Tr-antikroppar är mycket specifikt kopplade till det syndromet paraneoplastisk cerebellär degeneration, även om undantag finns beskrivna till exempel enstaka fall av limbisk encefalit. En underliggande cancer upptäcks i cirka 90% av fallen av Tr-antikroppsassocierade neurologiska syndrom och då är det i princip alltid Hodgkins lymfom.
Antigenet för Tr-antikroppar är Delta/Notch-like epidermal growth factor-related receptor (DNER) som är en receptor för signalmolekylen Notch. DNER är ett transmembranöst protein men epitopen för Tr-antikropparna befinner sig extracellulärt. Trots den extracellulära epitopen ingår Tr-antikroppar i gruppen onkoneurala antikroppar det vill säga samma grupp som anti-Hu, –Ri, –Yo, som alla har hög cancerassociation och som rutinmässigt detekteras på vävnadssnitt och med lineblot.
Men till skillnad från dessa kan Tr-antikroppar även detekteras med antigen-transfekterade cellinjer, alltså cell-based assay (CBA) och det är dessutom inte ovanligt att Tr-antikroppar detekteras i likvor men ger negativt resultat i serum, det vill säga typiska kännetecken för autoimmuna encefaliter såsom anti-NMDA-receptorencefalit. CBA för Tr-antikroppar finns dock inte kommersiellt tillgängligt.
Det tycks som att Tr-antikroppar inte induceras på grund av uttryck av antigenet i patients cancerceller eftersom DNER inte har inte kunnat detekteras i dessa. Hur Tr-antikroppar uppkommer vid Hodgkins lymfom är inte känt.
Med indirekt immunofluorescens på cerebellumsnitt ger Tr-antikroppar punktformad infärgning av Purkinjecellernas dendriter i stratum moleculare och granulär färgning i Purkinjecellernas cytoplasma. Purkinjecellernas axoner färgas inte. I cerebellum uttrycks DNER specifikt i Purkinjecellers membran och i endosomer.
Litteratur
Peter E, et al. Cerebellar Ataxia With Anti-DNER Antibodies: Outcomes and Immunologic Features. Neurol Neuroimmunol Neuroinflamm. 2022 Aug 8;9(5):e200018. doi: 10.1212/NXI.0000000000200018
I den största sammanställningen av amfifysin-antikroppsassocierade neurologiska syndrom detekterades en underliggande cancer i 80% av fallen och vanligast var då småcellig lungcancer och därefter bröstcancer.
I likhet med Hu- och CV2-antikroppar är amfifysin-antikroppar kopplade till de neurologiska syndromen encefalomyelit och sensorisk neuropati. Dessutom, I cirka 15% av fallen, manifesteras amfifysin-antikroppar som stiff person syndrome, dock är GAD-antikroppar ett vanligare fynd vid detta neurologiska syndrom.
Vissa skillnader kan dock urskiljas beroende på antikroppsfynd vid stiff persons syndrom som att i närvaro av amfifysin-antikroppar är patienterna något äldre vid insjuknande, har mindre ofta en samtidig systemisk autoimmun sjukdom, och oftare muskelstelhet som är lokaliserad till nacke och armar. Ytterligare en skillnad är att amfifysin tillhör gruppen onkoneurala antikroppar, det vill säga intracellulära antigen som vid neurologiska manifestationer har en underliggande cancer i mer än 70% av fallen och svarar i allmänhet dåligt på immunsuppressiv behandling. GAD-antikroppar är visserligen också riktade mot ett intracellulärt antigen men en underliggande cancer upptäcks enbart i cirka 25% av fallen. I förhållande till övriga onkoneurala antikroppar har det dock föreslagits att amfifysin-antikroppar är kopplat till ett mer gynnsamt svar på immunterapi (Dubey et al).
Amfifysin är ett intracellulärt protein som är viktigt för nervcellers endocytosmaskineri. Det har föreslagits att proteinet emellanåt exponeras på cellytan vilket kan förklara ett eventuellt mer gynnsamt svar på immunhämmande behandling.
Vid indirekt immunofluorescens på cerebellum ses en intensiv färgning i stratum moleculare och en ”GAD-liknande” fläckig färgning i stratum granulare. Till skillnad från GAD-antikroppar ses vid amfifysin-antikroppar ingen infärgning av de Langerhanska cellöarna i pankreas. Serumprov är mer användbart än likvorprov för att detektera amfifysin-antikroppar. För säkrast diagnostik bör antikroppen även bekräftas med lineblot.
