Kategorier
diagnoser primär biliär kolangit

Primär biliär kolangit

Primär biliär kolangit (PBC) är en autoimmun sjukdom som selektivt angriper de små gallgångarna i levern. Detta leder till gallstas, d.v.s. stopp i gallvägarna och utflöde av ämnen från gallan till blodbanan. Med tiden kan detta orsaka levercirros men det är idag mindre vanligt när sjukdomen upptäcks och behandlas tidigare, därav namnbytet från primär biliär cirros som det hette tidigare.

Autoantikroppar mot mitokondrier (AMA) detekteras nästan bara vid PBC. Det viktigaste autoantigenet är E2-subenheten av pyruvatdehydrogenaskomplexet (PDC-E2). Andra laboratoriefynd som stödjer diagnosen förutom förhöjda leverprover med stasmönster, är stegrat polyklonalt IgM.

AMA kan nästan betraktas som patognomont för PBC, i varje fall när de syns med traditionell indirekt immunofluorescens. Upp mot 10% av PBC saknar dock AMA och i dessa lägen kan serologiskt stöd för diagnosen fås baserat på detektion av vissa ANA-specificiteter.

AMA kan ibland detekteras många år före sjukdomsdebut vilket i dessa fall kan motivera regelbundna kontroller tills vidare.

Patogenesen förklaras ofta så här: gallepitel utsöndrar normalt stora mängder bikarbonat som ska neutralisera de skadliga effekterna av gallsyran, “bikarbonat-paraply”, men vid PBC är denna funktion nedsatt. Detta leder till störd energi-metabolism, överuttryck av PDC-E2 som dessutom blir felaktigt exponerat för immunsystemet på utsidan av epitelcellen. Förklaringsmodellen stöds av att möss som saknar motsvarande bikarbonatkanal utvecklar PBC-liknande sjukdom inklusive antikroppar mot PDC-E2. Kolangit, inflammation i gallgångarna, leder därefter till gallstas. Gallsyror sprids ut i leverparenkymet och skadar hepatocyterna vilket utan behandling resulterar i inflammation och fibrosutveckling, det vill säga cirros.

Cirka 7-10% av patienter med autoimmun hepatit har samtidig PBC (se nationell riktlinje från SGF)

Litteratur

Lleo A, et al. The Pathogenesis of Primary Biliary Cholangitis: A Comprehensive Review. Semin Liver Dis. 2020 Feb;40(1):34-48. doi: 10.1055/s-0039-1697617

de Liso F, et al. The diagnostic accuracy of biomarkers for diagnosis of primary biliary cholangitis (PBC) in anti-mitochondrial antibody (AMA)-negative PBC patients: a review of literature. Clin Chem Lab Med. 2017 Nov 27;56(1):25-31. doi: 10.1515/cclm-2017-0249

Kategorier
analyser mitokondrie-ak

Mitokondrie-antikroppar

Anti-mitokondrie-antikroppar (AMA) är den viktigaste blodprovsanalysen för att ställa diagnosen primär biliär kolangit (PBC). AMA har kallats den mest specifika autoantikroppen inom immunologi. Sensitiviteten är ungefär 95% men antikropparna kan finns många år före sjukdomsdebut. Detta innebär att vid säkerställt fynd av AMA hos en frisk person kan regelbundna kontroller under många år vara motiverat eftersom risken att utveckla PBC är betydande och symtomen kan vara diskreta inledningsvis.

Enligt en studie har asymtomatiska personer med positivt resultat för AMA men med normalt resultat för gallstasmarkören alkaliskt fosfatas (ALP) 16% risk att insjukna i PBC inom 5 år (Dahlqvist et al).

Det är oklart om AMA-nivåer speglar sjukdomsaktivitet. Övriga autoantikroppar som är kopplade till PBC är främst ANA-specificiteterna sp100 (ger mönstret multiple nuclear dots) och gp210 (ger mönstret nuclear rim). 

AMA beskrevs i början av 60-talet och klinisk testning etablerades snabbt därefter. Det är i princip samma metod som används på de flesta kliniska laboratorier än idag, indirekt immunofluorescens (IIF) på en vävnadspanel som fångar upp de flesta relevanta antikroppar vid autoimmuna leversjukdomar. Nuförtiden används råttvävnad och mikroskopiglasen innehåller ofta vävnaderna lever, njure, och magsäck.

