Etikett: sjukdomsaktivitet

Kategorier
analyser dsDNA-ak

Dubbelsträngat DNA-antikroppar

Autoantikroppar mot dubbelsträngat DNA (dsDNA) ger upphov till en homogen kärnfärgning vid indirekt immunofluorescens (IIF) på HEp-2-celler, d.v.s. vanliga ANA-analys. Strukturer i kärnan som är associerade med DNA, såsom nukleosomer och histoner, ger också ett homogent mönster så ytterligare test krävs för att fastslå att det är just dsDNA som autoantikropparna är riktade mot.

Homogen ANA på HEp2-celler
Homogen ANA kan orsakas av autoantikroppar mot dubbelsträngat DNA, nukleosomer, histoner, eller något annat. Bild: Hannes Lindahl

Ett test för dsDNA-ak som kan användas för konfirmering är IIF med parasiten Crithidia luciliae fixerat på objektsglasen. Antikroppar mot dsDNA ger då en karaktäristisk infärgning av en organell (kinetoplast) i den encelliga organismen. Det så kallade Crithidia luciliae immunofluorescens test (CLIFT) används ofta just som bekräftande test eftersom specificiteten är särskilt hög p.g.a. av att endast antikroppar med medel till hög affinitet ger positivt resultat vilka i många fall är just de som är kliniskt relevanta. Vid positivt resultat för anti-dsDNA men negativt resultat med CLIFT kan detta tolkas som tidig SLE, inaktiv SLE, eller ett falskt positivit resultat. Även ELISA, ALBIA, och lineblot används för detektion av dsDNA-ak.

dubbelsträngat DNA
Autoantikroppar mot dubbelsträngat DNA detekterat med indirekt immunofluorescens på den encelliga parasiten Crithidia luciliae. Vid positivt resultat ses distinkt fluorescens i kinetoplasten, en organell som befinner sig i närheten av flagellen (svansen) men fixerad mot ena sidan. Bild: Hannes Lindahl

Anti-dsDNA är ett fynd som har hög specificitet för SLE vilket innebär att de sällan ses vid andra sjukdomar eller hos friska. Följaktligen ingår dsDNA-ak i den senaste uppdateringen av klassifikationskriterierna för SLE. Prevalens hos friska blodgivare är 1-2% men då i allmänhet i låga nivåer.

Anti-dsDNA speglar även sjukdomsaktiviteten vid SLE och används ibland vid terapiuppföljning. Dessutom är dessa autoantikroppar kopplade till njurengagemang vid SLE, vilket gör att fyndet kan motivera ökad vaksamhet avseende njurfunktionen.

Anti-dsDNA har ett internationellt etablerat referensstandardpreparat och resultat svaras ofta ut som internationella enheter (IE) per volym. Detta gör att resultat från olika laboratorier kan jämföras.

Litteratur

Aringer M, et al. 2019 European League Against Rheumatism/American College of Rheumatology Classification Criteria for Systemic Lupus Erythematosus. Arthritis Rheumatol. 2019 Sep;71(9):1400-1412. doi: 10.1002/art.40930

Kategorier
analyser ribosomalt P-ak

Ribosomalt P-antikroppar

Ribosomalt P-antikroppar (Rib-P-ak) binder till ett komplex bestående av några olika fosfoproteiner som ingår i ribosomsubenheten 60S. 60S är den större av de två stora subenheterna som bygger upp ribosomen, det maskineri som utför translationen av mRNA till proteiner i cellen. Rib-P-ak binder alltså antigen i cellens cytoplasma i första hand.

Liksom anti-dsDNA och anti-Sm, detekteras anti-Rib-P nästan bara vid SLE (hög specificitet). Men till skillnad från dessa två har anti-Rib-P inte tagits med i klassifikationskriterier för SLE. En bidragande anledning kan vara att anti-Rib-P dels ger ett cytoplasmatiskt mönster vid ANA-testning och svaras inte ut av alla lab (i strikt mening inte positiv ANA) men också för att vid indirekt immunofluorescens (IIF) på HEp-2 celler är känsligheten generellt låg avseende just dessa antikroppar. Det har rapporterats att 10-47% av alla SLE patienter har anti-Rib-P. Denna stora spridning beror dels på skillnader i etnicitet men också på att olika metoder är olika känsliga. Detta är ett viktigt skäl till kliniska laboratorier bör komplettera IIF på HEp-2 celler för ANA detektion med någon antigenspecifik metod som bland annat säkrare kan detekterar anti-Rib-P.

Den vanligaste kliniska associationen kopplad till SLE och anti-Rib-P är neuropsykiatriska manifestationer såsom psykos och depression, s.k. neuropsykiatrisk lupus. Liksom anti-dsDNA speglar anti-Rib-P sjukdomsaktivitet för SLE och de två antikropparna detekteras ofta tillsammans. Antigenen är inte fysiskt sammanlänkade utan koppling misstänks beror på korsreaktivitet. I övrigt finns kliniska kopplingar till lupusnefrit och SLE-associerad hepatit.

