Kategorier
diagnoser systemisk lupus erythematosus

Systemisk lupus erythematosus

Systemisk lupus erythematosus (SLE) utmärker sig bland de autoimmuna sjukdomarna för den mångfald av olika autoantikroppar som utvecklas. Antikropparna och dess antigen bildar immunkomplex som orsakar vävnadsskada i hud, njurar, och andra organ, bland annat genom att de aktiverar komplementsystemet.

Diagnoskriterier finns formellt inte för SLE men i praktiken krävs det i allmänhet SLE-liknande manifestationer i minst två organsystem och serologi (autoantikroppar) som talar för SLE. Klassifikationskriterier finns och dessa tas fram specifikt för att inkludera en relevant och homogen patientgrupp i kliniska studier. Klassifikationskriterierna uppdaterades 2019, delvis med syftet att inkludera fler patienter med tidig SLE (Aringer, et al). I dessa kriterier är positiv ANA ett strikt ingångskriterium varefter olika organmanifestationer samt laboratoriefynd ger ytterligare poäng. Avseende immunologiska analyser tas i dessa kriterier hänsyn till kardiolipin-ak, Beta2-glykoprotein I-ak, lupus antikoagulans (samtliga dessa är associerade med antifosfolipidsyndrom), låga nivåer av komplementfaktorerna C3 eller C4, samt ANA-specificiteterna dubbelsträngat DNA-ak och Smith-ak som båda är mycket typiska för SLE. Det finns ett flertal andra autoantikroppar som ofta detekteras vid SLE och kan styrka diagnosen men de flesta av dem har lägre specificitet, d.v.s. detekteras relativt ofta även vid andra sjukdomar.

Litteratur

Aringer M, et al. 2019 European League Against Rheumatism/American College of Rheumatology classification criteria for systemic lupus erythematosus. Ann Rheum Dis. 2019 Sep;78(9):1151-1159. doi: 10.1136/annrheumdis-2018-214819

Dörner T, Furie R. Novel paradigms in systemic lupus erythematosus. Lancet. 2019 Jun 8;393(10188):2344-2358. doi: 10.1016/S0140-6736(19)30546-X

Kategorier
analyser dsDNA-ak

Dubbelsträngat DNA-antikroppar

Autoantikroppar mot dubbelsträngat DNA (dsDNA) ger upphov till en homogen kärnfärgning vid indirekt immunofluorescens (IIF) på HEp-2-celler, d.v.s. vanliga ANA-analys. Strukturer i kärnan som är associerade med DNA, såsom nukleosomer och histoner, ger också ett homogent mönster så ytterligare test krävs för att fastslå att det är just dsDNA som autoantikropparna är riktade mot.

Homogen ANA på HEp2-celler
Homogen ANA kan orsakas av autoantikroppar mot dubbelsträngat DNA, nukleosomer, histoner, eller något annat. Bild: Hannes Lindahl

Ett test för dsDNA-ak som kan användas för konfirmering är IIF med parasiten Crithidia luciliae fixerat på objektsglasen. Antikroppar mot dsDNA ger då en karaktäristisk infärgning av en organell (kinetoplast) i den encelliga organismen. Det så kallade Crithidia luciliae immunofluorescens test (CLIFT) används ofta just som bekräftande test eftersom specificiteten är särskilt hög p.g.a. av att endast antikroppar med medel till hög affinitet ger positivt resultat vilka i många fall är just de som är kliniskt relevanta. Vid positivt resultat för anti-dsDNA men negativt resultat med CLIFT kan detta tolkas som tidig SLE, inaktiv SLE, eller ett falskt positivit resultat. Även ELISA, ALBIA, och lineblot används för detektion av dsDNA-ak.

dubbelsträngat DNA
Autoantikroppar mot dubbelsträngat DNA detekterat med indirekt immunofluorescens på den encelliga parasiten Crithidia luciliae. Vid positivt resultat ses distinkt fluorescens i kinetoplasten, en organell som befinner sig i närheten av flagellen (svansen) men fixerad mot ena sidan. Bild: Hannes Lindahl

Anti-dsDNA är ett fynd som har hög specificitet för SLE vilket innebär att de sällan ses vid andra sjukdomar eller hos friska. Följaktligen ingår dsDNA-ak i den senaste uppdateringen av klassifikationskriterierna för SLE. Prevalens hos friska blodgivare är 1-2% men då i allmänhet i låga nivåer.