Litteratur
Dubey D, et al. Amphiphysin-IgG autoimmune neuropathy: A recognizable clinicopathologic syndrome. Neurology. 2019 Nov 12;93(20):e1873-e1880. doi: 10.1212/WNL.0000000000008472
Ri-antikroppar, även kända som anti-neuronal nuclear antibody type 2 (ANNA2), tillhör kategorin onkoneuronala antikroppar. Patienter med Ri-antikroppar har oftast en utpräglad hjärnstamsencefalit (Simard et al). Ögonmotorikrubbningar förekommer ofta varav opsoklonus är mest klassiskt. Andra neurologiska manifestationer, till exempel muskelrigiditet eller cerebellär påverkan ses också.
I 85% av fallen av anti-Ri-associerade neurologiska syndrom upptäcks en underliggande tumör som antas vara orsaken. De vanligaste tumörformerna är bröstcancer och småcellig lungcancer. Antigenen för Ri-antikroppar (liksom Hu-antikroppar) är RNA-bindande proteiner som är inblandade i splicing av mRNA i nervceller.
Med indirekt immunofluorescens på cerebellum ger Ri-antikroppar samma utseende som Hu-antikroppar, det vill säga infärgning av samtliga neuron i både centrala och perifera nervsystemet. Nukleolen är ofärgad men i övrigt lyser cellkärna starkare än cytoplasman. Det som skiljer de två antikropparna åt är att myenteriska plexa i tarmsnitt inte lyser upp vid anti-Ri. Det är det främsta skälet till att tarmsnitt är med på vanliga kommersiella vävnadspaneler som används kliniskt laboratoriediagnostik. Serumprov är mer användbart än likvorprov för att detektera Ri-antikroppar. För säkrast diagnostik bör antikroppen även bekräftas med lineblot.
Litteratur
Simard C, et al. Clinical spectrum and diagnostic pitfalls of neurologic syndromes with Ri antibodies. Neurol Neuroimmunol Neuroinflamm. 2020 Mar 13;7(3):e699. doi: 10.1212/NXI.0000000000000699
Yo-antikroppar, även kända som purkinjecell typ 1 (PCA1), är de onkoneurala antikroppar som beskrevs först (1983). När dessa antikroppar påvisas bör man misstänka underliggande bröst- eller ovariecancer. I de sällsynta fall då Yo-antikroppar upptäcks hos män är cancer i övre magtarmkanalen vanligast. Hos enbart tio procent av alla patienter med kliniskt signifikant anti-Yo påvisas ingen underliggande tumör. Det kliniska syndromet som är kopplat till Yo-antikroppar är cerebellär degeneration.
Tidigt rapporterades att antigenet för Yo-antikroppar är proteinet Cerebellar degeneration-related 2 (CDR2). Dock har ett besläktat protein, CDR2-like (CDR2L) senare visat sig vara huvudantigenet. Vissa mycket vanliga kommersiella analyser som bygger på metoden lineblot använder CDR2 som antigen för att påvisa Yo-antikroppar. De identifieras oftast ändå med dessa test eftersom de använder denaturerade (oveckade) proteinsekvenser som detektionsantigen och då binder faktiskt Yo-antikroppar även till CDR2. Dessvärre ses en relativt hög andel falskt positiva resultat och möjligen skulle specificiteten vara högre (mindre falskt positiva resultat) om istället huvudantigenet CDR2L användes för att detektera Yo-antikroppar i kommersiella lineblot-tester (Herdlevær et al).
För att påvisa Yo-antikroppar är indirekt immunofluorescens på cerebellum också en användbar metod. Antikropparna känns igen genom intensiv granulär färgning av purkinjecellernas cytoplasma och dendriter samt cytoplasman i stratum moleculares nervceller. Serumprov anses vara mer tillförlitligt än likvorprov för att detektera Yo-antikroppar. För säkrast diagnostik bör de även bekräftas med lineblot. Svag reaktivitet som enbart syns i lineblot ska tolkas med försiktighet (se resonemang ovan) på grund av relativt hög andel falskt positiva resultat med denna metod (Déchelotte et al).
