Etikett: paraneoplastiska neurologiska syndrom

Kategorier
analyser neurologi Recoverin-antikroppar

Recoverin-antikroppar

Recoverin-antikroppar var bland de första antikropparna som kopplades till cancer-associerad retinopati (CAR), eller autoimmun retinopati (AR) som det kallas när ingen underliggande cancer har gått att identifiera. Ett flertal olika antikroppar är specifikt kopplade just till CAR/AR och ofta förekommer flera av dessa samtidigt. En studie rapporterade recoverin-antikroppar hos cirka 30% av CAR (Adamus et al). En senare studie rapporterade att recoverin-antikroppar är i hälften av fallen kopplade till bakomliggande cancer (Yang et al). Vanligast är småcellig lungcancer och därefter annan lungcancer, gynekologisk cancer, koloncancer, eller tymom.

Recoverin är ett intracellulärt protein som uttrycks i retinala stavar och tappar. Experiment i djurmodeller talar för att antikropparna är patogena och kan orsaka apoptos av retinala celler. Notera dock att vid småcellig lungcancer utan retinopati har recoverin-antikroppar detekterats i cirka 15% av fallen (Bazhin et al) och är således inte tillräcklig orsak för att näthinnan ska ta skada i människa. På kliniska laboratorier detekteras recoverin-antikroppar vanligtvis med kommersiell lineblot.

Litteratur

Adamus G, Ren G, Weleber RG. Autoantibodies against retinal proteins in paraneoplastic and autoimmune retinopathy. BMC Ophthalmol. 2004 Jun 4;4:5. doi: 10.1186/1471-2415-4-5

Yang S, et al. GCAP1, Rab6, and HSP27: Novel Autoantibody Targets in Cancer-Associated Retinopathy and Autoimmune Retinopathy. Transl Vis Sci Technol. 2016 May 2;5(3):1. doi: 10.1167/tvst.5.3.1

Bazhin AV, et al. Recoverin as a paraneoplastic antigen in lung cancer: the occurrence of anti-recoverin autoantibodies in sera and recoverin in tumors. Lung Cancer. 2004 May;44(2):193-8. doi: 10.1016/j.lungcan.2003.10.006

Kategorier
PCA2-antikroppar

PCA2-antikroppar

Till skillnad från Purkinje cell antibody type 1 (PCA1)-antikroppar som har fått namnet Yo har PCA2-antikroppar inget annat namn. Anti-PCA2 är en onkoneural antikropp som inte har lika tydliga neurologiska eller onkologiska associationer som PCA1 (Gadoth et al).

I cirka häften av fallen identifieras PCA2-antikroppar tillsammans med andra neuronala antikroppar (ofta Hu eller CV2) och då är de neurologiska syndromen ofta de som är kopplade till den andra antikroppen. Men även bland patienter med isolerade PCA2-antikroppar observeras ett brett spektrum av neurologiska syndrom: limbisk encefalit, hjärnstamsencefalit, myelopati, och radikulopati. PCA2-antikroppar detekteras oftast vid underliggande småcellig eller icke-småcellig lungcancer.

Antigenet är microtubule-associated protein 1B (MAP1B) som är ett intracellulärt protein som tros vara viktigt för flera funktioner i nervceller, bland annat uppbyggnaden av mikrotubuli och omsättningen av receptorer. Det finns rapporterat att MAP1B till viss del uttrycks på cellytan (Tanner et al) men klinisk erfarenhet talar för att PCA2-antikroppar inte är patogena.

Vid indirekt immunofluorescens färgar antikropparna Purkinjecellernas cytoplasma och dendriter, som sträcker sig djupt in i stratum moleculare. Även andra neuron kan vara positiva inklusive autonoma neuron i tarm eller andra organ. Till exempel kan sympatiska nervtrådar längs med njurarterioler lysa upp. Det finns ingen kommersiell lineblot för dessa antikroppar tyvärr.

