Kategorier
analyser desmoglein-ak

Desmoglein-antikroppar

Desmoglein-antikroppar är viktiga serologiska markörer för pemfigus vulgaris och liknande autoimmuna sjukdomar med ytlig blåsbildning i överhuden.

Desmosomer finns i epitelceller och kardiomyocyter och fungerar som intercellulära bryggor som är förankrade i cytoskelettet på cellens insida. De är uppbyggda av transmembranösa (t.ex. desmoglein 1 och 3) och helt intracellulära proteiner. Antikroppar mot desmoglein 1 och 3 är de viktigaste serologiska markörerna för sjukdomen pemfigus vulgaris och är dessutom sjukdomsorsakande i sig.

Paraneoplastisk pemfigus (PNP) är mycket sällsynt. Jämfört med pemfigus vulgaris (ordagrant vanlig pemfigus) har PNP oftare svår stomatit och utbredda polymorfa hudmanifestationer men autoimmuna reaktioner kan även uppstå i inre organ såsom lungorna. PNP är ofta associerat med autoantikroppar mot desmoglein 3 och mot familjen av intracellulära desmosom-associerade proteiner som kallas plakiner, mest typiskt är anti-periplakin och anti-envoplakin.

Som en parentes kan arytmogen högerkammardysplasi (ARVC) nämnas. ARVC kännetecknas av att kardiomyocyterna tillbakabildas och ersätts av bindväv vilket kan leda till plötslig död. I vissa fall identifieras mutationer i gener kopplade till desmosomerna. Det har även föreslagits att autoimmunitet är inblandat och en publikation identifierade autoantikroppar mot desmoglein 2 (med ELISA och western blot) som en lovande diagnostisk markör (Chatterjee et al). En annan studie identifierade med indirekt immunofluorescens anti-hjärtmuskel-autoantikroppar hos en stor andel av patienter med ARVC. I den senare studien korrelerade antikroppsnivå med sjukdomsgrad (Caforio et al). Dessa fynd behöver dock bekräftas i flera studier innan detta kan införas i klinisk rutin.

Litteratur

Schmidt E, et al. Pemphigus. Lancet. 2019 Sep 7;394(10201):882-894. doi: 10.1016/S0140-6736(19)31778-7

Waschke J, Spindler V. Desmosomes and extradesmosomal adhesive signaling contacts in pemphigus. Med Res Rev. 2014 Nov;34(6):1127-45. doi: 10.1002/med.21310

Chatterjee D, et al. An autoantibody identifies arrhythmogenic right ventricular cardiomyopathy and participates in its pathogenesis. Eur Heart J. 2018 Nov 21;39(44):3932 – 3944. doi: 10.1093/eurheartj/ehy567

Caforio ALP, et al. Evidence From Family Studies for Autoimmunity in Arrhythmogenic Right Ventricular Cardiomyopathy: Associations of Circulating Anti-Heart and Anti-Intercalated Disk Autoantibodies With Disease Severity and Family History. Circulation. 2020 Apr 14;141(15):1238 – 1248. doi: 10.1161/CIRCULATIONAHA.119.043931

Kategorier
blåsdermatoser diagnoser

Blåsdermatoser

Autoimmuna blåsdermatoser är en grupp sjukdomar där autoantikroppar har en direkt skadlig verkan. Antikropparna är riktade mot adhesionsmolekyler i hud och slemhinnor. Dessa molekyler behövs för att epitelceller ska kunna haka i varandra och i det underliggande vävnadslagret.

Sjukdomarna delas upp i två huvudtyper beroende på hur djupt i epitelskiktet de angripna adhesionsmolekylerna finns och följaktligen hur djup blåsbildning som uppstår. Vid pemfigus attackeras molekyler som håller ihop epitelcellerna med varandra vilket orsakar ytliga/intraepiteliala blåsor och vid pemfigoid attackeras molekyler som håller fast epitelcellerna i gränsen mellan epidermis och dermis (basalmembranet) vilket orsakar djupare/subepidermala blåsor.