Anti-dsDNA speglar även sjukdomsaktiviteten vid SLE och används ibland vid terapiuppföljning. Dessutom är dessa autoantikroppar kopplade till njurengagemang vid SLE, vilket gör att fyndet kan motivera ökad vaksamhet avseende njurfunktionen.

Anti-dsDNA har ett internationellt etablerat referensstandardpreparat och resultat svaras ofta ut som internationella enheter (IE) per volym. Detta gör att resultat från olika laboratorier kan jämföras.

Litteratur

Aringer M, et al. 2019 European League Against Rheumatism/American College of Rheumatology Classification Criteria for Systemic Lupus Erythematosus. Arthritis Rheumatol. 2019 Sep;71(9):1400-1412. doi: 10.1002/art.40930

Kategorier
analyser SSA-ak (Ro52, Ro60)

SSA-antikroppar (Ro52, Ro60)

SSA-antikroppar (kallas också Ro) ingår i klassifikationskriterierna för Sjögrens syndrom (SS) och dessa autoantikroppar är associerade med sämre prognos.

Anti-SSA-52 kDa (anti-Ro52) och anti-SSA-60 kDa (anti-Ro60) beskrivs ibland tillsammans som anti-SSA men är egentligen två olika antikropps-specificiteter. Dessa två autoantikroppar förekommer ofta tillsammans men antigenen är del av olika proteiner. Samvariationen reflekterar sannolikt en form av gemensam toleransförlust.

Om en kvinna har någon av dessa autoantikropparna under graviditeten är risken ökad att barnet kommer att födas med en blockering i hjärtats retledningssystem, AV-block III. Detta är en del av sjukdomsbilden som kallas neonatal lupus, en form av passivt överförd och övergående autoimmunitet hos fostret. Sjukdomsmekanismerna är inte klarlagda men möjligen är det så att dessa antikroppar inducerar inflammation karaktäriserad av ökad typ I interferon-signalering hos modern och/eller fostret som i sin tur har negativ effekt på anläggningen av retledningssystemet i fostrets hjärta.

Aktiviteten typ I interferon (en grupp cytokiner) mäts ofta indirekt genom att kvantifiera uttrycket av en panel gener som induceras av dem, s.k. type I interferon score, och det har föreslagits att detta skulle kunna användas som biomarkör för att identifiera foster med neonatal lupus (Hedlund M et al).

Anti-SSA 52 kDa/anti-Ro52

Antigenet Ro52 finns på proteinet TRIM21, som utövar olika dämpande funktioner på immunsystemet. I djurmodeller är anti-Ro52 sjukdomsdrivande och det finns stöd för att dessa autoantikroppar åtminstone är funktionellt aktiva hos människa men det är mer osäkert hur mycket skada de orsakar.

Anti-Ro52 är bland de vanligaste autoantikropparna som detekteras hos personer med reumatiska sjukdomar överlag och denna brist på specificitet gör att de har begränsat kliniskt värde i sig. Anti-Ro52 finns hos cirka:

  • 60% av personer med primär SS (oftast detekteras även anti-Ro60)
  • 40% av personer med sekundär SS.
  • 40-50% av personer med SLE. Det är intressant att anti-Ro52 och anti-Ro60 ofta är de första autoantikropparna som bildas vid SLE, åratal före diagnos och före mer SLE-specifika markörer såsom anti-dubbelsträngat DNA.
  • 20% av personer med systemisk skleros
  • 30% av personer med inflammatorisk myosit. Vid myosit av typen antisyntetassyndrom är det faktiskt den vanligaste autoantikroppen som detekteras (upp till 60% av fallen).

När anti-Ro52 detekteras vid etablerad SLE, systemisk skleros, eller myosit är det ovanligt att det är det enda antikroppsfyndet. För dessa sjukdomar kan anti-Ro52 ofta tolkas som en markör för sämre prognos, inte sällan kopplat till interstitiell lungsjukdom.

Anti-SSA 60 kDa/anti-Ro60

Antigenet Ro60 sitter på Y RNA binding protein (kodat av genen TROVE2) som binder till icke-kodande RNA, troligen för att rensa upp felveckade RNA som annars kan aktivera immunsystemet. Dubbelsträngat RNA finns normalt inte i kroppen och aktiverar immunsystemet via receptorn TLR3 vilket tolkas som ett virusangrepp och sätter igång ett försvarsprogram som kännetecknas av typ I interferon-signalering.