Huvudantigenet för AMA kallas fortfarande M2, baserat på en nu övergiven nomenklatur för mitokondrieantigen, som i sin tur är ett samlingsnamn för flera olika autoantigen. M2 sitter på insidan av mitokondriernas innermembran och utgörs av komponenter som ingår i andningskedjan. Samtliga identifierade antigen sitter på multienzymkomplex och de enskilda enzymerna har fått beteckningen E1, E2, E3, m.m. De första antigenet som identifierades var E2-subenheten (enzymet) av pyruvatdehydrogenaskomplexet (PDC-E2) vilket möjliggjorde antigenspecifik testning med rekombinant eller isolerat nativt protein. 80-95% av PBC-sera reagerar med PDC-E2. Övriga antigen har lägre sensitivitet och fall där de är ger positivt resultat men PDC-E2 ger negativt resultat är sällsynta.

Alla dessa proteinkomplex delar en gemensam lipoylerad (en fettsyra) domän som de olika AMA binder till. Möjligen uppstår autoantikropparna p.g.a. molecular mimicry efter infektioner alternativt p.g.a. toleransförlust efter miljögifters modifiering av PDC-E2 (Tanaka et al, 2018 Exp Biol Me).

Vid IIF färgar AMA njurtubuli (de mitokondrie-rika och tunnare distala tubuli mer än de proximala), lever, och celler i magsäckslemhinnan.

Mitokondrie-antikroppar
Mitokondrie-antikroppar detekterade med indirekt immunofluorescens. Granulär reaktivitet ses i (1) HEp-2-cellers cytoplasma (2) njurtubuli och (3) celler i magsäckslemhinnan. Bild: Hannes Lindahl

Antigenspecifik testning kan göras med t.ex. ELISA med rekombinant PDC-E2 som antigen. Sedan 90-talet har ett rekombinant antigen varit tillgängligt där man har lyckats sammanföra de immunodominanta epitoperna av PDC-E2, BCOADC-E2, OGDC-E2 (kallas MIT3, och togs fram av Eric Gershwins grupp). Detta används i kommersiella kit och ger ökad sensitivitet men något lägre specificitet jämfört med enbart PDC-E2 eller IIF på råttvävnad enligt ovan.

Litteratur

Terziroli Beretta-Piccoli B, et al. The clinical usage and definition of autoantibodies in immune-mediated liver disease: A comprehensive overview. J Autoimmun. 2018 Dec;95:144-158. doi: 10.1016/j.jaut.2018.10.004

European Association for the Study of the Liver. EASL Clinical Practice Guidelines: The diagnosis and management of patients with primary biliary cholangitis. J Hepatol. 2017 Jul;67(1):145-172. doi: 10.1016/j.jhep.2017.03.022

Walker JG, et al. Serological tests in diagnoses of primary biliary cirrhosis. Lancet. 1965 Apr 17;1(7390):827-31. doi: 10.1016/s0140-6736(65)91372-3

Tanaka A, et al. Evolution of our understanding of PBC. Best Pract Res Clin Gastroenterol. 2018 Jun-Aug;34-35:3-9. doi: 10.1016/j.bpg.2018.05.008

Dahlqvist G, et al. Large-scale characterization study of patients with antimitochondrial antibodies but nonestablished primary biliary cholangitis. Hepatology. 2017 Jan;65(1):152-163. doi: 10.1002/hep.28859

Tanaka A, et al. Environmental basis of primary biliary cholangitis. Exp Biol Med (Maywood). 2018 Jan;243(2):184-189. doi: 10.1177/1535370217748893

Kategorier
analyser SLA/LP-ak

SLA/LP-antikroppar

Soluble liver antigen (SLA) och liver pancreas (LP) har visat sig vara samma antigen och kallas nu SLA/LP. SLA/LP-antikroppar är den mest specifika serologiska markören för autoimmun hepatit (AIH). Sensitiviteten är dock relativt låg, 10-50%. Den stora spridningen beror att olika metoder har använts i litteraturen.

