Etikett: ANA

Kategorier
analyser RNP-ak

RNP-antikroppar

RNP-antikroppar är en av specificiteterna som är förenligt med ett kornigt ANA-mönster. Med RNP-ak (anti-RNP) menas i klinisk praktik autoantikroppar riktade mot någon av komponenterna i U1-snRNP, som är en del av spliceosomen.

Anti-RNP anses vara ett krav för sjukdomen mixed connective tissue disease (MCTD), alltså med en sensitivitet på nära 100% men specificiteten är bara cirka 60%. Även 25-40% av SLE-patienter har anti-RNP.

Reaktivitet mot anti-RNP kan delas in i subspecificiteter beroende på vilken del av komplexet som antikropparna binder till. Det är främst de tre U1-snRNP-proteinerna RNP 70, RNP A, och RNP C samt Smith-antigenet (Sm) som är gemensamt för alla snRNP (se Sm-ak). I praktiken är det främst anti-RNP 70 (kallas ibland RNP 68) som ses vid MCTD. RNP A och RNP C förekommer oftare vid SLE. Anti-RNP av IgM-typ är vanligare vid SLE och IgG-typ vid MCTD. Högre nivå RNP-ak är inte kopplat till högre sjukdomsaktivitet vid SLE.

”Nivåer” av ANA-specificitet, från minst specifikt till mest specifikt fynd avseende diagnosen MCTD:

Positiv ANA < ANA med kornigt mönster < anti-RNP < anti-RNP 70 < anti-RNP 70 av IgG-typ

Litteratur

Dima A, et al. The impact of anti-U1-RNP positivity: systemic lupus erythematosus versus mixed connective tissue disease. Rheumatol Int. 2018 Jul;38(7):1169-1178. doi: 10.1007/s00296-018-4059-4

Irure-Ventura J, López-Hoyos M. Disease criteria of systemic lupus erythematosus (SLE); the potential role of non-criteria autoantibodies. J Transl Autoimmun. 2022 Jan 11;5:100143. doi: 10.1016/j.jtauto.2022.100143

Kategorier
analyser ribosomalt P-ak

Ribosomalt P-antikroppar

Ribosomalt P-antikroppar (Rib-P-ak) binder till ett komplex bestående av några olika fosfoproteiner som ingår i ribosomsubenheten 60S. 60S är den större av de två stora subenheterna som bygger upp ribosomen, det maskineri som utför translationen av mRNA till proteiner i cellen. Rib-P-ak binder alltså antigen i cellens cytoplasma i första hand.

Liksom anti-dsDNA och anti-Sm, detekteras anti-Rib-P nästan bara vid SLE (hög specificitet). Men till skillnad från dessa två har anti-Rib-P inte tagits med i klassifikationskriterier för SLE. En bidragande anledning kan vara att anti-Rib-P dels ger ett cytoplasmatiskt mönster vid ANA-testning och svaras inte ut av alla lab (i strikt mening inte positiv ANA) men också för att vid indirekt immunofluorescens (IIF) på HEp-2 celler är känsligheten generellt låg avseende just dessa antikroppar. Det har rapporterats att 10-47% av alla SLE patienter har anti-Rib-P. Denna stora spridning beror dels på skillnader i etnicitet men också på att olika metoder är olika känsliga. Detta är ett viktigt skäl till kliniska laboratorier bör komplettera IIF på HEp-2 celler för ANA detektion med någon antigenspecifik metod som bland annat säkrare kan detekterar anti-Rib-P.

Den vanligaste kliniska associationen kopplad till SLE och anti-Rib-P är neuropsykiatriska manifestationer såsom psykos och depression, s.k. neuropsykiatrisk lupus. Liksom anti-dsDNA speglar anti-Rib-P sjukdomsaktivitet för SLE och de två antikropparna detekteras ofta tillsammans. Antigenen är inte fysiskt sammanlänkade utan koppling misstänks beror på korsreaktivitet. I övrigt finns kliniska kopplingar till lupusnefrit och SLE-associerad hepatit.

