Autoimmuna blåsdermatoser är en grupp sjukdomar där autoantikroppar har en direkt skadlig verkan. Antikropparna är riktade mot adhesionsmolekyler i hud och slemhinnor. Dessa molekyler behövs för att epitelceller ska kunna haka i varandra och i det underliggande vävnadslagret.
Sjukdomarna delas upp i två huvudtyper beroende på hur djupt i epitelskiktet de angripna adhesionsmolekylerna finns och följaktligen hur djup blåsbildning som uppstår. Vid pemfigus attackeras molekyler som håller ihop epitelcellerna med varandra vilket orsakar ytliga/intraepiteliala blåsor och vid pemfigoid attackeras molekyler som håller fast epitelcellerna i gränsen mellan epidermis och dermis (basalmembranet) vilket orsakar djupare/subepidermala blåsor.
Pemfigus vulgaris är en allvarlig sjukdom som ofta drabbar något yngre kvinnor. I samma grupp finns också paraneoplastisk pemfigus och den mindre allvarliga pemfigus foliaceus med ytligare exfoliativ erytrodermi.
Bland de subepidermala blåsdermatoserna ingår bullös pemfigoid, som oftast drabbar äldre män, men också graviditetspemfigoid, slemhinnepemfigoid, epidermolysis bullosa acquisita (EBA), och linjär IgA-dermatos.
Den vanligast detekterade autoantikroppen vid pemfigus vulgaris är desmoglein 3, följt av desmoglein 1. Dessa är centrala komponenter av desmosomerna som håller ihop keratinocyterna med varandra. Autoantikropparna infiltrera vävnaden och bildar immunkomplex. Vid pemfigus vulgaris är antikropparna oftast av IgG4-typ och aktiverar därför inte komplement eller immunceller via Fc-receptorer. Troligtvis är det bindningen till desmosomkomponenterna i sig som orsakar blåsbildningen.
Den vanligast detekterade autoantikroppen vid bullös pemfigoid är BP180, följt av BP230. Dessa ingår i hemidesmosomerna som bidrar till vidhäftningen mellan epidermis och dermis.
I klinisk rutin analyseras IgG mot autoantigenen vid blåsdermatoser, liksom de flesta autoimmuna sjukdomar, men IgE mot dessa antigen finns hos de flesta patienter (analyseras inte i klinisk rutin) och eosinofiler dominerar den cellulära infiltrationen i biopsier. Denna typ av inflammation har kallats autoallergi, d.v.s. Th2-polariserad immunaktivering mot autoantigen. Vid både pemfigus vulgaris och bullös pemfigoid tycks T-celler av Th2-typ vara pådrivande, åtminstone avseende antikroppsproduktion, men Th17 gör sannolikt ett betydande bidrag till inflammation och vävnadsskada. Vid bullös pemfigoid ses komplementaktivering i lesionerna vilket inte är typiskt för pemfigus vulgaris.
| sjukdom | autoantikroppar mot |
| pemfigus vulgaris (mest i slemhinnor) | desmoglein 3, desmocollin 3 |
| pemfigus vulgaris (hud och slemhinnor) | desmoglein 3, desmoglein 1 |
| pemfigus foliaceus | desmoglein 1 |
| pemfigus vegetans | desmoglein 3, desmoglein 1, desmocollin 1-3 |
| pemfigus erytematosus | desmoglein 1 |
| pemfigus herpetiformis | desmoglein 3, desmoglein 1, desmocollin 1, desmocollin 3 |
| läkemedels-inducerad pemfigus | desmoglein 1, desmoglein 3 |
| IgA-pemfigus | desmocollin, desmoglein 1, desmoglein 3 |
| bullös pemfigoid | BP180, BP230 |
| slemhinnepemfigoid | BP180, BP230, α6β4-integrin, laminin 332, kollagen typ VII (IgA förekommer) |
| epidermolysis bullosa acquisita | kollagen typ VII |
| Dermatitis herpetiformis | epidermalt transglutaminas (IgA) |
| graviditetspemfigoid | BP180, BP230 |
| linjär IgA dermatos | LAD-1, LABD-97 (båda är fragment av BP180), kollagen typ VII (samtliga IgA) |
| anti-laminin gamma-1 (p200) pemfigoid | Laminin γ1 (subenhet av laminin 311) |
Fang H, et al. The role of T cells in pemphigus vulgaris and bullous pemphigoid. Autoimmun Rev. 2020 Nov;19(11):102661. doi: 10.1016/j.autrev.2020.102661
Egami S, et al. Autoimmune bullous skin diseases, pemphigus and pemphigoid. J Allergy Clin Immunol. 2020 Apr;145(4):1031 – 1047. doi: 10.1016/j.jaci.2020.02.013