoimmuna blåsdermatoser är en grupp sjukdomar där autoantikroppar har en direkt skadlig verkan. Antikropparna är riktade mot adhesionsmolekyler i hud och slemhinnor. Dessa molekyler behövs för att epitelceller ska kunna haka i varandra och i det underliggande vävnadslagret.

Sjukdomarna delas upp i två huvudtyper beroende på hur djupt i epitelskiktet de angripna adhesionsmolekylerna finns och följaktligen hur djup blåsbildning som uppstår. Vid pemfigus attackeras molekyler som håller ihop epitelcellerna med varandra vilket orsakar ytliga/intraepiteliala blåsor och vid pemfigoid attackeras molekyler som håller fast epitelcellerna i gränsen mellan epidermis och dermis (basalmembranet) vilket orsakar djupare/subepidermala blåsor.

Immunofluorescens vid blåsdermatoser
Indirekt immunofluorescens med reaktivitet (1) vid basalmembranet som vid pemfigoid och (2) intercellulärt som vid pemfigus. Bild: Hannes Lindahl

Pemfigus vulgaris är en allvarlig sjukdom som ofta drabbar något yngre kvinnor. I samma grupp finns också paraneoplastisk pemfigus och den mindre allvarliga pemfigus foliaceus med ytligare exfoliativ erytrodermi.

Bland de subepidermala blåsdermatoserna ingår bullös pemfigoid, som oftast drabbar äldre män, men också graviditetspemfigoid, slemhinnepemfigoid, epidermolysis bullosa acquisita (EBA), och linjär IgA-dermatos.

Den vanligast detekterade autoantikroppen vid pemfigus vulgaris är desmoglein 3, följt av desmoglein 1. Dessa är centrala komponenter av desmosomerna som håller ihop keratinocyterna med varandra. Autoantikropparna infiltrera vävnaden och bildar immunkomplex. Vid pemfigus vulgaris är antikropparna oftast av IgG4-typ och aktiverar därför inte komplement eller immunceller via Fc-receptorer. Troligtvis är det bindningen till desmosomkomponenterna i sig som orsakar blåsbildningen.

Den vanligast detekterade autoantikroppen vid bullös pemfigoid är BP180, följt av BP230. Dessa ingår i hemidesmosomerna som bidrar till vidhäftningen mellan epidermis och dermis.

I klinisk rutin analyseras IgG mot autoantigenen vid blåsdermatoser, liksom de flesta autoimmuna sjukdomar, men IgE mot dessa antigen finns hos de flesta patienter (analyseras inte i klinisk rutin) och eosinofiler dominerar den cellulära infiltrationen i biopsier. Denna typ av inflammation har kallats autoallergi, d.v.s. Th2-polariserad immunaktivering mot autoantigen. Vid både pemfigus vulgaris och bullös pemfigoid tycks T-celler av Th2-typ vara pådrivande, åtminstone avseende antikroppsproduktion, men Th17 gör sannolikt ett betydande bidrag till inflammation och vävnadsskada. Vid bullös pemfigoid ses komplementaktivering i lesionerna vilket inte är typiskt för pemfigus vulgaris.

sjukdomautoantikroppar mot
pemfigus vulgaris (mest i slemhinnor)desmoglein 3, desmocollin 3
pemfigus vulgaris (hud och slemhinnor)desmoglein 3, desmoglein 1
pemfigus foliaceusdesmoglein 1
pemfigus vegetansdesmoglein 3, desmoglein 1, desmocollin 1-3
pemfigus erytematosusdesmoglein 1
pemfigus herpetiformisdesmoglein 3, desmoglein 1, desmocollin 1, desmocollin 3
läkemedels-inducerad pemfigusdesmoglein 1, desmoglein 3
IgA-pemfigusdesmocollin, desmoglein 1, desmoglein 3
bullös pemfigoidBP180, BP230
slemhinnepemfigoidBP180, BP230, α6β4-integrin, laminin 332, kollagen typ VII (IgA förekommer)
epidermolysis bullosa acquisitakollagen typ VII
Dermatitis herpetiformisepidermalt transglutaminas (IgA)
graviditetspemfigoidBP180, BP230
linjär IgA dermatosLAD-1, LABD-97 (båda är fragment av BP180), kollagen typ VII (samtliga IgA)
anti-laminin gamma-1 (p200) pemfigoidLaminin γ1 (subenhet av laminin 311)
Varianter av autoimmuna blåsdermatoser och associerade diagnostiska antikroppar

Fang H, et al. The role of T cells in pemphigus vulgaris and bullous pemphigoid. Autoimmun Rev. 2020 Nov;19(11):102661. doi: 10.1016/j.autrev.2020.102661

Egami S, et al. Autoimmune bullous skin diseases, pemphigus and pemphigoid. J Allergy Clin Immunol. 2020 Apr;145(4):1031 – 1047. doi: 10.1016/j.jaci.2020.02.013