Kategorier
allergi diagnoser

Allergi

Allergi är ingen sjukdom i sig utan namnet på en form av immunologisk överkänslighet. Denna överkänslighet kännetecknas av att den oftast är riktad mot ämnen som inte tillhör kroppen och på ett typiskt sätt involverar vissa delar av immunsystemet t.ex. Th2-celler, IgE, mastceller, eosinofila granulocyter, interleukin-4, m.m. Många vanliga sjukdomar som t.ex. astma eller nässelutslag (urtikaria) kan vara orsakade av allergi men förekommer också utan att det finns allergi med i bilden.

Den vanligaste formen av allergi är IgE-medierad men det finns även cellmedierad allergi i form av kontakteksem och IgG-medierad allergi i form av hypersensitivitetspneumonit (tidigare kallad allergisk alveolit).

Allergi uppkommer när små mängder av ett immunogent protein från omgivningen (ett allergen) lyckas aktiverar en T-cell. T-cellen integrerar denna signal med andra signaler i omgivningen, t.ex. vissa cytokiner, och programmeras på ett sätt som leder till ett allergiskt immunsvar. Vid första kontakten med immunsystemet uppstår inga symtom men det skapas ett immunologiskt minne med förutsättningar för allergiska symtom vid nästa exponering.

I de allra flesta fall när man talar om allergi, är detta orsakat av Th2-polariserade minnes-T-celler (som producerar IL-4, IL-5, IL-13, m.m.) och B-celler som har ställt om sin antikroppsproduktion till IgE. IgE fixeras på ytan av mastceller via dessa cellers Fc-receptorer. Fc-delen kallas den ände av antikroppen som inte binder till antigen. Mastceller finns framförallt där främmande ämnen kan komma in i kroppen, i allmänhet hud och slemhinnor. Nästa gång allergenet kommer in i kroppen och träffar på mastcellerna sker korsbindning av många sådan cellbundna IgE-antikroppar vilket är en signal för mastcellen att snabbt tömma ut en mängd substanser som finns lagrade i cellen. Dessa ger dels omedelbara allergiska symtom men också signaler som långsammare lockar till sig immunceller såsom eosinofila och neutrofila granulocyter samt makrofager. Detta ger upphov till en sen inflammatorisk fas och vid upprepad exponering till kronisk inflammation.

Personer som har en särskild benägenhet att bilda antikroppar av IgE-typ efter exponering för immunogena proteiner från den yttre miljön kallas atopiker. Den atopiska läggningen är till största del medfödd och studier av olika allergiska sjukdomar hos enäggstvillingar brukar rapportera att i cirka 60% av fallen har båda tvillingarna sjukdomen. Dock ska det noteras att tvillingar ofta delar uppväxtmiljö med varandra vilket sannolikt också har stor inverkan. Men tvåäggstvillingar, som bara delar hälften av sitt genom med varandra, tenderar att ha hälften så stor risk att utveckla den allergiska sjukdomen jämfört med enäggstvillingar.

Med blodprov eller pricktest påvisar man enbart sensibilisering för allergen, d.v.s. immunologiskt minne, inte allergisk sjukdom. I allmänhet bör man i första hand använda blodprov och pricktest för att bekräfta eller avfärda misstankar om allergi och de testade allergenen bör då väljas utifrån patientens erfarenheter.

Allergiskt kontakteksem är en cellmedierad inflammation som uppstår efter att haptener (små icke-immunogena molekyler som kan ta sig igenom huden) kopplade till ett bärarprotein tas upp av en antigenpresenterande cell och aktivera en T-cell. Till skillnad från den IgE-medierade allergin är den cellmedierade reaktionen mycket långsammare och ofta tar det 2-3 dagar innan symtomen uppträder på huden efter förnyad exponering. Ett vanligt exempel är nickelallergi.

