Kategorier
ANCA-associerad vaskulit diagnoser

ANCA-associerad vaskulit

De systemiska småkärlsvaskuliterna granulomatös polyangit (GPA), mikroskopisk polyangit (MPA), och eosinofil granulomatos med polyangit (EGPA) är alla starkt associerade med autoantikroppar mot cytoplasmatiska antigen i neutrofila granulocyter (Anti-Neutrophilic Cytoplasmic Antibody, ANCA) och kallas följaktligen för ANCA-associerad vaskulit (AAV).

Fenoment ANCA upptäcktes tidigt men kopplades till vaskultsjukdom först under 80-talet. Länge detekterades dessa autoantikroppar med den strategi som fortfarande är vanligast för ANA, d.v.s. screening med indirekt immunofluorescens (IIF) och därefter testning mot specifika antigen med annan metod. Nu har det visat sig att de antigenspecifika testerna är minst lika bra som klassisk IIF och är numera ofta den första eller enda analysen som görs.

GPA kännetecknas av nekrotiserande granulomatös inflammation som ofta engagerar över och nedre luftvägarna, nekrotiserande vaskulit i små till medelstora kärl, och ofta nekrotiserande glomerulonefrit utan immunkomplex (s.k. pauci-immune necrotizing and crescentic glomeruonephritis).

MPA kännetecknas av nekrotiserande vaskulit i främst små kärl, mycket ofta nekrotiserande glomerulonefrit som ovan men ingen granulomatös inflammation.

EGPA beskrivs ungefär som GPA men med tillägg av eosinofilrik inflammation och association med debut av astma i vuxen ålder. Ökat antal eosinofila granulocyter i blodprov är ett viktigt kännetecken. Vid ANCA-positiv EGPA är glomerulonefrit vanligare.

vaskulitsyndromf.d. namnANCA IIFspecificitet
GPA(Wegeners)cANCAPR3
MPApANCAMPO
EGPA(Churg-Strauss)seroneg > pANCA > cANCAseroneg > MPO > PR3
Det finns mer eller mindre förutsägbara kopplingar mellan kliniskt vaskulitsyndrom, ANCA-mönster vid IIF, och antigenspecificitet. Ingen av dessa kopplingar är utan undantag dock.

En miljöfaktor som tycks påverka specificiteten på ANCA är Staphylococcus aureus. Bakterien uttrycker ett protein som liknar PR3 och en immunreaktion mot bakterien kan leda till korsreaktivitet mot antigenet.

Avseende de genetiska riskfaktorerna har HLA störst påverkan och specifika HLA-alleler har tydligare koppling till antigenspecificitet än vad de har till de olika vaskulitsyndromen.

En av de starkaste genetiska riskfaktorerna utanför HLA-komplexet är varianter i genen för alfa-1-antitrypsin och faktum är att AAV ofta samvarierar med alfa-1-antitrypsinbrist. Läs här för mer information om alfa-1-antitrypsinbrist.

Det kan vara så att ANCA bildas p.g.a. okontrollerad bildning av neutrophil extracellular traps (NET) och bristande degradering av dessa DNA- och proteinkluster. Neutrofilernas bildning av NET (s.k. NETos) innebär att cellen tömmer ut sitt kromatin som ett nät för att fånga in och neutralisera bakterier med mera. PR3 och MPO exponeras i en form som retar immunsystemet och beroende på HLA-uppsättning kan den immunologiska toleransen komma att brytas. Vid inflammation signalerar cytokiner till neutrofiler vilket kan leda till att proteinerna PR3 och MPO uttrycks på cellytan. ANCA binder till dessa och andra änden av antikroppen (Fc-delen) binder till samma cells Fc-receptorer som normalt finns på myeloida cellers yta. Detta tros orsaka överdriven aktivering av neutrofilerna vilket bidrar till kärlskada. Lika uttalad NETos ses inte vid andra typer av vaskulit och det är möjligt att enzymer som följer med vid NETos bidrar till att degradera ANCA och dess immunkomplex vilket möjligen kan förklara den histologiska bilden i njuren, pauci-immune glomerulonephritis, d.v.s. inga antikroppar ses.

I musmodeller har det visats att komplementaktivering via den alternativa vägen bidrar till vaskulit men till synes via en annan effektormekanism än celldöd via membrane attack complex (MAC). Till skillnad från andra anafylatoxiner som bildas vid komplementaktivering kan C5a även aktivera neutrofiler vilket är en möjlig mekanism för dessa observationer. C3a och C5a stiger vid aktiv AAV men dessa analyser är inte tillgängliga som rutinprover.

Det som framförallt särskiljer GPA från MPA är nekrotiserande granulom i luftvägarna. Dessa tros vara orsakade av infektion, möjligen med Staphylococcus aureus, vilket sätter igång makrofagaktivering. Proinflammatoriska effekter av ANCA verkar göra så att den fysiologiska nedreglering av inflammationen brister.

Till gruppen AAV kan även räknas läkemedelsinducerad AAV. Det är oklart hur vanligt detta är men ett stort antal vitt skilda läkemedel har pekats ut (Deshayes, et al).