Litteratur
Herdlevær I, et al. Paraneoplastic Cerebellar Degeneration: The Importance of Including CDR2L as a Diagnostic Marker. Neurol Neuroimmunol Neuroinflamm. 2021 Feb 2;8(2):e963. doi: 10.1212/NXI.0000000000000963
Déchelotte B, et al. Diagnostic yield of commercial immunodots to diagnose paraneoplastic neurologic syndromes. Neurol Neuroimmunol Neuroinflamm. 2020 Mar 13;7(3):e701. doi: 10.1212/NXI.0000000000000701
SOX1-antikroppar tillhör gruppen onkoneurala antikroppar. I 95% av fallen finns en underliggande cancer som då oftast är småcellig lungcancer (Titulaer et al). Det vanligaste neurologiska syndromet kopplat till SOX1-antikroppar är Lambert-Eatons myastena syndrom (LEMS), ett myastenia gravis-liknande syndrom som i 50% av fallen är paraneoplastiskt och i övriga benämnd idiopatiskt. SOX1-antikroppar är även kopplade till paraneoplastisk cerebellär degeneration (Sun et al).
SOX1 tillhör en grupp proteiner som uttrycks i hög grad i nervsystemet under dess utveckling. I vuxen ålder är uttrycket begränsat till neuronala stamceller, enstaka övriga nervceller, och Bergmann-glia i cerebellum. Antikroppar bildas i första hand mot SOX1 men Ibland ses även reaktivitet mot andra medlemmar av denna familj såsom SOX2 eller SOX3. I samtliga fall när reaktivitet mot någon av de övriga SOX-proteinerna detekteras finns även samtidigt reaktivitet mot SOX1.
I likhet med Hu-antikroppar är det relativt vanligt att personer med småcellig lungcancer har SOX1-antikroppar i frånvaro av något paraneoplastiskt neurologiskt syndrom. I nästan hälften av fallen där SOX1-antikroppar identifieras förekommer även någon annan neuronal antikropp samtidigt (Sun et al).
Med indirekt immunofluorescens på cerebellum ger SOX1-antikroppar en kärnfärgning i Bergmann-glia. Även kärnfärgning i spridda enskilda gliaceller i vit substans och i enskilda nervceller i cerebellum. Tidigare, innan antigenet identifierades som SOX1, kallades den här typen av mönster för anti-glial nuclear antibody (AGNA). Säkrare diagnos fås om fyndet bekräftas med lineblot. Tyvärr är frekvensen falskt negativa resultat relativt höga med båda indirekt immunofluorescens på cerebellumsnitt (17%) och med lineblot (25%) (Ruiz-Garcia et al). Cell-based assay (CBA) med transfekterade celler har högra sensitivitet men är tyvärr inte kommersiellt tillgängligt.
Litteratur
Titulaer MJ, et al. SOX antibodies in small-cell lung cancer and Lambert-Eaton myasthenic syndrome: frequency and relation with survival. J Clin Oncol. 2009 Sep 10;27(26):4260-7. doi: 10.1200/JCO.2008.20.6169
Sun X, et al. Anti-SOX1 Antibodies in Paraneoplastic Neurological Syndrome. J Clin Neurol. 2020 Oct;16(4):530-546. doi: 10.3988/jcn.2020.16.4.530
Ruiz-García R, et al. Caveats and Pitfalls of SOX1 Autoantibody Testing With a Commercial Line Blot Assay in Paraneoplastic Neurological Investigations. Front Immunol. 2019 Apr 12;10:769. doi: 10.3389/fimmu.2019.00769
CV2-antikroppar är onkoneurala antikroppar som i likhet med de betydligt vanligare Hu-antikropparna är associerade med encefalomyelit och småcellig lungcancer. Till skillnad från anti-Hu förekommer anti-CV2 förhållandevis ofta tillsammans med tymom, inflammatoriska ögonsymtom, och motorikstörningen chorea (Wang et al).
Paraneoplastisk sensorisk neuropati är starkt kopplat till Hu-antikroppar men även CV2-antikroppar har denna kliniska association. Dock är anti-CV2-associerad neuropati oftare smärtsam och med assymetrisk utbredning (Dubey et al).
