Kategorier
analyser dsDNA-ak

Dubbelsträngat DNA-antikroppar

Autoantikroppar mot dubbelsträngat DNA (dsDNA) ger upphov till en homogen kärnfärgning vid indirekt immunofluorescens (IIF) på HEp-2-celler, d.v.s. vanliga ANA-analys. Strukturer i kärnan som är associerade med DNA, såsom nukleosomer och histoner, ger också ett homogent mönster så ytterligare test krävs för att fastslå att det är just dsDNA som autoantikropparna är riktade mot.

Homogen ANA på HEp2-celler
Homogen ANA kan orsakas av autoantikroppar mot dubbelsträngat DNA, nukleosomer, histoner, eller något annat. Bild: Hannes Lindahl

Ett test för dsDNA-ak som kan användas för konfirmering är IIF med parasiten Crithidia luciliae fixerat på objektsglasen. Antikroppar mot dsDNA ger då en karaktäristisk infärgning av en organell (kinetoplast) i den encelliga organismen. Det så kallade Crithidia luciliae immunofluorescens test (CLIFT) används ofta just som bekräftande test eftersom specificiteten är särskilt hög p.g.a. av att endast antikroppar med medel till hög affinitet ger positivt resultat vilka i många fall är just de som är kliniskt relevanta. Vid positivt resultat för anti-dsDNA men negativt resultat med CLIFT kan detta tolkas som tidig SLE, inaktiv SLE, eller ett falskt positivit resultat. Även ELISA, ALBIA, och lineblot används för detektion av dsDNA-ak.

dubbelsträngat DNA
Autoantikroppar mot dubbelsträngat DNA detekterat med indirekt immunofluorescens på den encelliga parasiten Crithidia luciliae. Vid positivt resultat ses distinkt fluorescens i kinetoplasten, en organell som befinner sig i närheten av flagellen (svansen) men fixerad mot ena sidan. Bild: Hannes Lindahl

Anti-dsDNA är ett fynd som har hög specificitet för SLE vilket innebär att de sällan ses vid andra sjukdomar eller hos friska. Följaktligen ingår dsDNA-ak i den senaste uppdateringen av klassifikationskriterierna för SLE. Prevalens hos friska blodgivare är 1-2% men då i allmänhet i låga nivåer.

Anti-dsDNA speglar även sjukdomsaktiviteten vid SLE och används ibland vid terapiuppföljning. Dessutom är dessa autoantikroppar kopplade till njurengagemang vid SLE, vilket gör att fyndet kan motivera ökad vaksamhet avseende njurfunktionen.

Anti-dsDNA har ett internationellt etablerat referensstandardpreparat och resultat svaras ofta ut som internationella enheter (IE) per volym. Detta gör att resultat från olika laboratorier kan jämföras.

Litteratur

Aringer M, et al. 2019 European League Against Rheumatism/American College of Rheumatology Classification Criteria for Systemic Lupus Erythematosus. Arthritis Rheumatol. 2019 Sep;71(9):1400-1412. doi: 10.1002/art.40930

Kategorier
analyser SSA-ak (Ro52, Ro60)

SSA-antikroppar (Ro52, Ro60)

SSA-antikroppar (kallas också Ro) ingår i klassifikationskriterierna för Sjögrens syndrom (SS) och dessa autoantikroppar är associerade med sämre prognos.

Anti-SSA-52 kDa (anti-Ro52) och anti-SSA-60 kDa (anti-Ro60) beskrivs ibland tillsammans som anti-SSA men är egentligen två olika antikropps-specificiteter. Dessa två autoantikroppar förekommer ofta tillsammans men antigenen är del av olika proteiner. Samvariationen reflekterar sannolikt en form av gemensam toleransförlust.

Om en kvinna har någon av dessa autoantikropparna under graviditeten är risken ökad att barnet kommer att födas med en blockering i hjärtats retledningssystem, AV-block III. Detta är en del av sjukdomsbilden som kallas neonatal lupus, en form av passivt överförd och övergående autoimmunitet hos fostret. Sjukdomsmekanismerna är inte klarlagda men möjligen är det så att dessa antikroppar inducerar inflammation karaktäriserad av ökad typ I interferon-signalering hos modern och/eller fostret som i sin tur har negativ effekt på anläggningen av retledningssystemet i fostrets hjärta.