Litteratur

Gadoth A, et al. Microtubule-associated protein 1B: Novel paraneoplastic biomarker. Ann Neurol. 2017 Feb;81(2):266-277. doi: 10.1002/ana.24872

Tanner SL, et al. Evidence for expression of some microtubule-associated protein 1B in neurons as a plasma membrane glycoprotein. J Neurochem. 2000 Aug;75(2):553-62. doi: 10.1046/j.1471-4159.2000.0750553.x

Kategorier
analyser neurologi KLHL11-antikroppar

KLHL11-antikroppar

Antikroppar mot Kelch-like protein 11 (KLHL11) är onkoneurala antikroppar som främst är kopplade till testikelcancer. I vissa studier har KLHL11-antikroppar endast rapporterats hos män (Dubey et al) men senare studier har breddat bilden och visat att könsfördelningen är mer jämnt fördelad och även att andra tumörer såsom ovariecancer och småcellig lungcancer är associerade (Maudes et al). Ett brett spektrum av neurologiska syndrom är associerade med KLHL11-antikroppar. Vanligast är hjärnstamsencefalit men även cerebellär ataxi, opsoklonus-myoklonussyndrom, och limbisk encefalit förekommer.

Cirka 30% av patienterna med anti-KLHL11-associerade syndrom har ingen underliggande cancer. Det är inte ovanligt att KLHL11-antikroppar detekteras samtidigt som andra onkoneurala antikroppar eller vid annan autoimmun encefalit (t.ex. anti-NMDA-receptor-encefalit). I dessa fall tycks inte närvaron av anti-KLHL11 påverka den kliniska bilden och kan betraktas som ett bifynd.

KLHL11 uttrycks intracellulärt i flera av kroppens vävnader och dessutom i flera olika former av cancer. I hjärnan uttrycks proteinet generellt i neuron. Tyvärr finns inget antigenspecifikt test kommersiellt tillgängligt och antikropparna ger ofta inget tydligt mönster vid indirekt immunofluorescens på cerebellum. Vissa referenslaboratorier har cell-baserade tester (cell-based assay, CBA) uppsatta för att specifikt påvisa denna antikropp.

Litteratur

Dubey D, et al. Expanded Clinical Phenotype, Oncological Associations, and Immunopathologic Insights of Paraneoplastic Kelch-like Protein-11 Encephalitis. JAMA Neurol. 2020 Nov 1;77(11):1420-1429. doi: 10.1001/jamaneurol.2020.2231

Maudes E, et al. Clinical significance of Kelch-like protein 11 antibodies. Neurol Neuroimmunol Neuroinflamm. 2020 Jan 17;7(3):e666. doi: 10.1212/NXI.0000000000000666

Kategorier
ma/ma2-antikroppar

Ma/Ma2-antikroppar

Antikroppar som reagerar med antigenet Ma1, även kallat PNMA1, och antikroppar som reagerar med antigenet Ma2, även kallat PNMA2, är markörer för paraneoplastiska neurologiska syndrom men det finns ingen tydlig koppling mellan någon av dessa antikroppsfynd och specifika syndrom. För båda dessa onkoneurala antikroppar gäller att limbisk encefalit kombinerat med hjärnstamsencefalit är den vanligaste kliniska manifestationen men cerebellär påverkan, myelopati, eller radikulopati förekommer också.

Däremot har de två antikropparna distinkta cancer-associationer vilket kan vägleda den fortsatt utredningen. Ma1-antikroppar är vanligen kopplade till lungcancer, magsäckscancer, eller testikelcancer. Ma2-antikroppar är starkt kopplade till testikelcancer och kallas därför även testicle associated (Ta)-antikroppar.

Om reaktivitet för båda antigen föreligger eller inte kan skiljas från varandra kallas antikroppen ibland för enbart Ma-antikroppar. Vid indirekt immunofluorescens på cerebellum ger Ma1- och Ma2-antikroppar samma mönster nämligen generell infärgning av cellkärnornas nukleoler. För säkrast diagnostik bör antikroppen även bekräftas med lineblot men dessa inkluderar inte alltid båda antigen. Serumprov är mer användbart än likvorprov för att detektera dessa antikroppar.