Separata kliniska associationer för de båda autoantikropparna finns rapporterat, t.ex. SLE med anti-Ro52 har oftare cytopenier, SLE med anti-Ro60 har oftare komplementkonsumtion. Sannolikt finns mer att lära sig om vilken prognostisk information de två autoantikropparna var för sig kan bidra med.

Litteratur

Decker P, et al. An updated review of anti-Ro52 (TRIM21) antibodies impact in connective tissue diseases clinical management. Autoimmun Rev. 2022 Mar;21(3):103013. doi: 10.1016/j.autrev.2021.103013

Shiboski CH, et al. International Sjögren’s Syndrome Criteria Working Group. 2016 American College of Rheumatology/European League Against Rheumatism Classification Criteria for Primary Sjögren’s Syndrome: A Consensus and Data-Driven Methodology Involving Three International Patient Cohorts. Arthritis Rheumatol. 2017 Jan;69(1):35-45. doi: 10.1002/art.39859

Lee AYS, et al. Anti-Ro60 and anti-Ro52/TRIM21: Two distinct autoantibodies in systemic autoimmune diseases. J Autoimmun. 2021 Nov;124:102724. doi: 10.1016/j.jaut.2021.102724

Choi MY, Costenbader KH. Understanding the Concept of Pre-Clinical Autoimmunity: Prediction and Prevention of Systemic Lupus Erythematosus: Identifying Risk Factors and Developing Strategies Against Disease Development. Front Immunol. 2022 Jun 3;13:890522. doi: 10.3389/fimmu.2022.890522

De Carolis S, et al. Autoimmune Congenital Heart Block: A Review of Biomarkers and Management of Pregnancy. Front Pediatr. 2020 Dec 22;8:607515. doi: 10.3389/fped.2020.607515

Hedlund M, et al. Type I IFN system activation in newborns exposed to Ro/SSA and La/SSB autoantibodies in utero. RMD Open. 2020 Jan;6(1):e000989. doi: 10.1136/rmdopen-2019-000989

Kategorier
analyser SSB-ak (La)

SSB-antikroppar (La)

SSB-antikroppar (kallas också La) ingick tidigare, tillsammans med anti-SSA, i klassifikationskriterierna för Sjögrens syndrom (SS) men de togs bort i den senaste uppdateringen från 2016.

Utan tvekan är dock dubbelpositivitet (SSA och SSB) kopplat till sämre prognos vid SS. I en internationell registerstudie som sammanställde sjukdomsaktivitet i förhållande till närvaro av anti-SSA och/eller anti-SSB observerades att sjukdomsaktiviteten hos SS-patienter som vid diagnos enbart hade anti-SSB ligger nära de med enbart SSA och till och med något närmare dubbelpositiva än de med enbart anti-SSA. Dubbelnegativa SS-patienter hade som väntat lägst sjukdomsaktivitet.

Litteratur

Acar-Denizli N, et al. Sjögren Big Data Consortium. Systemic phenotype related to primary Sjögren’s syndrome in 279 patients carrying isolated anti-La/SSB antibodies. Clin Exp Rheumatol. 2020 Jul-Aug;38 Suppl 126(4):85-94.

Kategorier
diagnoser systemisk skleros

Systemisk skleros

Systemisk skleros (SSc) är en autoimmun sjukdom som kännetecknas av triaden inflammation, kärlskada, och kollageninlagring. Detta leder med tiden till minskad elasticitet i hud och inre organ, så kallad skleros.

En kombination av relativt okända genetiska faktorer och miljöfaktorer samverkar och initierar SSc, till synes först med skada i de minsta blodkärlen, följt av inflammation. Den tidiga hudinflammationen involverar celler i det icke-adaptiva immunsystemet och gör så att fibroblaster omvandlas till myofibroblaster, som producerar mycket intercellulär substans (extracellulär matrix) vilket leder till skleros. Bildningen av sjukdomsassocierade autoantikroppar talar för autoimmunitet men hur detta är kopplat till sklerosomvandlingen är inte känt.

Sjukdomen delas in i 1) diffus kutan SSc som kännetecknas av utbredd hudskleros, artriter och inre organengagemang, samt 2) begränsad kutan SSc (kallades tidigare CREST) som kännetecknas av hudskleros distalt i extremiteter och i ansiktet samt interstitiell lungsjukdom. Utöver dessa två huvudformer talar man om SSc overlap-syndrom när bild som vid SSc uppträder tillsammans med tecken på någon annan bindvävssjukdom, oftast polymyosit, dermatomyosit, RA, Sjögrens syndrom, eller SLE.