Aktiviteten typ I interferon (en grupp cytokiner) mäts ofta indirekt genom att kvantifiera uttrycket av en panel gener som induceras av dem, s.k. type I interferon score, och det har föreslagits att detta skulle kunna användas som biomarkör för att identifiera foster med neonatal lupus (Hedlund M et al).

Anti-SSA 52 kDa/anti-Ro52

Antigenet Ro52 finns på proteinet TRIM21, som utövar olika dämpande funktioner på immunsystemet. I djurmodeller är anti-Ro52 sjukdomsdrivande och det finns stöd för att dessa autoantikroppar åtminstone är funktionellt aktiva hos människa men det är mer osäkert hur mycket skada de orsakar.

Anti-Ro52 är bland de vanligaste autoantikropparna som detekteras hos personer med reumatiska sjukdomar överlag och denna brist på specificitet gör att de har begränsat kliniskt värde i sig. Anti-Ro52 finns hos cirka:

  • 60% av personer med primär SS (oftast detekteras även anti-Ro60)
  • 40% av personer med sekundär SS.
  • 40-50% av personer med SLE. Det är intressant att anti-Ro52 och anti-Ro60 ofta är de första autoantikropparna som bildas vid SLE, åratal före diagnos och före mer SLE-specifika markörer såsom anti-dubbelsträngat DNA.
  • 20% av personer med systemisk skleros
  • 30% av personer med inflammatorisk myosit. Vid myosit av typen antisyntetassyndrom är det faktiskt den vanligaste autoantikroppen som detekteras (upp till 60% av fallen).

När anti-Ro52 detekteras vid etablerad SLE, systemisk skleros, eller myosit är det ovanligt att det är det enda antikroppsfyndet. För dessa sjukdomar kan anti-Ro52 ofta tolkas som en markör för sämre prognos, inte sällan kopplat till interstitiell lungsjukdom.

Anti-SSA 60 kDa/anti-Ro60

Antigenet Ro60 sitter på Y RNA binding protein (kodat av genen TROVE2) som binder till icke-kodande RNA, troligen för att rensa upp felveckade RNA som annars kan aktivera immunsystemet. Dubbelsträngat RNA finns normalt inte i kroppen och aktiverar immunsystemet via receptorn TLR3 vilket tolkas som ett virusangrepp och sätter igång ett försvarsprogram som kännetecknas av typ I interferon-signalering.

Separata kliniska associationer för de båda autoantikropparna finns rapporterat, t.ex. SLE med anti-Ro52 har oftare cytopenier, SLE med anti-Ro60 har oftare komplementkonsumtion. Sannolikt finns mer att lära sig om vilken prognostisk information de två autoantikropparna var för sig kan bidra med.

Litteratur

Decker P, et al. An updated review of anti-Ro52 (TRIM21) antibodies impact in connective tissue diseases clinical management. Autoimmun Rev. 2022 Mar;21(3):103013. doi: 10.1016/j.autrev.2021.103013

Shiboski CH, et al. International Sjögren’s Syndrome Criteria Working Group. 2016 American College of Rheumatology/European League Against Rheumatism Classification Criteria for Primary Sjögren’s Syndrome: A Consensus and Data-Driven Methodology Involving Three International Patient Cohorts. Arthritis Rheumatol. 2017 Jan;69(1):35-45. doi: 10.1002/art.39859

Lee AYS, et al. Anti-Ro60 and anti-Ro52/TRIM21: Two distinct autoantibodies in systemic autoimmune diseases. J Autoimmun. 2021 Nov;124:102724. doi: 10.1016/j.jaut.2021.102724

Choi MY, Costenbader KH. Understanding the Concept of Pre-Clinical Autoimmunity: Prediction and Prevention of Systemic Lupus Erythematosus: Identifying Risk Factors and Developing Strategies Against Disease Development. Front Immunol. 2022 Jun 3;13:890522. doi: 10.3389/fimmu.2022.890522

De Carolis S, et al. Autoimmune Congenital Heart Block: A Review of Biomarkers and Management of Pregnancy. Front Pediatr. 2020 Dec 22;8:607515. doi: 10.3389/fped.2020.607515

Hedlund M, et al. Type I IFN system activation in newborns exposed to Ro/SSA and La/SSB autoantibodies in utero. RMD Open. 2020 Jan;6(1):e000989. doi: 10.1136/rmdopen-2019-000989

Kategorier
analyser SSB-ak (La)

SSB-antikroppar (La)

SSB-antikroppar (kallas också La) ingick tidigare, tillsammans med anti-SSA, i klassifikationskriterierna för Sjögrens syndrom (SS) men de togs bort i den senaste uppdateringen från 2016.

