typ I diabetes - klinimm.se

IA-2-antikroppar är tillsammans med anti-GAD de viktigaste serologiska markörerna för autoimmun diabetes. Autoantikroppar riktade mot de Langerhanska cellöarna i bukspottskörteln, Islet cell antibodies (ICA), identifierades i blodprover från diabetespatienter på 1970-talet med indirekt immunofluorescens. Detta gav starkt stöd åt hypotesen att det finns autoimmuna former av diabetes.

Med tiden har det visat sig att ICA reagerar med mer än ett autoantigen i de Langerhanska cellöarnas betaceller. Insulin-autoantikroppar var den första betacellsspecifika (förutom tymus, där insulin också uttrycks) autoantikroppen som identifierades. På 1990-talet karaktäriserades ett annat autoantigen som sedan kom att kallas islet antigen 2 (IA-2). Antikroppar med det separata antigenet IA-2β förekommer också men utvecklas troligtvis genom s.k. epitope spreading efter IA-2-ak. Båda ingår i familjen tyrosinfosfataser och är transmembranära signaleringsmolekyler som tros påverka insulinsekretion men antikropparna binder enbart intracellulära epitoper. Upp till 80% av nydiagnostiserade har IA-2-ak.

Liksom för övriga etablerade diabetes-associerade autoantigen (GAD, Insulin, ZnT8) används anti-IA-2 i första hand när diagnosen ska ställas. Men de har även andra möjliga tillämpningar:

för att förutspå insjuknande (främst hos individer med hög typ 1 diabetes-risk)
som prognostisk markör efter pankreas- eller pankreasö-transplantationer
som surrogatmarkör för behandlingseffekt vid experimentella terapier för diabetesprevention

Anti-IA-2 är sällan den första autoantikroppen som utvecklas hos en typ 1 diabetiker, det brukar istället vara antikroppar mot insulin och/eller GAD.

Anti-IA-2 är associerat med HLA-haplotypen DR4-DQB1*0302.

Litteratur

Lampasona V, Liberati D. Islet Autoantibodies. Curr Diab Rep. 2016 Jun;16(6):53. doi: 10.1007/s11892-016-0738-2

Bonifacio E, Achenbach P. Birth and coming of age of islet autoantibodies. Clin Exp Immunol. 2019 Dec;198(3):294-305. doi: 10.1111/cei.13360

Lernmark Å. Etiology of Autoimmune Islet Disease: Timing Is Everything. Diabetes. 2021 Jul;70(7):1431-1439. doi: 10.2337/dbi18-0034

Insulin-antikroppar är ofta de första autoantikropparna som bildas under den prekliniska fasen av typ 1 diabetes och är en stark kandidat för det primära autoantigenet. Särskilt bärare av HLA-haplotypen DR4-DQ8 tenderar att utveckla insulin-antikroppar.

Det finns inget stöd för att insulin-ak är skadliga i sig, varken i människa eller i djurmodeller, men de kan betraktas som en surrogatmarkör för insulin-specifika T-celler. I djurmodeller kan autoimmun diabetes överföras från ett djur till ett annat med expanderade insulinspecifika T-celler.

Ganska snart efter att behandling med insulin har inletts utvecklas ofta insulin-ak som också ger positiva utslag i samma kliniska tester. Dessa (allo)antikroppar tenderar dessutom att ge högre resultat än diagnostiska autoantikroppar mot insulin. Antikroppar mot läkemedelsberedningar av insulin är sällan kliniskt signifikanta men minskad biotillgänglighet för tillfört insulin är möjligt vid höga nivåer.

I internationella jämförelser har det framkommit att av de etablerade diabetes-associerade autoantikropparna är det insulin-ak som uppvisar störst variabilitet mellan laboratorier. Radioimmunoassays har högst sensitivitet och specificitet men detektion med ELISA används ofta då man på vill undvika radioaktiva reagenser på laboratoriet.

Litteratur

Harrison LC. The dark side of insulin: A primary autoantigen and instrument of self-destruction in type 1 diabetes. Mol Metab. 2021 Oct;52:101288. doi: 10.1016/j.molmet.2021.101288

Schlosser M, et al. Diabetes Antibody Standardization Program: evaluation of assays for insulin autoantibodies. Diabetologia. 2010 Dec;53(12):2611-20. doi: 10.1007/s00125-010-1915-5

Insulin Antibodies | Johns Hopkins Diabetes Guide (hopkinsguides.com)