Litteratur

Dalmau J, et al. Ma1, a novel neuron- and testis-specific protein, is recognized by the serum of patients with paraneoplastic neurological disorders. Brain. 1999 Jan;122 ( Pt 1):27-39. doi: 10.1093/brain/122.1.27

Rosenfeld MR, et al. Molecular and clinical diversity in paraneoplastic immunity to Ma proteins. Ann Neurol. 2001 Sep;50(3):339-48

Dalmau J, et al. Clinical analysis of anti-Ma2-associated encephalitis. Brain. 2004 Aug;127(Pt 8):1831-44. doi: 10.1093/brain/awh203

Hoffmann LA, et al. Anti-Ma and anti-Ta associated paraneoplastic neurological syndromes: 22 newly diagnosed patients and review of previous cases. J Neurol Neurosurg Psychiatry. 2008 Jul;79(7):767-73. doi: 10.1136/jnnp.2007.118588

Kategorier
Tr-antikroppar

Tr-antikroppar

Tr-antikroppar är mycket specifikt kopplade till det syndromet paraneoplastisk cerebellär degeneration, även om undantag finns beskrivna till exempel enstaka fall av limbisk encefalit. En underliggande cancer upptäcks i cirka 90% av fallen av Tr-antikroppsassocierade neurologiska syndrom och då är det i princip alltid Hodgkins lymfom.

Antigenet för Tr-antikroppar är Delta/Notch-like epidermal growth factor-related receptor (DNER) som är en receptor för signalmolekylen Notch. DNER är ett transmembranöst protein men epitopen för Tr-antikropparna befinner sig extracellulärt. Trots den extracellulära epitopen ingår Tr-antikroppar i gruppen onkoneurala antikroppar det vill säga samma grupp som anti-Hu, –Ri, –Yo, som alla har hög cancerassociation och som rutinmässigt detekteras på vävnadssnitt och med lineblot.

Men till skillnad från dessa kan Tr-antikroppar även detekteras med antigen-transfekterade cellinjer, alltså cell-based assay (CBA) och det är dessutom inte ovanligt att Tr-antikroppar detekteras i likvor men ger negativt resultat i serum, det vill säga typiska kännetecken för autoimmuna encefaliter såsom anti-NMDA-receptorencefalit. CBA för Tr-antikroppar finns dock inte kommersiellt tillgängligt.

Det tycks som att Tr-antikroppar inte induceras på grund av uttryck av antigenet i patients cancerceller eftersom DNER inte har inte kunnat detekteras i dessa. Hur Tr-antikroppar uppkommer vid Hodgkins lymfom är inte känt.

Med indirekt immunofluorescens på cerebellumsnitt ger Tr-antikroppar punktformad infärgning av Purkinjecellernas dendriter i stratum moleculare och granulär färgning i Purkinjecellernas cytoplasma. Purkinjecellernas axoner färgas inte. I cerebellum uttrycks DNER specifikt i Purkinjecellers membran och i endosomer.

Litteratur

Peter E, et al. Cerebellar Ataxia With Anti-DNER Antibodies: Outcomes and Immunologic Features. Neurol Neuroimmunol Neuroinflamm. 2022 Aug 8;9(5):e200018. doi: 10.1212/NXI.0000000000200018

Campana IG, Silva GD. Anti-Tr/DNER Antibody-Associated Cerebellar Ataxia: a Systematic Review. Cerebellum. 2022 Dec;21(6):1085-1091. doi: 10.1007/s12311-021-01346-4

Kategorier
amfifysin-antikroppar analyser neurologi

Amfifysin-antikroppar

I den största sammanställningen av amfifysin-antikroppsassocierade neurologiska syndrom detekterades en underliggande cancer i 80% av fallen och vanligast var då småcellig lungcancer och därefter bröstcancer.

I likhet med Hu- och CV2-antikroppar är amfifysin-antikroppar kopplade till de neurologiska syndromen encefalomyelit och sensorisk neuropati. Dessutom, I cirka 15% av fallen, manifesteras amfifysin-antikroppar som stiff person syndrome, dock är GAD-antikroppar ett vanligare fynd vid detta neurologiska syndrom.