Autoantikropparna är riktade mot ett tRNA-protein-komplex och binder konformationella epitoper. En studie som har använt känslig radioligand assay med konformationella epitoper har angett sensitiviteten för både AIH typ 1 och typ 2 till cirka 60% och sensitiviteten för autoimmun skleroserande kolangit (ASC) till cirka 40%. I kliniska tester används dock oftast linjära epitoper då detta är mindre arbetskrävande men detta resulterar i lägre sensitivitet.

Anti-SLA/LP går att detektera med t.ex. immunoblot eller ELISA (alltså linjära epitoper) men går inte att detektera med IIF till skillnad från de vanligare autoantikropparna associerade med leversjukdomar (mitokondrie, glatt muskel, LKM-1).

Litteratur

Terziroli Beretta-Piccoli B, et al. The clinical usage and definition of autoantibodies in immune-mediated liver disease: A comprehensive overview. J Autoimmun. 2018 Dec;95:144-158. doi: 10.1016/j.jaut.2018.10.004

Ma Y, et al. Antibodies to conformational epitopes of soluble liver antigen define a severe form of autoimmune liver disease. Hepatology. 2002 Mar;35(3):658-64. doi: 10.1053/jhep.2002.32092

Kategorier
analyser LKM-1-ak

LKM-1-antikroppar

Autoimmun hepatit (AIH) typ 2 är mer aggressiv och svårbehandlad jämfört med AIH typ 1 och är relativt sett vanligare hos barn och ungdomar. AIH typ 2 utgör 30% av all AIH hos barn och ungdomar men bara 10% av all AIH hos vuxna. Anti-liver kidney microsomal (LKM)-1 är den viktigaste serologiska markören för AIH typ 2. Anti-liver cytosol (LC) är också kopplat till AIH typ 2 och förekommer oftast tillsammans med LKM-1-antikroppar. Sensitiviteten för de båda är cirka 60-70%, d.v.s. lite mer än hälften av alla fall av AIH typ 2 kommer att ha båda dessa autoantikroppar.

Vid indirekt immunofluorescens (IIF) på den panel med råttvävnad (lever, njure, och magsäck) som rutinmässigt används för detektion av lever-autoantikroppar kommer dock anti-LKM-1 att skymma den reaktivitet (enbart i hepatocyterna) som kännetecknar anti-LC1. Isolerad anti-LC1 kommer synas i denna panel men är med andra ord sällsynt.

Antigenet för anti-LKM-1 är CYP2D6 och i njuren ses reaktivitet enbart i (de något större) proximala tubuli. Anti-LKM-1 binder även CYP2D6 på hepatocyters cellyta och kan därför i teorin vara patogena, vilket dock inte har påvisats. Anti-LKM-1-nivå liksom anti-LC1-nivå korrelerar med sjukdomsaktivitet hos barn med AIH typ 2 och kan således användas för klinisk uppföljning.

LKM-1-antikroppar påvisade med indirekt immunofluorescens (IIF)
LKM-1-antikroppar vid indirekt immunofluorescens visar reaktivitet i (1) hepatocyter (2) proximala tubuli, men inte i distala tubuli, glomeruli, eller (3) magsäcken. Bild: Hannes Lindahl

Cirka en tiondel av alla med kronisk hepatit C-infektion får positivt resultat för anti-LKM-1. Dessa binder delvis till andra epitoper av CYP2D6 än dem som är kopplade till AIH typ 2. Homologa proteiner har identifierats på virus från herpesgruppen. Detta har bidragit till hypotesen att anti-hepatit C-antikroppar kan korsreagera med hepatocyter och inducera autoimmun hepatit.

Litteratur

Terziroli Beretta-Piccoli B, et al. The clinical usage and definition of autoantibodies in immune-mediated liver disease: A comprehensive overview. J Autoimmun. 2018 Dec;95:144 – 158. doi: 10.1016/j.jaut.2018.10.004

Kategorier
autoimmun hepatit diagnoser

Autoimmun hepatit

Autoimmun hepatit (AIH) är en kronisk hepatit men sjukdomen kan debutera som ett skov av akut hepatit eller till och med som fulminant leversvikt.