I vissa fall kan den kliniska bilden initialt föra tankarna till neuromyelitis optica (Wandinger et al) och i andra fall kan chorea initialt vara det mest framträdande fyndet. I cirka 85% av fallen av anti-CV2-associerade neurologiska syndrom upptäcks en underliggande tumör som antas vara orsaken. De vanligaste tumörformerna är småcellig lungcancer och tymom.
CV2-antikroppar är riktade mot collapsin response-mediator protein 5 (CRMP5) som är ett protein i cytosolen. Följaktligen ses vid indirekt immunofluorescens en generell cytoplasmatisk infärgning i cerebellum som är tydligast i stratum granulare. Serumprov är mer användbart än likvorprov för att detektera CV2-antikroppar. För säkrast diagnostik bör antikropparna även bekräftas med lineblot. Dock har det rapporterats att 7,5% av kliniskt signifikanta fall av CV2-antikroppar ger ett falskt negativt resultat med lineblot.
Litteratur
Wang S, et al. An overview on CV2/CRMP5 antibody-associated paraneoplastic neurological syndromes. Neural Regen Res. 2023 Nov;18(11):2357- 2364. doi: 10.4103/1673-5374.371400
Dubey D, et al. Autoimmune CRMP5 neuropathy phenotype and outcome defined from 105 cases. Neurology. 2018 Jan 9;90(2):e103-e110. doi: 10.1212/WNL.0000000000004803
Jarius S, et al. Antibodies to CV2/CRMP5 in neuromyelitis optica-like disease: case report and review of the literature. Clin Neurol Neurosurg. 2012 May;114(4):331-5. doi: 10.1016/j.clineuro.2011.10.048
Inom gruppen onkoneurala antikroppar är det Hu-antikroppar som detekteras oftast. Kliniskt är anti-Hu kopplat till encefalomyelit, alltså utbredd inflammation i olika delar av centrala nervsystemet: limbiska systemet, hjärnstammen, cerebellum, ryggmärgen och dess nervrötter, samt tarmens nervsystem (Graus, Villagrán-García et al). I det enskilda fallet kan symtomen vara begränsade till en eller flera av dessa lokalisationer och spektrumet av neurologiska syndrom associerade med Hu-antikroppar är alltså brett. Vid obduktion ses dock i allmänhet tecken på mer utbredd subklinisk inflammation än vad den kliniska bilden antydde.
Det specifika syndromet paraneoplastisk sensorisk neuropati är nästan alltid kopplat till Hu-antikroppar. Däremot är blandade neuropatier (senorimotoriska) ett tämligen vanligt syndrom kopplat till andra onkoneurala antikroppar.
Hu-antikroppar är även kända som ANNA1, eller anti-neuronal nuclear antibody type 1. Huvudantigenet HuD uttrycks normalt bara i nervceller men kan uppregleras av vissa cancerceller och kan då ge upphov till en immunaktivering som primärt syftar till att hämma cancercellerna men som bieffekt drabbar patientens nervceller. Småcellig lungcancer är orsaken i 75% av fallen.
De flesta cancerformer som uttrycker antigenet HuD orsakar faktiskt inte något paraneoplastiskt neurologiskt syndrom, orsaken till det är okänd. Hos patienter med småcellig lungcancer utan neurologiskt syndrom har Hu-antikroppar detekterats hos cirka 16%. I dessa fall ses dock i allmänhet låga antikroppsnivåer. Detsamma kan sägas om de andra onkoneurala antikropparna men procentsiffrorna är då något lägre överlag. Det är viktigt att känna till att neurologiska symtom som inte stämmer med ett typiskt paraneoplastiskt neurologiskt syndrom kan ha andra orsaker trots fynd av typisk cancer och låggradig anti-Hu-reaktivitet i kliniska tester.
Anti-Hu-associerad encefalit förekommer mindre ofta hos barn och när det trots allt gör det finner man som vanligt sällan en underliggande cancer i denna åldersgrupp.
I likhet med onkoneurala antikroppar i allmänhet anses inte Hu-antikroppar vara direkt patogena. Ett möjligt undantag till detta är nervceller i tarmen. Paraneoplastiska Hu-antikroppar från patienter med tarmdysmotilitet (vanligen pseudo-obstruktion) har i experimentella system kunnat aktivera tarmens nervceller. Hu-antikroppar skulle alltså kunna ha en direkt patogen effekt hos patienter med denna mindre vanliga neurologiska manifestation. (Li et al).