Vissa skillnader kan dock urskiljas beroende på antikroppsfynd vid stiff persons syndrom som att i närvaro av amfifysin-antikroppar är patienterna något äldre vid insjuknande, har mindre ofta en samtidig systemisk autoimmun sjukdom, och oftare muskelstelhet som är lokaliserad till nacke och armar. Ytterligare en skillnad är att amfifysin tillhör gruppen onkoneurala antikroppar, det vill säga intracellulära antigen som vid neurologiska manifestationer har en underliggande cancer i mer än 70% av fallen och svarar i allmänhet dåligt på immunsuppressiv behandling. GAD-antikroppar är visserligen också riktade mot ett intracellulärt antigen men en underliggande cancer upptäcks enbart i cirka 25% av fallen. I förhållande till övriga onkoneurala antikroppar har det dock föreslagits att amfifysin-antikroppar är kopplat till ett mer gynnsamt svar på immunterapi (Dubey et al).

Amfifysin är ett intracellulärt protein som är viktigt för nervcellers endocytosmaskineri. Det har föreslagits att proteinet emellanåt exponeras på cellytan vilket kan förklara ett eventuellt mer gynnsamt svar på immunhämmande behandling.

Vid indirekt immunofluorescens på cerebellum ses en intensiv färgning i stratum moleculare och en ”GAD-liknande” fläckig färgning i stratum granulare. Till skillnad från GAD-antikroppar ses vid amfifysin-antikroppar ingen infärgning av de Langerhanska cellöarna i pankreas. Serumprov är mer användbart än likvorprov för att detektera amfifysin-antikroppar. För säkrast diagnostik bör antikroppen även bekräftas med lineblot.

Litteratur

Dubey D, et al. Amphiphysin-IgG autoimmune neuropathy: A recognizable clinicopathologic syndrome. Neurology. 2019 Nov 12;93(20):e1873-e1880. doi: 10.1212/WNL.0000000000008472

Kategorier
analyser neurologi Ri-antikroppar

Ri-antikroppar (ANNA2)

Ri-antikroppar, även kända som anti-neuronal nuclear antibody type 2 (ANNA2), tillhör kategorin onkoneuronala antikroppar. Patienter med Ri-antikroppar har oftast en utpräglad hjärnstamsencefalit (Simard et al). Ögonmotorikrubbningar förekommer ofta varav opsoklonus är mest klassiskt. Andra neurologiska manifestationer, till exempel muskelrigiditet eller cerebellär påverkan ses också.

I 85% av fallen av anti-Ri-associerade neurologiska syndrom upptäcks en underliggande tumör som antas vara orsaken. De vanligaste tumörformerna är bröstcancer och småcellig lungcancer. Antigenen för Ri-antikroppar (liksom Hu-antikroppar) är RNA-bindande proteiner som är inblandade i splicing av mRNA i nervceller.

Med indirekt immunofluorescens på cerebellum ger Ri-antikroppar samma utseende som Hu-antikroppar, det vill säga infärgning av samtliga neuron i både centrala och perifera nervsystemet. Nukleolen är ofärgad men i övrigt lyser cellkärna starkare än cytoplasman. Det som skiljer de två antikropparna åt är att myenteriska plexa i tarmsnitt inte lyser upp vid anti-Ri. Det är det främsta skälet till att tarmsnitt är med på vanliga kommersiella vävnadspaneler som används kliniskt laboratoriediagnostik. Serumprov är mer användbart än likvorprov för att detektera Ri-antikroppar. För säkrast diagnostik bör antikroppen även bekräftas med lineblot.

