Insulin-antikroppar är ofta de första autoantikropparna som bildas under den prekliniska fasen av typ 1 diabetes och är en stark kandidat för det primära autoantigenet. Särskilt bärare av HLA-haplotypen DR4-DQ8 tenderar att utveckla insulin-antikroppar.
Det finns inget stöd för att insulin-ak är skadliga i sig, varken i människa eller i djurmodeller, men de kan betraktas som en surrogatmarkör för insulin-specifika T-celler. I djurmodeller kan autoimmun diabetes överföras från ett djur till ett annat med expanderade insulinspecifika T-celler.
Ganska snart efter att behandling med insulin har inletts utvecklas ofta insulin-ak som också ger positiva utslag i samma kliniska tester. Dessa (allo)antikroppar tenderar dessutom att ge högre resultat än diagnostiska autoantikroppar mot insulin. Antikroppar mot läkemedelsberedningar av insulin är sällan kliniskt signifikanta men minskad biotillgänglighet för tillfört insulin är möjligt vid höga nivåer.
I internationella jämförelser har det framkommit att av de etablerade diabetes-associerade autoantikropparna är det insulin-ak som uppvisar störst variabilitet mellan laboratorier. Radioimmunoassays har högst sensitivitet och specificitet men detektion med ELISA används ofta då man på vill undvika radioaktiva reagenser på laboratoriet.
Litteratur
Harrison LC. The dark side of insulin: A primary autoantigen and instrument of self-destruction in type 1 diabetes. Mol Metab. 2021 Oct;52:101288. doi: 10.1016/j.molmet.2021.101288
Schlosser M, et al. Diabetes Antibody Standardization Program: evaluation of assays for insulin autoantibodies. Diabetologia. 2010 Dec;53(12):2611-20. doi: 10.1007/s00125-010-1915-5
Insulin Antibodies | Johns Hopkins Diabetes Guide (hopkinsguides.com)