Vid indirekt immunofluorescens på cerebellum ger Hu-antikroppar infärgning av samtliga neuron i både centrala och perifera nervsystemet (inklusive myenteriska plexa i tarmsnitt). Nukleolen är ofärgad men i övrigt lyser cellkärnan starkare än cytoplasman. Serum är mer användbart än likvor för att detektera Hu-antikroppar. För säkrast diagnostik bör antikroppen även bekräftas med lineblot.
Litteratur
Graus F, et al. Anti-Hu-associated paraneoplastic encephalomyelitis: analysis of 200 patients. Brain. 2001 Jun;124(Pt 6):1138-48. doi: 10.1093/brain/124.6.1138
Villagrán-García M, et al. Revisiting anti-Hu paraneoplastic autoimmunity: phenotypic characterization and cancer diagnosis. Brain Commun. 2023 Sep 21;5(5):fcad247. doi: 10.1093/braincomms/fcad247
Li Q, et al. Anti-Hu antibodies activate enteric and sensory neurons. Sci Rep. 2016 Dec 1;6:38216. doi: 10.1038/srep38216
…där forskare från hela Sverige har samarbetat med kollegor från Norge och USA för att undersöka om olika former av partiell komplementbrist samverkar så att risken för SLE och/eller Sjögrens syndrom ökar.
Bakgrunden är att medfödd brist av någon av de komplementfaktorer som ingår i den klassiska aktiveringsvägen är etablerat som en riskfaktor för SLE. Alla dessa komplementfaktorbrister är sällsynta. Bland de vanligare är komplett C2-brist (d.v.s. två defekta genkopior) som finns hos 1 per 20 000 personer i Sverige. Andelen personer med bara en defekt kopia av C2-genen är betydligt högre, 1 per 50 personer. Dessutom har det visat sig att generna för C4 (C4A och C4B) är duplicerade hos många människor (0-5 kopior) och att ett lågt antal av dessa genkopior (d.v.s. en partiell komplementbrist) ökar risken för SLE och Sjögrens syndrom.
När genetiska eller miljömässiga riskfaktorer för en viss sjukdom påverkar samma underliggande biologiska skeenden kan man ofta se synergistiska effekter och det är det som forskarna ville undersöka (och också observerade). De rapporterar:
Att sakna en fungerande C2-gen, som 2% av Sveriges befolkning gör, innebär en relativt blygsam ökad risk för SLE och Sjögrens syndrom och ökningen är bara märkbar hos de som samtidigt har lågt antal kopior av C4A. Gruppen som uppfyllde båda kriterierna, bara en fungerande C2-gen och få kopior av C4A-genen, hade en kraftigt ökad risk för de två sjukdomarna och insjuknande i yngre ålder. Det visar vilken viktig roll komplementaktivering via den klassiska vägen har vid dessa systemiska autoimmuna sjukdomar.
Den vedertagna hypotesen angående komplementbrist i dessa sammanhang är att det leder till bristande undanröjning av apoptotiska celler och immunkomplex vilket leder till att autoantigen presenteras för T-celler på ett sätt som gör att tolerans bryts. Författarna tar också upp att det kanske blir svårare att använda komplementanalyser som mått på sjukdomsaktivitet vid dessa sjukdomar när andelen individer med ärftligt nedsatt komplementfunktion är ökad bland dem.
Referens
Lundtoft C, et al. Combined genetic deficiencies of the classical complement pathway are strongly associated with both systemic lupus erythematosus and primary Sjögren’s syndrome. Arthritis Rheumatol. 2022 Jun 21. doi: 10.1002/art.42270
Komplementsystemet är viktigt både för det icke-adaptiva och det adaptiva immunförsvaret. Dessutom interagerar det med koagulationsystemet. Komplementanalyser kan ge information om
aktivering av komplementsystemet (egentligen förbrukning av komplementfaktorer), främst när detta sker i blodet, och
brist på enskilda komplementfaktorer som antingen kan leda till sänkt eller ökad aktivering av komplementsystemet.
Generellt visar sig detta som oväntat låga nivåer av en eller flera komplementfaktorer i blodprovet. Förutom att mäta koncentrationen av enskilda komplementfaktorer görs i klinisk rutin även tester där delar av komplementsystemet (en kedjereaktion) aktiveras i provrör för att upptäcka eventuell brist på en eller flera av de faktorer som behövs för att slutprodukten av komplementkaskaden, membrane attack complex (MAC), ska bildas.
