autoimmun hepatit - klinimm.se

Soluble liver antigen (SLA) och liver pancreas (LP) har visat sig vara samma antigen och kallas nu SLA/LP. SLA/LP-antikroppar är den mest specifika serologiska markören för autoimmun hepatit (AIH). Sensitiviteten är dock relativt låg, 10-50%. Den stora spridningen beror att olika metoder har använts i litteraturen.

Autoantikropparna är riktade mot ett tRNA-protein-komplex och binder konformationella epitoper. En studie som har använt känslig radioligand assay med konformationella epitoper har angett sensitiviteten för både AIH typ 1 och typ 2 till cirka 60% och sensitiviteten för autoimmun skleroserande kolangit (ASC) till cirka 40%. I kliniska tester används dock oftast linjära epitoper då detta är mindre arbetskrävande men detta resulterar i lägre sensitivitet.

Anti-SLA/LP går att detektera med t.ex. immunoblot eller ELISA (alltså linjära epitoper) men går inte att detektera med IIF till skillnad från de vanligare autoantikropparna associerade med leversjukdomar (mitokondrie, glatt muskel, LKM-1).

Litteratur

Terziroli Beretta-Piccoli B, et al. The clinical usage and definition of autoantibodies in immune-mediated liver disease: A comprehensive overview. J Autoimmun. 2018 Dec;95:144-158. doi: 10.1016/j.jaut.2018.10.004

Ma Y, et al. Antibodies to conformational epitopes of soluble liver antigen define a severe form of autoimmune liver disease. Hepatology. 2002 Mar;35(3):658-64. doi: 10.1053/jhep.2002.32092

Autoimmun hepatit (AIH) typ 2 är mer aggressiv och svårbehandlad jämfört med AIH typ 1 och är relativt sett vanligare hos barn och ungdomar. AIH typ 2 utgör 30% av all AIH hos barn och ungdomar men bara 10% av all AIH hos vuxna. Anti-liver kidney microsomal (LKM)-1 är den viktigaste serologiska markören för AIH typ 2. Anti-liver cytosol (LC) är också kopplat till AIH typ 2 och förekommer oftast tillsammans med LKM-1-antikroppar. Sensitiviteten för de båda är cirka 60-70%, d.v.s. lite mer än hälften av alla fall av AIH typ 2 kommer att ha båda dessa autoantikroppar.

Vid indirekt immunofluorescens (IIF) på den panel med råttvävnad (lever, njure, och magsäck) som rutinmässigt används för detektion av lever-autoantikroppar kommer dock anti-LKM-1 att skymma den reaktivitet (enbart i hepatocyterna) som kännetecknar anti-LC1. Isolerad anti-LC1 kommer synas i denna panel men är med andra ord sällsynt.

Antigenet för anti-LKM-1 är CYP2D6 och i njuren ses reaktivitet enbart i (de något större) proximala tubuli. Anti-LKM-1 binder även CYP2D6 på hepatocyters cellyta och kan därför i teorin vara patogena, vilket dock inte har påvisats. Anti-LKM-1-nivå liksom anti-LC1-nivå korrelerar med sjukdomsaktivitet hos barn med AIH typ 2 och kan således användas för klinisk uppföljning.

LKM-1-antikroppar vid indirekt immunofluorescens visar reaktivitet i (1) hepatocyter (2) proximala tubuli, men inte i distala tubuli, glomeruli, eller (3) magsäcken. Bild: Hannes Lindahl

Cirka en tiondel av alla med kronisk hepatit C-infektion får positivt resultat för anti-LKM-1. Dessa binder delvis till andra epitoper av CYP2D6 än dem som är kopplade till AIH typ 2. Homologa proteiner har identifierats på virus från herpesgruppen. Detta har bidragit till hypotesen att anti-hepatit C-antikroppar kan korsreagera med hepatocyter och inducera autoimmun hepatit.

Litteratur