Utan tvekan är dock dubbelpositivitet (SSA och SSB) kopplat till sämre prognos vid SS. I en internationell registerstudie som sammanställde sjukdomsaktivitet i förhållande till närvaro av anti-SSA och/eller anti-SSB observerades att sjukdomsaktiviteten hos SS-patienter som vid diagnos enbart hade anti-SSB ligger nära de med enbart SSA och till och med något närmare dubbelpositiva än de med enbart anti-SSA. Dubbelnegativa SS-patienter hade som väntat lägst sjukdomsaktivitet.

Litteratur

Acar-Denizli N, et al. Sjögren Big Data Consortium. Systemic phenotype related to primary Sjögren’s syndrome in 279 patients carrying isolated anti-La/SSB antibodies. Clin Exp Rheumatol. 2020 Jul-Aug;38 Suppl 126(4):85-94.

Kategorier
diagnoser systemisk skleros

Systemisk skleros

Systemisk skleros (SSc) är en autoimmun sjukdom som kännetecknas av triaden inflammation, kärlskada, och kollageninlagring. Detta leder med tiden till minskad elasticitet i hud och inre organ, så kallad skleros.

En kombination av relativt okända genetiska faktorer och miljöfaktorer samverkar och initierar SSc, till synes först med skada i de minsta blodkärlen, följt av inflammation. Den tidiga hudinflammationen involverar celler i det icke-adaptiva immunsystemet och gör så att fibroblaster omvandlas till myofibroblaster, som producerar mycket intercellulär substans (extracellulär matrix) vilket leder till skleros. Bildningen av sjukdomsassocierade autoantikroppar talar för autoimmunitet men hur detta är kopplat till sklerosomvandlingen är inte känt.

Sjukdomen delas in i 1) diffus kutan SSc som kännetecknas av utbredd hudskleros, artriter och inre organengagemang, samt 2) begränsad kutan SSc (kallades tidigare CREST) som kännetecknas av hudskleros distalt i extremiteter och i ansiktet samt interstitiell lungsjukdom. Utöver dessa två huvudformer talar man om SSc overlap-syndrom när bild som vid SSc uppträder tillsammans med tecken på någon annan bindvävssjukdom, oftast polymyosit, dermatomyosit, RA, Sjögrens syndrom, eller SLE.

90-95% av de som har SSc har positiv ANA med en eller flera distinkta specificiteter. Dessa autoantikroppar är till stor del riktade mot molekyler i cellkärnan som är viktiga för transkription, splicing av RNA, och celldelning. Förutom Scl-70 (främst diffus kutan SSc) och centromer-ak (främst begränsad SSc) som detekteras i upp till 40% av patienter med SSc är de övriga relativt sällsynta (1-11%). För många av antikropparna finns kända kopplingar till sjukdomsmanifestationer inklusive typ av overlap-syndrom (se tabell).

Huruvida dessa autoantikroppar är patogena i sig är i stort sett okänt. Men det har rapporterats att immunkomplex av autoantikropp och antigen kan inducera proinflammatoriska och profibrotiska (sklerotiska) förändringar i hudfibroblaster odlade i laboratorium.

ANA vid SScförekomst (%)SSc subtyp
Scl-709-42diffus
Centromerer20-40begränsad
RNA polymeras III11diffus
U3-RNP/Fibrillarin4-10båda
U1-RNP6-7begränsad
Th/To2-5begränsad
NOR-905begränsad
U11/U12 RNP3båda
PM-Scl2begränsad
Ku2-5begränsad
RuvBL1/21-2diffus
eIF2B1diffus
ANA-specificiter vid systemisk skleros (SSc) tillsammans med prevalens i patientgruppen som helhet och vilken undergrupp av SSc som de är tydligast kopplade till (diffus kutan SSc eller begränsad kutan SSc).

Endast tre av alla autoantikroppar som är associerade med SSc (de översta tre i tabellen ovan) ingår i klassifikationskriterierna för sjukdomen. Det är mycket sällsynt att mer än en av någon av de SSc-associerade autoantikropparna förekommer hos samma patient och de är relativt stabila över tid.