Litteratur

Simard C, et al. Clinical spectrum and diagnostic pitfalls of neurologic syndromes with Ri antibodies. Neurol Neuroimmunol Neuroinflamm. 2020 Mar 13;7(3):e699. doi: 10.1212/NXI.0000000000000699

Kategorier
analyser neurologi Yo-antikroppar

Yo-antikroppar (PCA1)

Yo-antikroppar, även kända som purkinjecell typ 1 (PCA1), är de onkoneurala antikroppar som beskrevs först (1983). När dessa antikroppar påvisas bör man misstänka underliggande bröst- eller ovariecancer. I de sällsynta fall då Yo-antikroppar upptäcks hos män är cancer i övre magtarmkanalen vanligast. Hos enbart tio procent av alla patienter med kliniskt signifikant anti-Yo påvisas ingen underliggande tumör. Det kliniska syndromet som är kopplat till Yo-antikroppar är cerebellär degeneration.

Tidigt rapporterades att antigenet för Yo-antikroppar är proteinet Cerebellar degeneration-related 2 (CDR2). Dock har ett besläktat protein, CDR2-like (CDR2L) senare visat sig vara huvudantigenet. Vissa mycket vanliga kommersiella analyser som bygger på metoden lineblot använder CDR2 som antigen för att påvisa Yo-antikroppar. De identifieras oftast ändå med dessa test eftersom de använder denaturerade (oveckade) proteinsekvenser som detektionsantigen och då binder faktiskt Yo-antikroppar även till CDR2. Dessvärre ses en relativt hög andel falskt positiva resultat och möjligen skulle specificiteten vara högre (mindre falskt positiva resultat) om istället huvudantigenet CDR2L användes för att detektera Yo-antikroppar i kommersiella lineblot-tester (Herdlevær et al).

För att påvisa Yo-antikroppar är indirekt immunofluorescens på cerebellum också en användbar metod. Antikropparna känns igen genom intensiv granulär färgning av purkinjecellernas cytoplasma och dendriter samt cytoplasman i stratum moleculares nervceller. Serumprov anses vara mer tillförlitligt än likvorprov för att detektera Yo-antikroppar. För säkrast diagnostik bör de även bekräftas med lineblot. Svag reaktivitet som enbart syns i lineblot ska tolkas med försiktighet (se resonemang ovan) på grund av relativt hög andel falskt positiva resultat med denna metod (Déchelotte et al).

Litteratur

Herdlevær I, et al. Paraneoplastic Cerebellar Degeneration: The Importance of Including CDR2L as a Diagnostic Marker. Neurol Neuroimmunol Neuroinflamm. 2021 Feb 2;8(2):e963. doi: 10.1212/NXI.0000000000000963

Déchelotte B, et al. Diagnostic yield of commercial immunodots to diagnose paraneoplastic neurologic syndromes. Neurol Neuroimmunol Neuroinflamm. 2020 Mar 13;7(3):e701. doi: 10.1212/NXI.0000000000000701

Kategorier
analyser neurologi SOX1-antikroppar

SOX1-antikroppar

SOX1-antikroppar tillhör gruppen onkoneurala antikroppar. I 95% av fallen finns en underliggande cancer som då oftast är småcellig lungcancer (Titulaer et al). Det vanligaste neurologiska syndromet kopplat till SOX1-antikroppar är Lambert-Eatons myastena syndrom (LEMS), ett myastenia gravis-liknande syndrom som i 50% av fallen är paraneoplastiskt och i övriga benämnd idiopatiskt. SOX1-antikroppar är även kopplade till paraneoplastisk cerebellär degeneration (Sun et al).

SOX1 tillhör en grupp proteiner som uttrycks i hög grad i nervsystemet under dess utveckling. I vuxen ålder är uttrycket begränsat till neuronala stamceller, enstaka övriga nervceller, och Bergmann-glia i cerebellum. Antikroppar bildas i första hand mot SOX1 men Ibland ses även reaktivitet mot andra medlemmar av denna familj såsom SOX2 eller SOX3. I samtliga fall när reaktivitet mot någon av de övriga SOX-proteinerna detekteras finns även samtidigt reaktivitet mot SOX1.

I likhet med Hu-antikroppar är det relativt vanligt att personer med småcellig lungcancer har SOX1-antikroppar i frånvaro av något paraneoplastiskt neurologiskt syndrom. I nästan hälften av fallen där SOX1-antikroppar identifieras förekommer även någon annan neuronal antikropp samtidigt (Sun et al).