Komplementaktivering sker normalt lokalt t.ex. i en led och påverkar då inte nivåerna av de analyserade komponenterna nämnvärt men när komplementaktivering sker i blodbanan, t.ex. av cirkulerande immunkomplex vid SLE, kan nivåerna av de analyserade komponenterna sjunka p.g.a. konsumtion.
Vissa komplementfaktorer såsom C3 och C4 är akutfasreaktanter och stiger vid systemisk inflammation. Detta innebär att utebliven stegring av dessa komplementfaktorer vid tecken på inflammation såsom högt CRP också kan tala för komplementkonsumtion.
Medfödd brist på komplementfaktorer är mycket ovanligt med undantag för brister specifikt i lektinvägen, vanligen brist på mannos-bindande lektin (MBL), som isolerat troligen bara ger en lätt ökad infektionskänslighet.
Patologisk aktivering av komplementsystemet pga komplementbrist ses vid vissa sällsynta sjukdomar, t.ex. hereditärt angioödem där orsaken är avsaknad eller nedsatt funktion av C1-inhibitor. Vid hereditärt angioödem ses ökad komplementaktivering (via klassiska vägen) men den djupa slemhinnesvullnaden, d.v.s. angioödem, orsakas främst av överdriven aktivering av kallikrein-kinin-systemet, som också hämmas av C1-inhibitor.
korta fakta om komplementsystemet som kan läggas på minnet
Gemensamt för alla 3 vägarna för komplementaktivering är aktivering (klyvning) av C3.
Klassiska vägen och lektinvägen aktiverar C3 via C2 och C4
Klassiska vägen triggas av immunkomplex (lösliga antikropp-antigen-komplex)
Klassiska: Immunkomplexen aktiverar C1q-komplexet som leder till aktivering av C4 och C2
Lektinvägen triggas av cirkulerande pattern recognition receptors (PRR) som binder till ytstrukturer på bakterier.
Klassiska vägen och lektinvägen är ganska lika. Immunkomplex aktiverar C1q-komplex som leder till aktivering av C4 och C2 respektive PRR och ligand binder till sig ett annat protein vilket leder till aktivering av C4 och C2. C2 och C4 går sedan ihop (bildar C3-konvertas) för att aktivera C3.
Alternativa vägen kringgår C2 och C4 för att aktivera C3 direkt
Alternativa vägen triggas av “accelerated C3 tick-over” som har beskrivits som ökad spontan hydrolys av C3 i närvaro av förändrade cellmembraner eller patogener.
Alternativa vägen är evolutionärt äldst och var ursprungligen antagligen ett sätt för organismen att göra sig av med apoptotiska celler (renhållning).
C3 och C4 är akutfasreaktanter
C3 och C4 är de enda lösliga komplementproteinerna som kan binda till ytor
Terminala vägen inleds med att aktiverat C3 går ihop med aktiverade C4 och C2 och bildar tillsammans ett komplex som kan aktivera C5.
C5 initierar det cytolytiska MAC-komplexet som vidare byggs upp med C6, C7, C8, C9.
Det är främst komplementaktivering i cirkulationen som påverkar analysresultaten
Prover bör komma till laboratoriet inom några timmar (4-24 timmar anges, beroende på lab)
Lathund för komplementbrist
Här är en lathund för tolkning av komplementanalyser avseende möjlig komplementbrist (anpassat från Ling och Murali)
Klassiska vägen
Alternativa vägen
Misstänk brist avseende
<10%
normal
C1q, C1r, C1s, C2, C4, C1-inhibitor
normal
<10%
Faktor D, Faktor B, Properdin
<10%
<10%
C3, C5, C6, C7, C8, C9, Faktor H, Faktor I
Kort historik
Komplementsystemet upptäcktes och namngavs i slutet av 1800-talet. Man hade observerat en värmestabil substans i serum med bred antimikrobiell aktivitet (d.v.s. antikroppar) och dessutom en värmelabil substans som förstärkte denna effekt, som ett komplement helt enkelt.