Litteratur

Stochmal A, et al. Antinuclear Antibodies in Systemic Sclerosis: an Update. Clin Rev Allergy Immunol. 2020 Feb;58(1):40-51. doi: 10.1007/s12016-018-8718-8

Brown M, O’Reilly S. The immunopathogenesis of fibrosis in systemic sclerosis. Clin Exp Immunol. 2019 Mar;195(3):310-321. doi: 10.1111/cei.13238

Tang J, et al. Higher levels of serum interleukin-35 are associated with the severity of pulmonary fibrosis and Th2 responses in patients with systemic sclerosis. Rheumatol Int. 2018 Aug;38(8):1511-1519. doi: 10.1007/s00296-018-4071-8

Sato S, et al. Altered blood B lymphocyte homeostasis in systemic sclerosis: expanded naive B cells and diminished but activated memory B cells. Arthritis Rheum. 2004 Jun;50(6):1918-27. doi: 10.1002/art.20274

van den Hoogen F, et al. 2013 classification criteria for systemic sclerosis: an American College of Rheumatology/European League against Rheumatism collaborative initiative. Arthritis Rheum. 2013 Nov;65(11):2737-47. doi: 10.1002/art.38098.

Raschi E, et al. Immune complexes containing scleroderma-specific autoantibodies induce a profibrotic and proinflammatory phenotype in skin fibroblasts. Arthritis Res Ther. 2018 Aug 29;20(1):187. doi: 10.1186/s13075-018-1689-6

Kategorier
analyser RNA-polymeras III-ak

RNA-polymeras III-antikroppar

RNA-polymeras III-antikroppar (RNAP-ak) är en av de tre autoantikropparna som ingår i de senaste klassifikationskriterierna för systemisk skleros (SSc), från 2013. Alla tre autoantikropparna kan detekteras som ANA med indirekt immunofluorescens på HEp-2 celler men kan också detekteras eller bör också bekräftas med antigenspecifika tester.

De är alla tre relativt specifika markörer, d.v.s. de detekteras sällan hos personer som inte har SSc. Positivt resultat avseende mer än en av dem hos samma patient är ovanligt. Anti-RNAP detekteras hos cirka 12% av patienter med SSc och är associerat med fenotypen diffus kutan SSc, snabbt progredierande hudengagemang, renal kris, och ökad risk för samtidig cancer.

Det har spekulerats att anti-RNAP-positiv SSc är en paraneoplastisk sjukdom där tumören ofta går i regress efter att antikropparna har bildats. Det har visats att patienter som uppvisar låg respektive stark reaktivitet mot RNAP har olika fenotyp (Patterson et al). I denna studie var låga antikroppsnivåer oftare associerat med cancer vilket skulle kunna tolkas som att de med höga nivåer har haft ett starkare immunreaktion och fått tumören att gå i regress utan behandling.

Litteratur

Chepy A, et al. Can Antinuclear Antibodies Have a Pathogenic Role in Systemic Sclerosis? Front Immunol. 2022 Jun 28;13:930970. doi: 10.3389/fimmu.2022.930970

Patterson KA, et al. Interpretation of an Extended Autoantibody Profile in a Well-Characterized Australian Systemic Sclerosis (Scleroderma) Cohort Using Principal Components Analysis. Arthritis Rheumatol. 2015 Dec;67(12):3234-44. doi: 10.1002/art.39316

Kategorier
analyser mitokondrie-ak

Mitokondrie-antikroppar

Anti-mitokondrie-antikroppar (AMA) är den viktigaste blodprovsanalysen för att ställa diagnosen primär biliär kolangit (PBC). AMA har kallats den mest specifika autoantikroppen inom immunologi. Sensitiviteten är ungefär 95% men antikropparna kan finns många år före sjukdomsdebut. Detta innebär att vid säkerställt fynd av AMA hos en frisk person kan regelbundna kontroller under många år vara motiverat eftersom risken att utveckla PBC är betydande och symtomen kan vara diskreta inledningsvis.

Enligt en studie har asymtomatiska personer med positivt resultat för AMA men med normalt resultat för gallstasmarkören alkaliskt fosfatas (ALP) 16% risk att insjukna i PBC inom 5 år (Dahlqvist et al).

