autoallergi - klinimm.se

De tre etablerade autoantikropparna vid autoimmun tyreoideasjukdom är riktade mot tyreoperoxidas (TPO), tyreoglobulin (Tg) och tyreoideastimulerande hormon-receptorn (TSHR). Anti-TSHR kallas i Sverige ofta TRAK.

TPO är en membranbunden molekyl och är det viktigaste enzymet vid syntesen av tyreoideahormon. Tg bildas som svar på TSH-stimulering och är en löslig molekyl som i sig inte är biologiskt aktiv, men tyreoideahormon bildas från tyrosinrester på Tg-proteinet.

anti-TPO och/eller anti-Tg är associerat med lymfocytär infiltration i tyreoidea som yttrar sig kliniskt som Hashimotos tyreoidit. Det är inte ovanligt heller med anti-TPO och/eller anti-Tg hos personer utan kliniska symtom och med normala tyreoideafunktionsprover. Obduktionsstudier har dock visat att även i dessa fall finns ofta lymfocytär infiltration i tyreoidea och avsaknaden av kliniska symtom förklaras sannolikt av stor reservkapacitet i körteln.

Autoantikroppar mot Tg var det som identifierades först som kopplat till autoimmun tyreoideasjukdom men anses nu vara mindre användbart jämfört med anti-TPO vid denna frågeställning (McLachlan et al, 2004), även om detta har ifrågasatts (Nishihara et al). Anti-TPO och anti-Tg förekommer ofta tillsammans och ibland är det fråga om korsreaktiva antikroppar som reagerar med både Tg och TPO (Estienne et al).

Autoantikroppar mot TPO och Tg är i de allra flesta fall konformationsberoende, men linjär epitoper förekommer också. Autoantikroppar mot TPO och Tg uppvisar mycket lite epitope spreading d.v.s. de specifika epitoper som en patients autoantikroppar binder till på respektive protein är stabila över tid. Viss ärftlighet avseende dessa epitopmönster har observerats.

För både anti-TPO och anti-Tg finns internationella referenspreparat. I en publicerad jämförelse framgår att sensitivitet och specificiteten för båda varierar ganska mycket beroende på laboratorium och val av metod. För diagnosen Hashimotos tyreoidit har anti-Tg ofta en sensitivitet nära 100% och anti-TPO drygt 80%. Men för båda dessa autoantikroppar är friska kontroller också seropositiva i allt från 1 till 30% i publicerade material (Nishihara et al).

Anti-TPO av IgE-typ har sannolikt en roll i patogenesen vid kronisk spontan urtikaria (CSU). TPO kan finnas lösligt och om flera IgE-molekyler binder till olika delar av proteinet finns förutsättningar att korsbinda Fc-receptorer på basofiler/mastceller och orsaka degranulering av histamin (Bracken et al). Detta fenomen har kallats autoallergi (Manwaring, 1943).

Litteratur

McLachlan SM, Rapoport B. Breaking tolerance to thyroid antigens: changing concepts in thyroid autoimmunity. Endocr Rev. 2014 Feb;35(1):59-105. doi: 10.1210/er.2013-1055

McLachlan SM, Rapoport B. Thyroid Autoantibodies Display both ”Original Antigenic Sin” and Epitope Spreading. Front Immunol. 2017 Dec 20;8:1845. doi: 10.3389/fimmu.2017.01845

Bracken SJ, et al. Autoimmune Theories of Chronic Spontaneous Urticaria. Front Immunol. 2019 Mar 29;10:627. doi: 10.3389/fimmu.2019.00627

Weetman AP. An update on the pathogenesis of Hashimoto’s thyroiditis. J Endocrinol Invest. 2021 May;44(5):883-890. doi: 10.1007/s40618-020-01477-1

McLachlan SM, Rapoport B. Why measure thyroglobulin autoantibodies rather than thyroid peroxidase autoantibodies? Thyroid. 2004 Jul;14(7):510-20. doi: 10.1089/1050725041517057

Nishihara E, et al. Comparison of thyroglobulin and thyroid peroxidase antibodies measured by five different kits in autoimmune thyroid diseases. Endocr J. 2017 Oct 28;64(10):955-961. doi: 10.1507/endocrj.EJ17-0164