Klassiska orsaker till hypersensitivitetspneumonit är upprepad inandning av organiska partiklar i lantbruksmiljö eller vid fågeluppfödning. Inflammation och fibros uppstår i lungvävnaden (interstitiell lungsjukdom) med cell-medierad inflammation parallellt med antigen-specifika IgG-antikroppar som en viktig diagnostisk markör.

Litteratur

Luo W, Hu J, Xu W, Dong J. Distinct spatial and temporal roles for Th1, Th2, and Th17 cells in asthma. Front Immunol. 2022 Aug 12;13:974066. doi: 10.3389/fimmu.2022.974066.

Kategorier
analyser Scl-70-ak

Scl-70-antikroppar

Scl-70-antikroppar kallas också anti-topoisomeras I och är en av de tre autoantikroppar som ingår i aktuella klassifikationskriterier för systemisk skleros (SSc).

Scl-70-ak är framför allt kopplat till undergruppen diffus kutan SSc samt ökad risk för interstitiell lungsjukdom (ILD) och död. Vid positivt resultat hos patient som inte uppfyller klassifikationskriterier för SSc är det bra att känna till att det inte är helt ovanligt med falskt positiva resultat med kommersiella tester.

Scl-70-ak har studerats och använts i över 40 år men en begränsning är att metodiken har ändrats under dessa år vilket kan påverka generaliserbarheten av tidigare rapporterade associationer. Immunodiffusion är den mest specifika metoden men används inte lika mycket längre till förmån för ELISA, ALBIA, och lineblot. Av dessa är ELISA minst specifik. Studierna som visade association mellan anti-Scl-70 och ILD detekterade autoantikroppen med den mer specifika metoden immunodiffusion och det är inte säkert att kopplingen är kliniskt användbar när moderna men mindre specifika metoder används.

Litteratur

Jandali B, et al. The Effect of Anti-Scl-70 Antibody Determination Method on Its Predictive Significance for Interstitial Lung Disease Progression in Systemic Sclerosis. ACR Open Rheumatol. 2022 Apr;4(4):345-351. doi: 10.1002/acr2.11398

Lam BH, et al. False positive anti-Topoisomerase I (Scl-70) antibody results in clinical practice: A case series from a scleroderma referral center. Semin Arthritis Rheum. 2022 Oct;56:152052. doi: 10.1016/j.semarthrit.2022.152052

Douvas AS, et al. Identification of a nuclear protein (Scl-70) as a unique target of human antinuclear antibodies in scleroderma. J Biol Chem. 1979 Oct 25;254(20):10514-22

Kategorier
analyser myositspecifika-ak

Myositspecifika antikroppar

Antisyntetassyndrom är en undergrupp av de idiopatiska inflammatoriska myopatierna. Diagnosen baseras på detektion av myositspecifika antikroppar.

Syntetas syftar här på enzymerna aminoacyl-tRNA-syntetas som har som uppgift att ladda tRNA med en aminosyra inför translation av mRNA till proteiner i ribosomen. På senare tid har det visat sig att denna grupp av enzymer har många andra funktioner, bl.a. i immunsystemet.

Den vanligaste typen av antisyntetassyndrom definieras av autoantikroppen anti-Jo-1 och kallas ibland anti-Jo-1-associerad sjukdom. Jo-1-antigenet är histidyl-tRNA-syntetas som kopplar aminosyran histidin till sin tRNA-molekyl.

En hypotes är att immuniseringen mot histidyl-tRNA-syntetas sker i lungorna, faciliterad av luftföroreningar, rökning, eller luftvägsvirus. Anti-Jo-1 antikroppar kan t.ex. detekteras tidigt i BAL-vätska och dessa korrelerar med förekomst och svårighetsgrad av interstitiell lungsjukdom (Galindo-Feria et al och Notarnicola et al).

Upp till 90% av alla med anti-Jo-1-associerad sjukdom uppvisar den kliniska triaden: artrit, myosit, och interstitiell lungsjukdom. Men vid sjukdomsdebuten är isolerade manifestationer vanliga vilket är en diagnostisk utmaning.