90-95% av de som har SSc har positiv ANA med en eller flera distinkta specificiteter. Dessa autoantikroppar är till stor del riktade mot molekyler i cellkärnan som är viktiga för transkription, splicing av RNA, och celldelning. Förutom Scl-70 (främst diffus kutan SSc) och centromer-ak (främst begränsad SSc) som detekteras i upp till 40% av patienter med SSc är de övriga relativt sällsynta (1-11%). För många av antikropparna finns kända kopplingar till sjukdomsmanifestationer inklusive typ av overlap-syndrom (se tabell).

Huruvida dessa autoantikroppar är patogena i sig är i stort sett okänt. Men det har rapporterats att immunkomplex av autoantikropp och antigen kan inducera proinflammatoriska och profibrotiska (sklerotiska) förändringar i hudfibroblaster odlade i laboratorium.

ANA vid SScförekomst (%)SSc subtyp
Scl-709-42diffus
Centromerer20-40begränsad
RNA polymeras III11diffus
U3-RNP/Fibrillarin4-10båda
U1-RNP6-7begränsad
Th/To2-5begränsad
NOR-905begränsad
U11/U12 RNP3båda
PM-Scl2begränsad
Ku2-5begränsad
RuvBL1/21-2diffus
eIF2B1diffus
ANA-specificiter vid systemisk skleros (SSc) tillsammans med prevalens i patientgruppen som helhet och vilken undergrupp av SSc som de är tydligast kopplade till (diffus kutan SSc eller begränsad kutan SSc).

Endast tre av alla autoantikroppar som är associerade med SSc (de översta tre i tabellen ovan) ingår i klassifikationskriterierna för sjukdomen. Det är mycket sällsynt att mer än en av någon av de SSc-associerade autoantikropparna förekommer hos samma patient och de är relativt stabila över tid.

Litteratur

Stochmal A, et al. Antinuclear Antibodies in Systemic Sclerosis: an Update. Clin Rev Allergy Immunol. 2020 Feb;58(1):40-51. doi: 10.1007/s12016-018-8718-8

Brown M, O’Reilly S. The immunopathogenesis of fibrosis in systemic sclerosis. Clin Exp Immunol. 2019 Mar;195(3):310-321. doi: 10.1111/cei.13238

Tang J, et al. Higher levels of serum interleukin-35 are associated with the severity of pulmonary fibrosis and Th2 responses in patients with systemic sclerosis. Rheumatol Int. 2018 Aug;38(8):1511-1519. doi: 10.1007/s00296-018-4071-8

Sato S, et al. Altered blood B lymphocyte homeostasis in systemic sclerosis: expanded naive B cells and diminished but activated memory B cells. Arthritis Rheum. 2004 Jun;50(6):1918-27. doi: 10.1002/art.20274

van den Hoogen F, et al. 2013 classification criteria for systemic sclerosis: an American College of Rheumatology/European League against Rheumatism collaborative initiative. Arthritis Rheum. 2013 Nov;65(11):2737-47. doi: 10.1002/art.38098.

Raschi E, et al. Immune complexes containing scleroderma-specific autoantibodies induce a profibrotic and proinflammatory phenotype in skin fibroblasts. Arthritis Res Ther. 2018 Aug 29;20(1):187. doi: 10.1186/s13075-018-1689-6

Kategorier
diagnoser primär biliär kolangit

Primär biliär kolangit

Primär biliär kolangit (PBC) är en autoimmun sjukdom som selektivt angriper de små gallgångarna i levern. Detta leder till gallstas, d.v.s. stopp i gallvägarna och utflöde av ämnen från gallan till blodbanan. Med tiden kan detta orsaka levercirros men det är idag mindre vanligt när sjukdomen upptäcks och behandlas tidigare, därav namnbytet från primär biliär cirros som det hette tidigare.

Autoantikroppar mot mitokondrier (AMA) detekteras nästan bara vid PBC. Det viktigaste autoantigenet är E2-subenheten av pyruvatdehydrogenaskomplexet (PDC-E2). Andra laboratoriefynd som stödjer diagnosen förutom förhöjda leverprover med stasmönster, är stegrat polyklonalt IgM.