Estienne V, et al. Multicenter study on TGPO autoantibody prevalence in various thyroid and non-thyroid diseases; relationships with thyroglobulin and thyroperoxidase autoantibody parameters. Eur J Endocrinol. 1999 Dec;141(6):563-9. doi: 10.1530/eje.0.1410563

Manwaring WH. Autoallergic Dermatitis. Cal West Med. 1943 Oct;59(4):209

Anti-IgE-antikroppar, d.v.s. IgG riktade mot IgE är associerat med kronisk spontan urtikaria, men dessa autoantikroppar analyseras inte ännu i klinisk rutin.

Sedan 1980-talet har autoimmunitet hypotetiserats som orsak till kronisk spontan urtikaria (CSU, Grattan et al). Det som främst ligger till grund för detta är observationen att upp till 50% av de med CSU har ett positivt resultat i ett s.k. autologt serum hud test (ASST). Ett positivt resultat i detta test innebär att en lokal inflammatorisk reaktion har uppstått en kort stund efter injektion av eget serum i huden. Detta har vanligen antingen tolkats som att patientens serum innehåller en histaminfrisättande substans eller autoantikroppar som orsakar det positiva testresultatet och kanske även nässelutslagen i sig. Den autoimmuna hypotesen för CSU stöds också av tydlig samsjuklighet med andra autoimmuna sjukdomar (Confino-Cohen et al). Testet ASST används inte i klinisk rutin.

På senare år har det blivit alltmer sannolikt att IgG-autoantikroppar mot antingen IgE eller den IgE-bindande subenheten av dess Fc-receptor (FcεR1ɑ) på basofiler/mastceller är sjukdomsdrivande vid CSU (Vasagar et al). Cirka 40% av CSU-patienterna har en av dessa autoantikroppar och de är ännu vanligare hos de med positivt resultat vid ASST. Anti-FcεR1ɑ kan potentiellt korsbinda Fc-receptorerna direkt och anti-IgE åstadkommer troligen samma sak genom att korsbinda IgE bundet till Fc-receptorn. Det kan orsaka kronisk aktivering av dessa histamin-frisättande celler.

Läkemedlet omalizumab (som också är IgG riktat mot IgE) fungerar bra i majoriteten av (auto)anti-IgE-positiva CSU-fall som inte har svarat på behandling med antihistamin. Det kan tyckas ologiskt, men omalizumab fungerar sannolikt genom att hindra korsbindning av IgE-beklädda Fc-receptorer genom att mätta dem med anti-IgE. De CSU-associerade autoantikropparna mot IgE måste hitta två lediga IgE (bundna till Fc-receptor) i närheten av varandra för att korsbindning ska ske. Omalizumab tycks fungera bättre i CSU med autoallergiska antikroppar (IgE) jämfört med de med autoimmuna antikroppar (IgG).

IgE-mot andra autoantigen (s.k. autoallergi) detekteras ofta vid CSU, t.ex. mot tyreoperoxidas (TPO) eller IL-24 (Schmetzer et al).

Litteratur

Bracken SJ, et al. Autoimmune Theories of Chronic Spontaneous Urticaria. Front Immunol. 2019 Mar 29;10:627. doi: 10.3389/fimmu.2019.00627

Grattan CE, et al. A serological mediator in chronic idiopathic urticaria – a clinical, immunological and histological evaluation. Br J Dermatol. 1986 May;114(5):583-90. doi: 10.1111/j.1365-2133.1986.tb04065.x

Confino-Cohen R, et al. Chronic urticaria and autoimmunity: associations found in a large population study. J Allergy Clin Immunol. 2012 May;129(5):1307-13. doi: 10.1016/j.jaci.2012.01.043

Vasagar K, et al. Evidence of in vivo basophil activation in chronic idiopathic urticaria. Clin Exp Allergy. 2006 Jun;36(6):770-6. doi: 10.1111/j.1365-2222.2006.02494.x

Schmetzer O, et al. IL-24 is a common and specific autoantigen of IgE in patients with chronic spontaneous urticaria. J Allergy Clin Immunol. 2018 Sep;142(3):876-882. doi: 10.1016/j.jaci.2017.10.035