Litteratur

Choi MY, et al. A review and meta-analysis of anti-ribosomal P autoantibodies in systemic lupus erythematosus. Autoimmun Rev. 2020 Mar;19(3):102463. doi: 10.1016/j.autrev.2020.102463

Kategorier
analyser nukleosom-ak

Nukleosom-antikroppar

Nukleosom-antikroppar tillhör de s.k. non-criteria antibodies som är associerade med SLE men inte ingår i klassifikationskriterierna. Nukleosomen består utav en oktamer av histonproteiner runt vilken dubbelsträngat DNA (dsDNA) är lindat. Histon-antikroppar är ytterligare en non-criteria antibody medan anti-dsDNA ingår i klassifikationskriterierna för SLE. Nukleosom-ak binder varken isolerade histonproteiner eller isolerat dsDNA.

Nukleosom-ak bildas tidigt vid SLE, ofta före autoantikroppar mot histon eller dsDNA. Seroprevalensen hos personer med SLE är 70-90%, d.v.s. högre än för anti-dsDNA. Vidare korrelerar titern minst lika bra med sjukdomsaktivitet om man jämför med anti-dsDNA, som är en mer etablerad aktivitetsmarkör. Nukleosom-ak är därför en värdefull biomarkör för SLE patienter som saknar anti-dsDNA. Anledningen varför de inte ingår i klassifikationskritierna är möjligen att de är något mindre specifika (förekommer ibland även vid systemisk skleros och mixed connective tissue disease) samt för att det komplicerade antigenet gör detektionsmetoderna något mindre pålitliga.

Vid ANA-undersökning ger nukleosom-ak ett homogent mönster när cellerna befinner sig i metafas, precis som andra kromatinassocierade autoantikroppar.

Homogen ANA
Nukleosom-antikroppar ger en homogen kärnfärgning vid ANA-undersökning. Inför mitos (celldelning) kondenseras kromatinet och antikroppar mot kromatinassocierade antigen såsom nukleosomer ger då upphov till en starkare fluorescens.

Litteratur

Irure-Ventura J, López-Hoyos M. Disease criteria of systemic lupus erythematosus (SLE); the potential role of non-criteria autoantibodies. J Transl Autoimmun. 2022 Jan 11;5:100143. doi: 10.1016/j.jtauto.2022

Kategorier
analyser C1q-ak

C1q-antikroppar

C1q-antikroppar binder och blockerar C1q den första komponenten i den klassiska aktiveringsvägen av komplementkaskaden. Efter att C1q bundit till tunga kedjan på minst två antikroppar bundna till sitt antigen (ett immunkomplex) kan efterföljande aktivering av kaskaden ske.

Autoantikroppar mot C1q är associerat med ett flertal autoimmuna sjukdomar men vad dessa har för roll i patogenesen är oklart. C1q-ak detekteras hos:

Vid samtidig närvaro av antikroppar mot dubbelsträngat DNA (dsDNA) och tecken på komplementkonsumtion är associationen till njurengagemang mycket stark och anti-C1q-nivåer korrelerar i dessa lägen väl med sjukdomsaktivitet just avseende njurarna.

Anti-C1q är kliniskt intressant främst för det höga negativa prediktiva värdet, d.v.s. vid avsaknad av anti-C1q är HUVS eller lupusnefrit mycket osannolika.

C1q-ak detekteras med olika ELISA-metoder. En orsak till att de inte har tagits med i klassifikationskriterier för SLE är att detektionsmetoderna inte har blivit standardiserade.

Kriterier för HUVS, de s.k. Schwartzkriterierna (Schwartz et al), har föreslagits där huvudkriterier är kronisk urtikaria i minst 6 månader och hypokomplementemi. Ofta förekommer även artriter, glomerulonefrit, ögoninflammation, och buksmärta. Vid Chapel Hill Consensus Conference 2012 definierades HUVS som vaskulit, kronisk urtikaria och hypokomplementemi i närvaro av anti-C1q.

Litteratur

Sjöwall C, et al. Epidemiology of hypocomplementaemic urticarial vasculitis (anti-C1q vasculitis). Rheumatology (Oxford). 2018 Aug 1;57(8):1400-1407. doi: 10.1093/rheumatology/key110

Stojan G, Petri M. Anti-C1q in systemic lupus erythematosus. Lupus. 2016 Jul;25(8):873-7. doi: 10.1177/0961203316645205

Irure-Ventura J, López-Hoyos M. Disease criteria of systemic lupus erythematosus (SLE); the potential role of non-criteria autoantibodies. J Transl Autoimmun. 2022 Jan 11;5:100143. doi: 10.1016/j.jtauto.2022.100143

Orbai AM, et al. Anti-C1q antibodies in systemic lupus erythematosus. Lupus. 2015 Jan;24(1):42-9. doi: 10.1177/0961203314547791

Schwartz HR, et al. Hypocomplementemic urticarial vasculitis: association with chronic obstructive pulmonary disease. Mayo Clin Proc. 1982 Apr;57(4):231-8