Litteratur

Choi MY, et al. A review and meta-analysis of anti-ribosomal P autoantibodies in systemic lupus erythematosus. Autoimmun Rev. 2020 Mar;19(3):102463. doi: 10.1016/j.autrev.2020.102463

Kategorier
analyser myositspecifika-ak

Myositspecifika antikroppar

Antisyntetassyndrom är en undergrupp av de idiopatiska inflammatoriska myopatierna. Diagnosen baseras på detektion av myositspecifika antikroppar.

Syntetas syftar här på enzymerna aminoacyl-tRNA-syntetas som har som uppgift att ladda tRNA med en aminosyra inför translation av mRNA till proteiner i ribosomen. På senare tid har det visat sig att denna grupp av enzymer har många andra funktioner, bl.a. i immunsystemet.

Den vanligaste typen av antisyntetassyndrom definieras av autoantikroppen anti-Jo-1 och kallas ibland anti-Jo-1-associerad sjukdom. Jo-1-antigenet är histidyl-tRNA-syntetas som kopplar aminosyran histidin till sin tRNA-molekyl.

En hypotes är att immuniseringen mot histidyl-tRNA-syntetas sker i lungorna, faciliterad av luftföroreningar, rökning, eller luftvägsvirus. Anti-Jo-1 antikroppar kan t.ex. detekteras tidigt i BAL-vätska och dessa korrelerar med förekomst och svårighetsgrad av interstitiell lungsjukdom (Galindo-Feria et al och Notarnicola et al).

Upp till 90% av alla med anti-Jo-1-associerad sjukdom uppvisar den kliniska triaden: artrit, myosit, och interstitiell lungsjukdom. Men vid sjukdomsdebuten är isolerade manifestationer vanliga vilket är en diagnostisk utmaning.

Vid ANA-analys med IIF på HEp-2-celler ger anti-Jo-1 ett cytoplasmatiskt mönster som kan inge misstanke om antisyntetassyndrom men kräver verifiering med antigenspecifik teknik såsom ALBIA (Luminex-typ), ELISA, eller lineblot. Möjligen kan nivån av anti-Jo-1 användas för att följa upp behandlingssvar vid anti-Jo-1-associerad sjukdom.

Grovt räknat har cirka hälften av alla med någon form av antisyntetassyndrom samtidigt anti-Ro52 eller anti-Ro60, och i sammanhanget kallas dessa antikroppar för myositassocierade autoantikoppar till skillnad från myositspecifika autoantikroppar såsom Jo-1, m.m. För dessa patienter innebär anti-Ro52 ökad risk för interstitiell lungsjukdom.

Det finns tjugo olika aminosyror och för varje av dessa finns ett aminoacyl-tRNA-syntetas. Av dessa tjugo har autoantikroppar detekterats mot åtta:

  • Anti-Jo-1 (histidyl)
  • Anti-PL-7 (treonyl)
  • Anti-PL-12 (alanyl)
  • Anti-EJ (glycyl)
  • Anti-OJ (isoleucyl)
  • Anti-KS (asparaginyl)
  • Anti-Zo (fenylalanyl)
  • Anti-Ha (tyrosyl)

Andra myositspecifika autoantikroppar (som inte är antisyntetas-autoantikroppar) inkluderar anti-MDA-5. Den är associerad med snabbt förlöpande interstitiell lungsjukdom och efter detektion bör fyndet rapporteras ut utan fördröjning till behandlande läkare för ställningstagande till immunmodulerande behandling. Kliniskt är anti-MDA-5 associerat med tillståndet amyopatiska dermatomyosit d.v.s. utan muskelsymtom men med hudsymtom. Autoantikroppar mot MDA-5, PL-7, och PL-12 utmärker sig för att vara kopplade till högre dödlighet (Läkartidningen. 2022;119:22023).

Myosit med anti-Ku och anti-PM-Scl har rapporterats vara associerat med interstitiell lungsjukdom i 27% respektive 38% av fallen. Anti-PM-Scl är annars främst kopplat till systemisk skleros medan anti-Ku förekommer vid många olika sjukdomar. Vid myosit anses anti-Ku vara ett prognostisk gynnsamt tecken.