Att testa komplementfunktion i ELISA-format
brunnar täckta med IgM för att aktivera den klassiska vägen
brunnar täckta med LPS för att aktivera den alternativa vägen
brunnar täckta med mannan för att aktivera lektinvägen. Här inkluderas även en lösning som stoppar aktiveringen av klassiska vägen som annars skulle ske p.g.a. immunkomplex som bildas mellan mannan och naturligt förekommande mannan-antikroppar i patientprovet.
Detektionsantikroppen binder till MAC-komponenten C5b-9 som normalt inte finns i patientprovet men bildas vid komplett aktivering av komplementkaskaden via någon av de tre vägarna.
Plattan avläses som vanligt i en ELISA-läsare och absorbansen i brunnen med patientprovet delas på den genomsnittliga absorbansen för flera friska kontroller. Värdet multipliceras med 100 för att ge procent av förväntad aktivitet för respektive aktiveringsväg. Av den anledningen förekommer inte sällan normala resultat som är över 100%.
Litteratur
Killick J, et al., Complement as a regulator of adaptive immunity. Semin Immunopathol. 2018 Jan;40(1):37-48. doi: 10.1007/s00281-017-0644-y
Ling M, Murali M. Analysis of the Complement System in the Clinical Immunology Laboratory. Clin Lab Med. 2019 Dec;39(4):579-590. doi: 10.1016/j.cll.2019.07.006
Seelen MA, et al., Functional analysis of the classical, alternative, and MBL pathways of the complement system: standardization and validation of a simple ELISA. J Immunol Methods. 2005 Jan;296(1-2):187-98. doi: 10.1016/j.jim.2004.11.016
Weinstein A, et al., A Review of Complement Activation in SLE. Curr Rheumatol Rep. 2021 Feb 10;23(3):16. doi: 10.1007/s11926-021-00984-1.
Reumatoid faktor (RF) är autoantikroppar som binder till den icke-variabla delen (Fc-delen) av antikroppar av IgG-typ. Jämfört med antikroppar mot citrullinerade protein (ACPA, t.ex. CCP-ak) har RF liknande sensitivitet för reumatoid artrit (cirka 70%) men betydligt lägre specificitet (cirka 85%). RF förekommer vid andra immunmedierade sjukdomar och gränsvärdet för positivt resultat har satts så att cirka 5% av friska blodgivare har positiv RF.
RF kan ha olika isotyper (klasser) och binder inte till fritt IgG utan bara IgG fäst vid något. Historiskt detekterades RF med olika agglutinationstester som avlästes visuellt (fårerytrocyter eller latexkulor täckta med IgG som klumpas ihop när RF finns i serumprovet). Det är främst RF av IgM-typ som detekteras i dessa tester eftersom IgM, som kan bilda stora pentamerer, har lättast att överbrygga avståndet mellan bundna IgG.
I och med utvecklandet av nefelometriska och turbidometriska metoder blev det möjligt att automatisera analysen men med dessa metoder är det fortfarande främst RF av IgM-typ som detekteras. Med ELISA och andra metoder som inkluderar detektionsantikroppar (anti-humant IgM, m.m.) har det blivit möjligt att analysera isotyp-specifik RF, alltså enbart av IgM-, IgG-, och IgA-typ.
Detektion av isotyp-specifik RF av IgM-typ har något bättre specificitet för reumatoid artrit jämfört med traditionell RF och ytterligare högre specificitet uppnås om flera (2 eller 3) olika isotyper av RF detekteras. RF av IgA-isotyp har kopplats till sämre prognos.
En referensstandard (W1066) har etablerats sedan länge vilket gör att RF oftast rapporteras som internationella enheter (IE) per volym prov. Dock är den kvantitativa överensstämmelsen mellan olika laboratorier och metoder erkänt dålig för RF. Nivån speglar dock inte sjukdomsaktivitet särskilt väl. RF analyseras inom svensk sjukvård med nefelometri eller FEIA (ImmunoCap) och den senare krävs för isotyp/klass-specifik RF.
Litteratur
Rönnelid J, Turesson C, Kastbom A. Autoantibodies in Rheumatoid Arthritis – Laboratory and Clinical Perspectives. Front Immunol. 2021 May 14;12:685312. doi: 10.3389/fimmu.2021.685312
Li R, et al. Validation of new classification criteria of rheumatoid arthritis in an international multicentre study. Clin Exp Rheumatol. 2020 Sep-Oct;38(5):841-847