AMA kan nästan betraktas som patognomont för PBC, i varje fall när de syns med traditionell indirekt immunofluorescens. Upp mot 10% av PBC saknar dock AMA och i dessa lägen kan serologiskt stöd för diagnosen fås baserat på detektion av vissa ANA-specificiteter.

AMA kan ibland detekteras många år före sjukdomsdebut vilket i dessa fall kan motivera regelbundna kontroller tills vidare.

Patogenesen förklaras ofta så här: gallepitel utsöndrar normalt stora mängder bikarbonat som ska neutralisera de skadliga effekterna av gallsyran, “bikarbonat-paraply”, men vid PBC är denna funktion nedsatt. Detta leder till störd energi-metabolism, överuttryck av PDC-E2 som dessutom blir felaktigt exponerat för immunsystemet på utsidan av epitelcellen. Förklaringsmodellen stöds av att möss som saknar motsvarande bikarbonatkanal utvecklar PBC-liknande sjukdom inklusive antikroppar mot PDC-E2. Kolangit, inflammation i gallgångarna, leder därefter till gallstas. Gallsyror sprids ut i leverparenkymet och skadar hepatocyterna vilket utan behandling resulterar i inflammation och fibrosutveckling, det vill säga cirros.

Cirka 7-10% av patienter med autoimmun hepatit har samtidig PBC (se nationell riktlinje från SGF)

Litteratur

Lleo A, et al. The Pathogenesis of Primary Biliary Cholangitis: A Comprehensive Review. Semin Liver Dis. 2020 Feb;40(1):34-48. doi: 10.1055/s-0039-1697617

de Liso F, et al. The diagnostic accuracy of biomarkers for diagnosis of primary biliary cholangitis (PBC) in anti-mitochondrial antibody (AMA)-negative PBC patients: a review of literature. Clin Chem Lab Med. 2017 Nov 27;56(1):25-31. doi: 10.1515/cclm-2017-0249

Kategorier
diagnoser myosit

Myosit

Idiopatisk inflammatorisk myosit (IIM) eller bara myosit är en grupp autoimmuna sjukdomar med gemensamma kännetecken såsom kronisk lymfocytär infiltration i muskler associerat med lokal svaghet och smärta. Eftersom inflammation/infiltration inte är helt obligat har termen systemiska autoimmuna myopatier föreslagits men har inte helt slagit igenom ännu. Sjukdomarna inom gruppen myosit skiljer sig åt bland annat avseende behandlingssvar, prognos, associerade autoantikroppar, och manifestationer i andra vävnader än musklerna.

Det finns numera ett antal myositspecifika autoantikroppar som dels bekräftar diagnosen myosit och dessutom ofta har distinkta kliniska fenotyper kopplade till sig. Hur man har grupperat myositsjukdomarna har varierat över tid men efter att autoantikroppar togs upp i diagnosalgoritmerna har fyra undergrupper blivit de dominerande:

  1. dermatomyosit
  2. antisyntetassyndrom
  3. sporadisk inklusionskroppsmyosit
  4. immunmedierad nekrotiserande myopati

Utöver de myositspecifika autoantikropparna finns en handfull autoantikroppar som främst är kopplade till andra systemsjukdomar men som när de detekteras vid utredning av myosit kan ge ytterligare information om klinisk fenotyp eller utgöra s.k. overlap-myosit med kännetecken från båda sjukdomarna samtidigt. Dessa kallas som grupp myositassocierade autoantikroppar. Ett vanligt sådant exempel är anti-PM-Scl som är starkt kopplat till systemisk skleros men som detekteras i upp till 10% av myositpatienterna och då ofta innebär overlap/blandform av sjukdomarna.

De flesta av de myositspecifika autoantikropparna ger upphov till ett ANA-mönster eller ganska ofta ett finkornigt cytoplasmatiskt mönster på samma testceller, vilket kan föranleda vidare undersökning av provet med antigenspecifika tester.

Dermatomyosit har kopplats till patologisk typ 1-interferonsignalering medan antisyntetassyndrom och inklusionskroppsmyosit har båda kopplats till ökad typ II-interferonsignalering och Th1-dominerat immunsvar.

Vid immunmedierad nekrotiserande myopati är det cellulära infiltratet i musklerna mindre uttalat och patogenesen kanske främst beroende av effekten av patogena autoantikroppar och klassisk komplementaktivering.