Litteratur

Monti S, et al. Clinical spectrum of anti-Jo-1-associated disease. Curr Opin Rheumatol. 2017 Nov;29(6):612-617. doi: 10.1097/BOR.0000000000000434

Opinc AH, Makowska JS. Antisynthetase syndrome – much more than just a myopathy. Semin Arthritis Rheum. 2021 Feb;51(1):72-83. doi: 10.1016/j.semarthrit.2020.09.020

Belizna C, et al. Anti-Ku antibodies: Clinical, genetic and diagnostic insights. Autoimmun Rev. 2010 Aug;9(10):691-4. doi: 10.1016/j.autrev.2010.05.020

Galindo-Feria AS, et al. Proinflammatory Histidyl-Transfer RNA Synthetase-Specific CD4+ T Cells in the Blood and Lungs of Patients With Idiopathic Inflammatory Myopathies. Arthritis Rheumatol. 2020 Jan;72(1):179-191. doi: 10.1002/art.41075

Notarnicola A, et al. Longitudinal assessment of reactivity and affinity profile of anti-Jo1 autoantibodies to distinct HisRS domains and a splice variant in a cohort of patients with myositis and anti-synthetase syndrome. Arthritis Res Ther. 2022 Mar 2;24(1):62. doi: 10.1186/s13075-022-02745-6

Lodin K, et al. Interstitiell lungsjukdom med myositantikroppar ofta förbisedd. Läkartidningen. 2022;119:22023

Kategorier
analyser nukleosom-ak

Nukleosom-antikroppar

Nukleosom-antikroppar tillhör de s.k. non-criteria antibodies som är associerade med SLE men inte ingår i klassifikationskriterierna. Nukleosomen består utav en oktamer av histonproteiner runt vilken dubbelsträngat DNA (dsDNA) är lindat. Histon-antikroppar är ytterligare en non-criteria antibody medan anti-dsDNA ingår i klassifikationskriterierna för SLE. Nukleosom-ak binder varken isolerade histonproteiner eller isolerat dsDNA.

Nukleosom-ak bildas tidigt vid SLE, ofta före autoantikroppar mot histon eller dsDNA. Seroprevalensen hos personer med SLE är 70-90%, d.v.s. högre än för anti-dsDNA. Vidare korrelerar titern minst lika bra med sjukdomsaktivitet om man jämför med anti-dsDNA, som är en mer etablerad aktivitetsmarkör. Nukleosom-ak är därför en värdefull biomarkör för SLE patienter som saknar anti-dsDNA. Anledningen varför de inte ingår i klassifikationskritierna är möjligen att de är något mindre specifika (förekommer ibland även vid systemisk skleros och mixed connective tissue disease) samt för att det komplicerade antigenet gör detektionsmetoderna något mindre pålitliga.

Vid ANA-undersökning ger nukleosom-ak ett homogent mönster när cellerna befinner sig i metafas, precis som andra kromatinassocierade autoantikroppar.

Homogen ANA
Nukleosom-antikroppar ger en homogen kärnfärgning vid ANA-undersökning. Inför mitos (celldelning) kondenseras kromatinet och antikroppar mot kromatinassocierade antigen såsom nukleosomer ger då upphov till en starkare fluorescens.

Litteratur

Irure-Ventura J, López-Hoyos M. Disease criteria of systemic lupus erythematosus (SLE); the potential role of non-criteria autoantibodies. J Transl Autoimmun. 2022 Jan 11;5:100143. doi: 10.1016/j.jtauto.2022

Kategorier
analyser histon-ak

Histon-antikroppar

Histon-antikroppar är främst av intresse på grund av att det har rapporterats att nära 100% av alla med läkemedelsinducerad SLE har dessa autoantikroppar.

Histon-ak är specifikt riktade mot histonproteinerna H2A och H2B. Dock är specificiteten betydligt sämre, så de kan främst användas för att utesluta diagnosen läkemedelsinducerad SLE, eller i alla fall göra den betydligt mindre trolig. Seroprevalensen hos oselekterade SLE-patienter är cirka 60-70% och antikroppsnivåer är inte korrelerade till sjukdomsaktivitet. Det är inte många kliniska laboratorier i Sverige som analyserar dessa antikroppar eftersom kvaliteten på tillgängliga kommersiella tester är låg.