Vid ANA-analys med IIF på HEp-2-celler ger anti-Jo-1 ett cytoplasmatiskt mönster som kan inge misstanke om antisyntetassyndrom men kräver verifiering med antigenspecifik teknik såsom ALBIA (Luminex-typ), ELISA, eller lineblot. Möjligen kan nivån av anti-Jo-1 användas för att följa upp behandlingssvar vid anti-Jo-1-associerad sjukdom.

Grovt räknat har cirka hälften av alla med någon form av antisyntetassyndrom samtidigt anti-Ro52 eller anti-Ro60, och i sammanhanget kallas dessa antikroppar för myositassocierade autoantikoppar till skillnad från myositspecifika autoantikroppar såsom Jo-1, m.m. För dessa patienter innebär anti-Ro52 ökad risk för interstitiell lungsjukdom.

Det finns tjugo olika aminosyror och för varje av dessa finns ett aminoacyl-tRNA-syntetas. Av dessa tjugo har autoantikroppar detekterats mot åtta:

  • Anti-Jo-1 (histidyl)
  • Anti-PL-7 (treonyl)
  • Anti-PL-12 (alanyl)
  • Anti-EJ (glycyl)
  • Anti-OJ (isoleucyl)
  • Anti-KS (asparaginyl)
  • Anti-Zo (fenylalanyl)
  • Anti-Ha (tyrosyl)

Andra myositspecifika autoantikroppar (som inte är antisyntetas-autoantikroppar) inkluderar anti-MDA-5. Den är associerad med snabbt förlöpande interstitiell lungsjukdom och efter detektion bör fyndet rapporteras ut utan fördröjning till behandlande läkare för ställningstagande till immunmodulerande behandling. Kliniskt är anti-MDA-5 associerat med tillståndet amyopatiska dermatomyosit d.v.s. utan muskelsymtom men med hudsymtom. Autoantikroppar mot MDA-5, PL-7, och PL-12 utmärker sig för att vara kopplade till högre dödlighet (Läkartidningen. 2022;119:22023).

Myosit med anti-Ku och anti-PM-Scl har rapporterats vara associerat med interstitiell lungsjukdom i 27% respektive 38% av fallen. Anti-PM-Scl är annars främst kopplat till systemisk skleros medan anti-Ku förekommer vid många olika sjukdomar. Vid myosit anses anti-Ku vara ett prognostisk gynnsamt tecken.

Litteratur

Monti S, et al. Clinical spectrum of anti-Jo-1-associated disease. Curr Opin Rheumatol. 2017 Nov;29(6):612-617. doi: 10.1097/BOR.0000000000000434

Opinc AH, Makowska JS. Antisynthetase syndrome – much more than just a myopathy. Semin Arthritis Rheum. 2021 Feb;51(1):72-83. doi: 10.1016/j.semarthrit.2020.09.020

Belizna C, et al. Anti-Ku antibodies: Clinical, genetic and diagnostic insights. Autoimmun Rev. 2010 Aug;9(10):691-4. doi: 10.1016/j.autrev.2010.05.020

Galindo-Feria AS, et al. Proinflammatory Histidyl-Transfer RNA Synthetase-Specific CD4+ T Cells in the Blood and Lungs of Patients With Idiopathic Inflammatory Myopathies. Arthritis Rheumatol. 2020 Jan;72(1):179-191. doi: 10.1002/art.41075

Notarnicola A, et al. Longitudinal assessment of reactivity and affinity profile of anti-Jo1 autoantibodies to distinct HisRS domains and a splice variant in a cohort of patients with myositis and anti-synthetase syndrome. Arthritis Res Ther. 2022 Mar 2;24(1):62. doi: 10.1186/s13075-022-02745-6

Lodin K, et al. Interstitiell lungsjukdom med myositantikroppar ofta förbisedd. Läkartidningen. 2022;119:22023