Immunofluorescens vid blåsdermatoser
Indirekt immunofluorescens med reaktivitet (1) vid basalmembranet som vid pemfigoid och (2) intercellulärt som vid pemfigus. Bild: Hannes Lindahl

Pemfigus vulgaris är en allvarlig sjukdom som ofta drabbar något yngre kvinnor. I samma grupp finns också paraneoplastisk pemfigus och den mindre allvarliga pemfigus foliaceus med ytligare exfoliativ erytrodermi.

Bland de subepidermala blåsdermatoserna ingår bullös pemfigoid, som oftast drabbar äldre män, men också graviditetspemfigoid, slemhinnepemfigoid, epidermolysis bullosa acquisita (EBA), och linjär IgA-dermatos.

Den vanligast detekterade autoantikroppen vid pemfigus vulgaris är desmoglein 3, följt av desmoglein 1. Dessa är centrala komponenter av desmosomerna som håller ihop keratinocyterna med varandra. Autoantikropparna infiltrera vävnaden och bildar immunkomplex. Vid pemfigus vulgaris är antikropparna oftast av IgG4-typ och aktiverar därför inte komplement eller immunceller via Fc-receptorer. Troligtvis är det bindningen till desmosomkomponenterna i sig som orsakar blåsbildningen.

Den vanligast detekterade autoantikroppen vid bullös pemfigoid är BP180, följt av BP230. Dessa ingår i hemidesmosomerna som bidrar till vidhäftningen mellan epidermis och dermis.

I klinisk rutin analyseras IgG mot autoantigenen vid blåsdermatoser, liksom de flesta autoimmuna sjukdomar, men IgE mot dessa antigen finns hos de flesta patienter (analyseras inte i klinisk rutin) och eosinofiler dominerar den cellulära infiltrationen i biopsier. Denna typ av inflammation har kallats autoallergi, d.v.s. Th2-polariserad immunaktivering mot autoantigen. Vid både pemfigus vulgaris och bullös pemfigoid tycks T-celler av Th2-typ vara pådrivande, åtminstone avseende antikroppsproduktion, men Th17 gör sannolikt ett betydande bidrag till inflammation och vävnadsskada. Vid bullös pemfigoid ses komplementaktivering i lesionerna vilket inte är typiskt för pemfigus vulgaris.

sjukdomautoantikroppar mot
pemfigus vulgaris (mest i slemhinnor)desmoglein 3, desmocollin 3
pemfigus vulgaris (hud och slemhinnor)desmoglein 3, desmoglein 1
pemfigus foliaceusdesmoglein 1
pemfigus vegetansdesmoglein 3, desmoglein 1, desmocollin 1-3
pemfigus erytematosusdesmoglein 1
pemfigus herpetiformisdesmoglein 3, desmoglein 1, desmocollin 1, desmocollin 3
läkemedels-inducerad pemfigusdesmoglein 1, desmoglein 3
IgA-pemfigusdesmocollin, desmoglein 1, desmoglein 3
bullös pemfigoidBP180, BP230
slemhinnepemfigoidBP180, BP230, α6β4-integrin, laminin 332, kollagen typ VII (IgA förekommer)
epidermolysis bullosa acquisitakollagen typ VII
Dermatitis herpetiformisepidermalt transglutaminas (IgA)
graviditetspemfigoidBP180, BP230
linjär IgA dermatosLAD-1, LABD-97 (båda är fragment av BP180), kollagen typ VII (samtliga IgA)
anti-laminin gamma-1 (p200) pemfigoidLaminin γ1 (subenhet av laminin 311)
Varianter av autoimmuna blåsdermatoser och associerade diagnostiska antikroppar

Fang H, et al. The role of T cells in pemphigus vulgaris and bullous pemphigoid. Autoimmun Rev. 2020 Nov;19(11):102661. doi: 10.1016/j.autrev.2020.102661

Egami S, et al. Autoimmune bullous skin diseases, pemphigus and pemphigoid. J Allergy Clin Immunol. 2020 Apr;145(4):1031 – 1047. doi: 10.1016/j.jaci.2020.02.013