Litteratur

Irure-Ventura J, López-Hoyos M. Disease criteria of systemic lupus erythematosus (SLE); the potential role of non-criteria autoantibodies. J Transl Autoimmun. 2022 Jan 11;5:100143. doi: 10.1016/j.jtauto.2022.100143

Kategorier
analyser PCNA-ak

PCNA-antikroppar

Autoantikroppar mot proliferating cell nuclear antigen (PCNA) detekteras endast hos 1-10% av alla SLE-patienter. Tidigare ansågs PCNA-antikroppar ha hög specificitet för SLE men detta är nu mer ifrågasatt. De är med andra ord ganska ovanliga men när de ses har de relativt högt positivt prediktivt värde för SLE.

Anti-PCNA ger ett karaktäristiskt ANA-mönster på HEp-2-celler, där en kornig fluorescens ses i celler som befinner sig i S-fas och G2-fas men negativ fluorescens i celler som befinner sig i G1-fas. Antigenet är en del av ett protein som är inblandat i DNA-replikation/reparation vars uttryck varierar under cellcykeln.

Steroidbehandling gör ofta dessa antikroppar odetekterbara.

Litteratur

Mahler M, et al. The clinical significance of autoantibodies to the proliferating cell nuclear antigen (PCNA). Autoimmun Rev. 2012 Aug;11(10):771-5. doi: 10.1016/j.autrev.2012.02.012

Kategorier
analyser RNA-polymeras III-ak

RNA-polymeras III-antikroppar

RNA-polymeras III-antikroppar (RNAP-ak) är en av de tre autoantikropparna som ingår i de senaste klassifikationskriterierna för systemisk skleros (SSc), från 2013. Alla tre autoantikropparna kan detekteras som ANA med indirekt immunofluorescens på HEp-2 celler men kan också detekteras eller bör också bekräftas med antigenspecifika tester.

De är alla tre relativt specifika markörer, d.v.s. de detekteras sällan hos personer som inte har SSc. Positivt resultat avseende mer än en av dem hos samma patient är ovanligt. Anti-RNAP detekteras hos cirka 12% av patienter med SSc och är associerat med fenotypen diffus kutan SSc, snabbt progredierande hudengagemang, renal kris, och ökad risk för samtidig cancer.

Det har spekulerats att anti-RNAP-positiv SSc är en paraneoplastisk sjukdom där tumören ofta går i regress efter att antikropparna har bildats. Det har visats att patienter som uppvisar låg respektive stark reaktivitet mot RNAP har olika fenotyp (Patterson et al). I denna studie var låga antikroppsnivåer oftare associerat med cancer vilket skulle kunna tolkas som att de med höga nivåer har haft ett starkare immunreaktion och fått tumören att gå i regress utan behandling.

Litteratur

Chepy A, et al. Can Antinuclear Antibodies Have a Pathogenic Role in Systemic Sclerosis? Front Immunol. 2022 Jun 28;13:930970. doi: 10.3389/fimmu.2022.930970

Patterson KA, et al. Interpretation of an Extended Autoantibody Profile in a Well-Characterized Australian Systemic Sclerosis (Scleroderma) Cohort Using Principal Components Analysis. Arthritis Rheumatol. 2015 Dec;67(12):3234-44. doi: 10.1002/art.39316

Kategorier
analyser mitokondrie-ak

Mitokondrie-antikroppar

Anti-mitokondrie-antikroppar (AMA) är den viktigaste blodprovsanalysen för att ställa diagnosen primär biliär kolangit (PBC). AMA har kallats den mest specifika autoantikroppen inom immunologi. Sensitiviteten är ungefär 95% men antikropparna kan finns många år före sjukdomsdebut. Detta innebär att vid säkerställt fynd av AMA hos en frisk person kan regelbundna kontroller under många år vara motiverat eftersom risken att utveckla PBC är betydande och symtomen kan vara diskreta inledningsvis.

Enligt en studie har asymtomatiska personer med positivt resultat för AMA men med normalt resultat för gallstasmarkören alkaliskt fosfatas (ALP) 16% risk att insjukna i PBC inom 5 år (Dahlqvist et al).

