Primär binjurebarksvikt kallas också Addisons sjukdom. Den vanligaste orsaken i utvecklade länder är autoimmun Addisons sjukdom (AAD) och i utvecklingsländer är t.ex. tuberkulos en vanlig orsak.
Diagnosen AAD bygger på detektion av autoantikroppar mot binjurebarken. Fram till 1990-talet gjordes detta med indirekt immunofluorescens men efter att 21-hydroxylas identifierades som huvudautoantigenet vid AAD har antigenspecifika metoder blivit de vanligaste.
Även autoantikroppar mot 17-hydroxylas och mot side chain cleavage enzyme (P450scc) förekommer hos vissa med AAD men de är vanligare vid autoimmunt polyendokrint syndrom 1 (APS1) eller autoimmun ooforit.
Autoantikropparna, som inte är patogena i sig, har oftast IgG1 typ vilket antyder att T-celler av Th1-typ är inblandade i destruktionen av binjurebarkvävnad.
De starkast associerade genvarianterna på populationsnivå (från GWAS-studie) inkluderar varianter i HLA-komplexet och AIRE (Eriksson, et al). AIRE kontrollerar uttrycket av kroppsegna proteiner i thymus, och denna genetiska association antyder att bristande centrala toleransmekanismer är avgörande vid utvecklingen av AAD. Även varianter i generna BACH2, CTLA4, och PTPN22 som är etablerade som generellt sjukdomsdrivande vid autoimmuna sjukdomar är kopplade till AAD. De HLA-alleler som tydligast ökar risk för AAD är DQB1*02:01 (oddskvot kring 7) och DQB1*03:02. Dessa är kopplade till varsin större haplotyp DR3-DQ2 respektive DR4-DQ8. De två haplotyperna har synergistisk effekt (interagerar) vilket antyder gemensamma mekanismer.
Majoriteten av de med AAD utvecklar minst en annan autoimmun sjukdom (Dalin, et al). Genetiska riskfaktorer segregerar i tre grupper av autoimmuna sjukdomar: systemiska, organspecifika, och inflammatorisk tarmsjukdom. Vid Addisons sjukdom är risken störst att utveckla en annan sjukdom från gruppen organspecifika, t.ex. Hashimotos tyreoidit, typ I diabetes, vitiligo, eller Graves sjukdom.
Litteratur
Saverino S, Falorni A. Autoimmune Addison’s disease. Best Pract Res Clin Endocrinol Metab. 2020 Jan;34(1):101379. doi: 10.1016/j.beem.2020.101379
Eriksson D, et al. GWAS for autoimmune Addison’s disease identifies multiple risk loci and highlights AIRE in disease susceptibility. Nat Commun. 2021 Feb 11;12(1):959. doi: 10.1038/s41467-021-21015-8
Dalin F, et al. Clinical and Immunological Characteristics of Autoimmune Addison Disease: A Nationwide Swedish Multicenter Study. J Clin Endocrinol Metab. 2017 Feb 1;102(2):379-389. doi: 10.1210/jc.2016-2522