Indelning baserad på autoantikroppsprofil i AIH typ 1 och 2 är vanligt förekommande där positiv ANA, glatt muskel-antikroppar, och SLA/LP-ak är vanligt vid typ 1 och LKM-1 och LC1 vid typ 2. Stegrat polyklonalt IgG är ett vanligt fynd vid autoimmun hepatit generellt och ingår i diagnoskriterierna. Standardbehandlingen, kortikosteroider och azatioprin, skiljer sig inte åt för de två typerna men typ 2 har generellt sämre prognos.

IgG4-associerad AIH är en mindre etablerad variant. Den ingår i gruppen IgG4-relaterade sjukdomar som kännetecknas av höjde nivåer av IgG4 och IgE samt eosinofili. IgG4-relaterade sjukdomar generellt har mycket skiftande organmanifestationer som antas vara drivna av autoimmunitet.

Det är ofta svårt att diagnostisera AIH pga stor klinisk variabilitet, begränsad specificitet och sensitivitet laboratorietesterna, och att blandbild (overlap) med andra autoimmuna sjukdomar grumlar bilden. Sjukdomsmekanismerna vid AIH är relativt dåligt kartlagda bland annat pga denna kliniska variabilitet samt att ingen djurmodell har hittills gått att ta fram.

Litteratur

European Association for the Study of the Liver. EASL Clinical Practice Guidelines: Autoimmune hepatitis. J Hepatol. 2015 Oct;63(4):971 – 1004. doi: 10.1016/j.jhep.2015.06.030

Mieli-Vergani G, et al. Autoimmune hepatitis. Nat Rev Dis Primers. 2018 Apr 12;4:18017. doi: 10.1038/nrdp.2018.17

Minaga K, et al. Autoimmune hepatitis and IgG4-related disease. World J Gastroenterol. 2019 May 21;25(19):2308 – 2314. doi: 10.3748/wjg.v25.i19.2308

Kategorier
analyser glatt muskel-ak

Glatt muskel-antikroppar

Glatt muskel-antikroppar (SMA) är främst en markör för autoimmun hepatit (AIH) typ 1 samt den besläktade  pediatriska varianten autoimmun skleroserande kolangit.

glatt muskel-antikroppar vid indirekt immunofluorescens
Glatt muskel-antikroppar vid indirekt immunofluorescens ger (1) cytoplasmatisk fluorescens på HEp-2-celler (2) fluorescens i kärl, glomeruli, och tubuli i njursnitt samt (3) fluorescens i muskellager i magsäcken. Bild: Hannes Lindahl

Indirekt immunofluorescens (IIF) med en panel för leversjukdomar (råttvävnad som inkluderar lever, njure, och magsäck) används oftast och är det mest känsliga testet. SMA ger reaktivitet i muskellagret i kärl, glomeruli, och tubuli (se bild). Det minst specifika mönstret för AIH typ 1 är reaktivitet enbart i kärl (mönstret kallas V), följt av kärl och glomeruli (VG), och slutligen det mest specifika mönstret där även tubuli lyser upp (VGT).

Specificiteten för detta test generellt är inte hög men det fullständiga mönstret (VGT) och/eller höga titrar är oftare kopplat till sjukdom (AIH typ 1). V-mönstret av SMA ses även vid ett flertal andra diagnoser såsom primär biliär kolangit (PBC), maligniteter, och virusinfektioner. V-mönstret har i dessa situationer sannolikt en annan specificitet än VGT-mönstret. Av den anledning är V-, VG-, eller VGT-mönster värdefull information när positivt resultat för SMA svaras ut.

VGT-mönstret korrelerar tämligen väl med och utgörs kanske av autoantikroppar riktade mot filamentöst aktin. Autoantikroppar mot filamentöst aktin kan även testas med IIF om man använder en glatt muskel-cellinje (VSM47), ELISA, eller immunoblot, men de två sistnämnda har vid jämförelse haft sämre specificitet (Villalta et al).

Litteratur

Terziroli Beretta-Piccoli B, et al. The clinical usage and definition of autoantibodies in immune-mediated liver disease: A comprehensive overview. J Autoimmun. 2018 Dec;95:144-158. doi: 10.1016/j.jaut.2018.10.004

Villalta D, et al. Diagnostic accuracy of four different immunological methods for the detection of anti-F-actin autoantibodies in type 1 autoimmune hepatitis and other liver-related disorders. Autoimmunity. 2008 Feb;41(1):105-10. doi: 10.1080/08916930701619896