Det är oklart om AMA-nivåer speglar sjukdomsaktivitet. Övriga autoantikroppar som är kopplade till PBC är främst ANA-specificiteterna sp100 (ger mönstret multiple nuclear dots) och gp210 (ger mönstret nuclear rim). 

AMA beskrevs i början av 60-talet och klinisk testning etablerades snabbt därefter. Det är i princip samma metod som används på de flesta kliniska laboratorier än idag, indirekt immunofluorescens (IIF) på en vävnadspanel som fångar upp de flesta relevanta antikroppar vid autoimmuna leversjukdomar. Nuförtiden används råttvävnad och mikroskopiglasen innehåller ofta vävnaderna lever, njure, och magsäck.

Huvudantigenet för AMA kallas fortfarande M2, baserat på en nu övergiven nomenklatur för mitokondrieantigen, som i sin tur är ett samlingsnamn för flera olika autoantigen. M2 sitter på insidan av mitokondriernas innermembran och utgörs av komponenter som ingår i andningskedjan. Samtliga identifierade antigen sitter på multienzymkomplex och de enskilda enzymerna har fått beteckningen E1, E2, E3, m.m. De första antigenet som identifierades var E2-subenheten (enzymet) av pyruvatdehydrogenaskomplexet (PDC-E2) vilket möjliggjorde antigenspecifik testning med rekombinant eller isolerat nativt protein. 80-95% av PBC-sera reagerar med PDC-E2. Övriga antigen har lägre sensitivitet och fall där de är ger positivt resultat men PDC-E2 ger negativt resultat är sällsynta.

Alla dessa proteinkomplex delar en gemensam lipoylerad (en fettsyra) domän som de olika AMA binder till. Möjligen uppstår autoantikropparna p.g.a. molecular mimicry efter infektioner alternativt p.g.a. toleransförlust efter miljögifters modifiering av PDC-E2 (Tanaka et al, 2018 Exp Biol Me).

Vid IIF färgar AMA njurtubuli (de mitokondrie-rika och tunnare distala tubuli mer än de proximala), lever, och celler i magsäckslemhinnan.

Mitokondrie-antikroppar
Mitokondrie-antikroppar detekterade med indirekt immunofluorescens. Granulär reaktivitet ses i (1) HEp-2-cellers cytoplasma (2) njurtubuli och (3) celler i magsäckslemhinnan. Bild: Hannes Lindahl

Antigenspecifik testning kan göras med t.ex. ELISA med rekombinant PDC-E2 som antigen. Sedan 90-talet har ett rekombinant antigen varit tillgängligt där man har lyckats sammanföra de immunodominanta epitoperna av PDC-E2, BCOADC-E2, OGDC-E2 (kallas MIT3, och togs fram av Eric Gershwins grupp). Detta används i kommersiella kit och ger ökad sensitivitet men något lägre specificitet jämfört med enbart PDC-E2 eller IIF på råttvävnad enligt ovan.

Litteratur

Terziroli Beretta-Piccoli B, et al. The clinical usage and definition of autoantibodies in immune-mediated liver disease: A comprehensive overview. J Autoimmun. 2018 Dec;95:144-158. doi: 10.1016/j.jaut.2018.10.004

European Association for the Study of the Liver. EASL Clinical Practice Guidelines: The diagnosis and management of patients with primary biliary cholangitis. J Hepatol. 2017 Jul;67(1):145-172. doi: 10.1016/j.jhep.2017.03.022

Walker JG, et al. Serological tests in diagnoses of primary biliary cirrhosis. Lancet. 1965 Apr 17;1(7390):827-31. doi: 10.1016/s0140-6736(65)91372-3

Tanaka A, et al. Evolution of our understanding of PBC. Best Pract Res Clin Gastroenterol. 2018 Jun-Aug;34-35:3-9. doi: 10.1016/j.bpg.2018.05.008

Dahlqvist G, et al. Large-scale characterization study of patients with antimitochondrial antibodies but nonestablished primary biliary cholangitis. Hepatology. 2017 Jan;65(1):152-163. doi: 10.1002/hep.28859

Tanaka A, et al. Environmental basis of primary biliary cholangitis. Exp Biol Med (Maywood). 2018 Jan;243(2):184-189. doi: 10.1177/1535370217748893