Med indirekt immunofluorescens på cerebellum ger SOX1-antikroppar en kärnfärgning i Bergmann-glia. Även kärnfärgning i spridda enskilda gliaceller i vit substans och i enskilda nervceller i cerebellum. Tidigare, innan antigenet identifierades som SOX1, kallades den här typen av mönster för anti-glial nuclear antibody (AGNA). Säkrare diagnos fås om fyndet bekräftas med lineblot. Tyvärr är frekvensen falskt negativa resultat relativt höga med båda indirekt immunofluorescens på cerebellumsnitt (17%) och med lineblot (25%) (Ruiz-Garcia et al). Cell-based assay (CBA) med transfekterade celler har högra sensitivitet men är tyvärr inte kommersiellt tillgängligt.

Litteratur

Titulaer MJ, et al. SOX antibodies in small-cell lung cancer and Lambert-Eaton myasthenic syndrome: frequency and relation with survival. J Clin Oncol. 2009 Sep 10;27(26):4260-7. doi: 10.1200/JCO.2008.20.6169

Sun X, et al. Anti-SOX1 Antibodies in Paraneoplastic Neurological Syndrome. J Clin Neurol. 2020 Oct;16(4):530-546. doi: 10.3988/jcn.2020.16.4.530

Ruiz-García R, et al. Caveats and Pitfalls of SOX1 Autoantibody Testing With a Commercial Line Blot Assay in Paraneoplastic Neurological Investigations. Front Immunol. 2019 Apr 12;10:769. doi: 10.3389/fimmu.2019.00769

Kategorier
analyser neurologi CV2-antikroppar

CV2-antikroppar (CRMP5)

CV2-antikroppar är onkoneurala antikroppar som i likhet med de betydligt vanligare Hu-antikropparna är associerade med encefalomyelit och småcellig lungcancer. Till skillnad från anti-Hu förekommer anti-CV2 förhållandevis ofta tillsammans med tymom, inflammatoriska ögonsymtom, och motorikstörningen chorea (Wang et al).

Paraneoplastisk sensorisk neuropati är starkt kopplat till Hu-antikroppar men även CV2-antikroppar har denna kliniska association. Dock är anti-CV2-associerad neuropati oftare smärtsam och med assymetrisk utbredning (Dubey et al).

I vissa fall kan den kliniska bilden initialt föra tankarna till neuromyelitis optica (Wandinger et al) och i andra fall kan chorea initialt vara det mest framträdande fyndet. I cirka 85% av fallen av anti-CV2-associerade neurologiska syndrom upptäcks en underliggande tumör som antas vara orsaken. De vanligaste tumörformerna är småcellig lungcancer och tymom.

CV2-antikroppar är riktade mot collapsin response-mediator protein 5 (CRMP5) som är ett protein i cytosolen. Följaktligen ses vid indirekt immunofluorescens en generell cytoplasmatisk infärgning i cerebellum som är tydligast i stratum granulare. Serumprov är mer användbart än likvorprov för att detektera CV2-antikroppar. För säkrast diagnostik bör antikropparna även bekräftas med lineblot. Dock har det rapporterats att 7,5% av kliniskt signifikanta fall av CV2-antikroppar ger ett falskt negativt resultat med lineblot.

Litteratur

Wang S, et al. An overview on CV2/CRMP5 antibody-associated paraneoplastic neurological syndromes. Neural Regen Res. 2023 Nov;18(11):2357- 2364. doi: 10.4103/1673-5374.371400

Dubey D, et al. Autoimmune CRMP5 neuropathy phenotype and outcome defined from 105 cases. Neurology. 2018 Jan 9;90(2):e103-e110. doi: 10.1212/WNL.0000000000004803

Jarius S, et al. Antibodies to CV2/CRMP5 in neuromyelitis optica-like disease: case report and review of the literature. Clin Neurol Neurosurg. 2012 May;114(4):331-5. doi: 10.1016/j.clineuro.2011.10.048