Litteratur

Lundberg IE, et al. Idiopathic inflammatory myopathies. Nat Rev Dis Primers. 2021 Dec 2;7(1):86. doi: 10.1038/s41572-021-00321-x

Nombel A, et al. Dermatomyositis With Anti-MDA5 Antibodies: Bioclinical Features, Pathogenesis and Emerging Therapies. Front Immunol. 2021 Oct 20;12:773352. doi: 10.3389/fimmu.2021.773352.

Bolko L, et al. The role of interferons type I, II and III in myositis: A review. Brain Pathol. 2021 May;31(3):e12955. doi: 10.1111/bpa.12955

Lodin K, et al. Interstitiell lungsjukdom med myositantikroppar ofta förbisedd. Läkartidningen. 2022;119:22023

Kategorier
analyser centromer-ak

Centromer-antikroppar

Centromer-antikroppar är en av de tre viktigaste immunologiska markörerna för systemisk skleros (SSc), tillsammans med antikroppar mot Scl-70/anti-topoisomeras I och mot RNA polymeras III. Centromer-ak är associerat till undergruppen begränsad kutan SSc (de övriga två med diffus kutan SSc). Centromer-rantikroppar är också kopplade till ökad risk för pulmonell arteriell hypertension (PAH) men minskad risk för interstitiell lungsjukdom.

Centromer-ak detekteras ibland hos patienter med primär biliär kolangit (PBC), Sjögren’s syndrom, eller SLE och i alla de fallen ser man ofta milda inslag av systemisk skleros i sjukdomsbilden.

I klassifikationskriterierna för SSc anges anti-centromer-antikroppar utan närmare specifikation. Vid indirekt immunofluorescens (IIF), d.v.s. det vanliga testet för ANA, ger centromer-ak ett mycket karaktäristisk utseende.

Centromer-antikroppar ger en mycket distinkt prickig kärnfärgning vid indirekt immunofluorescens på HEp-2-celler, d.v.s. ANA-undersökning.

Klassiskt bekräftas specificiteten med en immunoassay som inkluderar rekombinant centromerprotein B (CENP-B) men sedan några år tillbaka finns även tester med CENP-A vilka har rapporterats ha högre specificitet för SSc, men dessa är fortfarande inte i lika utbrett bruk. Vanligast är dock att dessa centromerantikroppar visar reaktivitet för båda antigenen men ibland detekteras enbart reaktivitet mot CENP-A. I sällsynta fall ses reaktivitet mot CENP-C, men kommersiella tester för detta antigen är inte tillgängliga.

Autoantikroppar mot CENP-F ger inte ett klassiskt centromermönster vid IIF utan ger ett mönster som helt enkelt kallas CENP-F-likt och det är inte kopplat till systemisk skleros eller någon annan specifik sjukdom. Det har rapporterats att åtminstone hälften av patienter med detta mönster har en samtidig cancer. Antigenspecifikt test för CENP-F är inte kommersiellt tillgängligt.

Litteratur

Cavazzana I, et al. Systemic Sclerosis-Specific Antibodies: Novel and Classical Biomarkers. Clin Rev Allergy Immunol. 2022 Jun 18. doi: 10.1007/s12016-022-08946-w

van den Hoogen F, et al. 2013 classification criteria for systemic sclerosis: an American college of rheumatology/European league against rheumatism collaborative initiative. Ann Rheum Dis. 2013 Nov;72(11):1747-55. doi: 10.1136/annrheumdis-2013-204424

Mahler M, et al. Clinical and serological evaluation of a novel CENP-A peptide based ELISA. Arthritis Res Ther. 2010;12(3):R99. doi: 10.1186/ar3029

Kategorier
analyser Scl-70-ak

Scl-70-antikroppar

Scl-70-antikroppar kallas också anti-topoisomeras I och är en av de tre autoantikroppar som ingår i aktuella klassifikationskriterier för systemisk skleros (SSc).

Scl-70-ak är framför allt kopplat till undergruppen diffus kutan SSc samt ökad risk för interstitiell lungsjukdom (ILD) och död. Vid positivt resultat hos patient som inte uppfyller klassifikationskriterier för SSc är det bra att känna till att det inte är helt ovanligt med falskt positiva resultat med kommersiella tester.

Scl-70-ak har studerats och använts i över 40 år men en begränsning är att metodiken har ändrats under dessa år vilket kan påverka generaliserbarheten av tidigare rapporterade associationer. Immunodiffusion är den mest specifika metoden men används inte lika mycket längre till förmån för ELISA, ALBIA, och lineblot. Av dessa är ELISA minst specifik. Studierna som visade association mellan anti-Scl-70 och ILD detekterade autoantikroppen med den mer specifika metoden immunodiffusion och det är inte säkert att kopplingen är kliniskt användbar när moderna men mindre specifika metoder används.