Det är oklart om AMA-nivåer speglar sjukdomsaktivitet. Övriga autoantikroppar som är kopplade till PBC är främst ANA-specificiteterna sp100 (ger mönstret multiple nuclear dots) och gp210 (ger mönstret nuclear rim). 

AMA beskrevs i början av 60-talet och klinisk testning etablerades snabbt därefter. Det är i princip samma metod som används på de flesta kliniska laboratorier än idag, indirekt immunofluorescens (IIF) på en vävnadspanel som fångar upp de flesta relevanta antikroppar vid autoimmuna leversjukdomar. Nuförtiden används råttvävnad och mikroskopiglasen innehåller ofta vävnaderna lever, njure, och magsäck.

Huvudantigenet för AMA kallas fortfarande M2, baserat på en nu övergiven nomenklatur för mitokondrieantigen, som i sin tur är ett samlingsnamn för flera olika autoantigen. M2 sitter på insidan av mitokondriernas innermembran och utgörs av komponenter som ingår i andningskedjan. Samtliga identifierade antigen sitter på multienzymkomplex och de enskilda enzymerna har fått beteckningen E1, E2, E3, m.m. De första antigenet som identifierades var E2-subenheten (enzymet) av pyruvatdehydrogenaskomplexet (PDC-E2) vilket möjliggjorde antigenspecifik testning med rekombinant eller isolerat nativt protein. 80-95% av PBC-sera reagerar med PDC-E2. Övriga antigen har lägre sensitivitet och fall där de är ger positivt resultat men PDC-E2 ger negativt resultat är sällsynta.

Alla dessa proteinkomplex delar en gemensam lipoylerad (en fettsyra) domän som de olika AMA binder till. Möjligen uppstår autoantikropparna p.g.a. molecular mimicry efter infektioner alternativt p.g.a. toleransförlust efter miljögifters modifiering av PDC-E2 (Tanaka et al, 2018 Exp Biol Me).

Vid IIF färgar AMA njurtubuli (de mitokondrie-rika och tunnare distala tubuli mer än de proximala), lever, och celler i magsäckslemhinnan.

Mitokondrie-antikroppar
Mitokondrie-antikroppar detekterade med indirekt immunofluorescens. Granulär reaktivitet ses i (1) HEp-2-cellers cytoplasma (2) njurtubuli och (3) celler i magsäckslemhinnan. Bild: Hannes Lindahl

Antigenspecifik testning kan göras med t.ex. ELISA med rekombinant PDC-E2 som antigen. Sedan 90-talet har ett rekombinant antigen varit tillgängligt där man har lyckats sammanföra de immunodominanta epitoperna av PDC-E2, BCOADC-E2, OGDC-E2 (kallas MIT3, och togs fram av Eric Gershwins grupp). Detta används i kommersiella kit och ger ökad sensitivitet men något lägre specificitet jämfört med enbart PDC-E2 eller IIF på råttvävnad enligt ovan.

Litteratur

Terziroli Beretta-Piccoli B, et al. The clinical usage and definition of autoantibodies in immune-mediated liver disease: A comprehensive overview. J Autoimmun. 2018 Dec;95:144-158. doi: 10.1016/j.jaut.2018.10.004

European Association for the Study of the Liver. EASL Clinical Practice Guidelines: The diagnosis and management of patients with primary biliary cholangitis. J Hepatol. 2017 Jul;67(1):145-172. doi: 10.1016/j.jhep.2017.03.022

Walker JG, et al. Serological tests in diagnoses of primary biliary cirrhosis. Lancet. 1965 Apr 17;1(7390):827-31. doi: 10.1016/s0140-6736(65)91372-3

Tanaka A, et al. Evolution of our understanding of PBC. Best Pract Res Clin Gastroenterol. 2018 Jun-Aug;34-35:3-9. doi: 10.1016/j.bpg.2018.05.008

Dahlqvist G, et al. Large-scale characterization study of patients with antimitochondrial antibodies but nonestablished primary biliary cholangitis. Hepatology. 2017 Jan;65(1):152-163. doi: 10.1002/hep.28859

Tanaka A, et al. Environmental basis of primary biliary cholangitis. Exp Biol Med (Maywood). 2018 Jan;243(2):184-189. doi: 10.1177/1535370217748893