Litteratur

Bossuyt X, et al. Position paper: Revised 2017 international consensus on testing of ANCAs in granulomatosis with polyangiitis and microscopic polyangiitis. Nat Rev Rheumatol. 2017 Nov;13(11):683-692. doi: 10.1038/nrrheum.2017

Moiseev S, et al. 2020 international consensus on ANCA testing beyond systemic vasculitis. Autoimmun Rev. 2020 Sep;19(9):102618. doi: 10.1016/j.autrev.2020

Jennette JC, et al. 2012 revised International Chapel Hill Consensus Conference Nomenclature of Vasculitides. Arthritis Rheum. 2013 Jan;65(1):1-11. doi: 10.1002/art.37715

Nakazawa D, et al. Pathogenesis and therapeutic interventions for ANCA-associated vasculitis. Nat Rev Rheumatol. 2019 Feb;15(2):91-101. doi: 10.1038/s41584-018-0145-y

Deshayes S, et al. A Worldwide Pharmacoepidemiologic Update on Drug-Induced Antineutrophil Cytoplasmic Antibody-Associated Vasculitis in the Era of Targeted Therapies. Arthritis Rheumatol. 2022 Jan;74(1):134-139. doi: 10.1002/art.41902 (kommenterad här)

Kategorier
diagnoser inflammatorisk tarmsjukdom

Inflammatorisk tarmsjukdom

Tarmen är unik på så sätt att den innehåller en oerhörd mängd mikroorganismer i nära anslutning till den största ansamlingen av immunceller i kroppen. Detta ställer stora krav alla aspekter av immunsystemet (barriärer, antimikrobiella peptider, icke-adaptiva leukocyter, och adaptiva lymfocyter).

De två stora sjukdomarna inom gruppen inflammatorisk tarmsjukdom (IBD) är ulcerös kolit och Crohns sjukdom. Ulcerös kolit kännetecknas av oavbruten ytlig inflammation som börjar i ändtarmen med varierande utbredning som dock alltid är begränsad till tjocktarmen. Vid Crohns sjukdom kan inflammation varvas med sträckor av frisk tarm däremellan. Inflammationen är djupare än vid ulcerös kolit och kan engagera hela mag-tarmkanalen inklusive munhåla.

Trots relativt tydliga kliniska och histopatologiska skillnader är det man känner till om immunopatologin tämligen likartat för de två sjukdomarna och diskuteras ofta tillsammans under begreppet IBD. Denna likhet speglas också av att samma cytokinblockerande läkemedel fungerar vid båda sjukdomarna.

Många av de kända genetiska riskvarianterna för Crohns sjukdom och ulcerös kolit är dessutom gemensamma. De genetiska riskfaktorer som enbart är kopplade till ulcerös kolit är bland annat vissa HLA-alleler och varianter i vissa pattern recognition-receptorer, vilket antyder att antigenspecificitet påverkar vilken sjukdom som utvecklas.

Möjligen kan autoimmunitet vara en mer framträdande mekanism vid ulcerös kolit. T.ex. har korsreaktivitet mellan bakterier och kroppsegna strukturer som uppstår efter tarminfektioner föreslagits.

Antikroppar mot cytoplasmatiska antigen i neutrofiler (ANCA) är en etablerad biomarkör för ulcerös kolit men inte för Crohns sjukdom. Neutrofil infiltration är mer karaktäristiskt för ulcerös kolit men för både sjukdomarna är kalprotektin, som främst produceras av neutrofiler, en viktig markör för sjukdomsaktivitet. Möjligen är det så att vid ulcerös kolit exponeras cytoplasmatiska neutrofilantigen på ett sätt som gör att tolerans bryts och autoimmunitet i form av bland annat perinukleär ANCA (pANCA) uppstår.

IBD uppstår sannolikt åtminstone delvis pga defekt barriärfunktion i tarmepitelet med ökat inflöde av normal tarmflora in i lamina propria (det bindvävsrika och leukocytrika lagret innanför tarmepitelet). En kombination av miljöfaktorer och medfödd svaghet i epitelfunktioner och/eller icke-adaptiva immunfunktioner startar en akut inflammation utan upplösning som i sin tur inleder att dysfunktionellt svar från det adaptiva immunsystemet, d.v.s med immunologiskt minne. I tidig sjukdom ter sig det adaptiva immunsvaret som en akut infektiös kolit med Th1-polarisering men med tiden ersätts det av en kronisk och mer Th2- och Th17-polariserad process. Det kan vara så att Crohns sjukdom drivs mer av Th-celler som uttrycker både IFNγ och IL-17 medan ulcerös kolit drivs mer av Th2. Blockering av IL-23 (viktig vid differentieringa av bland annat Th17-celler) är effektivt vid IBD men sannolikt inte genom att minska IL-17-signalering. Till skillnad från psoriasis, där blockering av IL-17 och dess patologiska proliferativa inverkan på keratinocyter, är effektivt har samma behandling inte varit framgångsrik vid IBD där den proliferativa/skyddande effekten av IL-17 på tarmepitelet sannolikt behövs.

Litteratur

Moiseev S, et al. 2020 international consensus on ANCA testing beyond systemic vasculitis. Autoimmun Rev. 2020 Sep;19(9):102618. doi: 10.1016/j.autrev.2020

Graham DB, Xavier RJ. Pathway paradigms revealed from the genetics of inflammatory bowel disease. Nature. 2020 Feb;578(7796):527-539. doi: 10.1038/s41586-020-2025-2

Torres J, et al. Serum Biomarkers Identify Patients Who Will Develop Inflammatory Bowel Diseases Up to 5 Years Before Diagnosis. Gastroenterology. 2020 Jul;159(1):96-104. doi: 10.1053/j.gastro.2020.03.007

Kaur A, Goggolidou P. Ulcerative colitis: understanding its cellular pathology could provide insights into novel therapies. J Inflamm (Lond). 2020 Apr 21;17:15. doi: 10.1186/s12950-020-00246-4

Neurath MF. Targeting immune cell circuits and trafficking in inflammatory bowel disease. Nat Immunol. 2019 Aug;20(8):970-979. doi: 10.1038/s41590-019-0415-0