Litteratur

Jandali B, et al. The Effect of Anti-Scl-70 Antibody Determination Method on Its Predictive Significance for Interstitial Lung Disease Progression in Systemic Sclerosis. ACR Open Rheumatol. 2022 Apr;4(4):345-351. doi: 10.1002/acr2.11398

Lam BH, et al. False positive anti-Topoisomerase I (Scl-70) antibody results in clinical practice: A case series from a scleroderma referral center. Semin Arthritis Rheum. 2022 Oct;56:152052. doi: 10.1016/j.semarthrit.2022.152052

Douvas AS, et al. Identification of a nuclear protein (Scl-70) as a unique target of human antinuclear antibodies in scleroderma. J Biol Chem. 1979 Oct 25;254(20):10514-22

Kategorier
analyser Sm-ak

Smith-antikroppar

Smith-antikroppar (Sm-ak) och dubbelsträngat DNA (dsDNA) är de två mest specifika serologiska markörerna för diagnosen SLE. Båda antikropparna ger positivt ANA-resultat. I de senaste klassifikationskriterierna från 2019 ger en av dessa autoantikroppar hela 6 poäng av de 10 som krävs för att sjukdomen ska klassificeras som SLE.

Anti-Sm finns ofta före debut av SLE. Den rapporterade prevalensen vid SLE är 5-30% och påverkas mycket av detektionsmetod och etnicitet. Närvaro av anti-Sm vid SLE har inte någon etablerad prognostisk betydelse och, till skillnad från anti-dsDNA, är den inte en etablerad markör för sjukdomsaktivitet.

Ett stort antal av de autoantikoppar som är kopplade till reumatologiska sjukdomar är riktade mot RNA-associerade proteiner (s.k. ribonukleoproteiner, RNP), bland annat de i som ingår i spliceosomen. Spliceosomer finns i cellkärnan på alla celler och har som främsta uppgift att klyva (“splica”) bort de icke-kodande intronerna vid syntesen av mRNA.

Spliceosomen består utav ett antal så kallade små nukleära ribonukleoproteiner (snRNP, kallas ofta “snurp”) som heter U1, U2, U4, U5, och U6 (U för att RNA-molekylerna är uridin-rika). Sm-antigenet (döpt efter Stephanie Smith, patienten som dessa autoantikroppar först beskrevs hos) finns på ett proteinkomplex bestående utav proteiner som formar en ring som ingår i alla fem av dessa snRNP och skyddar RNA-molekyler från degradering. Anti-Sm visar således reaktivitet mot alla snRNP. Av de nio proteinerna som ingår i Sm-komplexet är det antikroppar mot Sm-D1 och Sm-D3 (tillsammans Sm-D) som har visats ha högst specificitet för SLE och används i allmänhet i kommersiella tester.

Ett antal kliniskt viktiga autoantikroppar binder komponenter som är specifika för U1-snRNP. Dessa är anti-RNP 70 (kallas också RNP 68), anti-RNP A, anti-RNP C. Begreppet anti-RNP används kliniskt och innebär autoantikroppar med specificitet för någon av de ingående komponenterna i U1-snRNP.

Detta illustrerar ”nivåer” av ANA-specificitet, från minst specifikt till mest specifikt fynd avseende diagnosen SLE.

positiv ANA < ANA med kornigt mönster < anti-RNP < anti-Sm < anti-Sm-D

Litteratur

Kattah NH, et al. The U1-snRNP complex: structural properties relating to autoimmune pathogenesis in rheumatic diseases. Immunol Rev. 2010 Jan;233(1):126-45. doi: 10.1111/j.0105-2896.2009.00863.x

Irure-Ventura J, López-Hoyos M. Disease criteria of systemic lupus erythematosus (SLE); the potential role of non-criteria autoantibodies. J Transl Autoimmun. 2022 Jan 11;5:100143. doi: 10.1016/j.jtauto.2022.100143

van Beers JJBC, Schreurs MWJ. Anti-Sm antibodies in the classification criteria of systemic lupus erythematosus. J Transl Autoimmun. 2022 Apr 13;5:100155. doi: 10.1016/j.jtauto.2022.100155