Etikett: indirekt immunofluorescens

Kategorier
analyser neurologi Hu-antikroppar

Hu-antikroppar (ANNA1)

Inom gruppen onkoneurala antikroppar är det Hu-antikroppar som detekteras oftast. Kliniskt är anti-Hu kopplat till encefalomyelit, alltså utbredd inflammation i olika delar av centrala nervsystemet: limbiska systemet, hjärnstammen, cerebellum, ryggmärgen och dess nervrötter, samt tarmens nervsystem (Graus, Villagrán-García et al). I det enskilda fallet kan symtomen vara begränsade till en eller flera av dessa lokalisationer och spektrumet av neurologiska syndrom associerade med Hu-antikroppar är alltså brett. Vid obduktion ses dock i allmänhet tecken på mer utbredd subklinisk inflammation än vad den kliniska bilden antydde.

Det specifika syndromet paraneoplastisk sensorisk neuropati är nästan alltid kopplat till Hu-antikroppar. Däremot är blandade neuropatier (senorimotoriska) ett tämligen vanligt syndrom kopplat till andra onkoneurala antikroppar.

Hu-antikroppar är även kända som ANNA1, eller anti-neuronal nuclear antibody type 1. Huvudantigenet HuD uttrycks normalt bara i nervceller men kan uppregleras av vissa cancerceller och kan då ge upphov till en immunaktivering som primärt syftar till att hämma cancercellerna men som bieffekt drabbar patientens nervceller. Småcellig lungcancer är orsaken i 75% av fallen.

De flesta cancerformer som uttrycker antigenet HuD orsakar faktiskt inte något paraneoplastiskt neurologiskt syndrom, orsaken till det är okänd. Hos patienter med småcellig lungcancer utan neurologiskt syndrom har Hu-antikroppar detekterats hos cirka 16%. I dessa fall ses dock i allmänhet låga antikroppsnivåer. Detsamma kan sägas om de andra onkoneurala antikropparna men procentsiffrorna är då något lägre överlag. Det är viktigt att känna till att neurologiska symtom som inte stämmer med ett typiskt paraneoplastiskt neurologiskt syndrom kan ha andra orsaker trots fynd av typisk cancer och låggradig anti-Hu-reaktivitet i kliniska tester.

Anti-Hu-associerad encefalit förekommer mindre ofta hos barn och när det trots allt gör det finner man som vanligt sällan en underliggande cancer i denna åldersgrupp.

I likhet med onkoneurala antikroppar i allmänhet anses inte Hu-antikroppar vara direkt patogena. Ett möjligt undantag till detta är nervceller i tarmen. Paraneoplastiska Hu-antikroppar från patienter med tarmdysmotilitet (vanligen pseudo-obstruktion) har i experimentella system kunnat aktivera tarmens nervceller. Hu-antikroppar skulle alltså kunna ha en direkt patogen effekt hos patienter med denna mindre vanliga neurologiska manifestation. (Li et al).

Vid indirekt immunofluorescens på cerebellum ger Hu-antikroppar infärgning av samtliga neuron i både centrala och perifera nervsystemet (inklusive myenteriska plexa i tarmsnitt). Nukleolen är ofärgad men i övrigt lyser cellkärnan starkare än cytoplasman. Serum är mer användbart än likvor för att detektera Hu-antikroppar. För säkrast diagnostik bör antikroppen även bekräftas med lineblot.

Litteratur

Graus F, et al. Anti-Hu-associated paraneoplastic encephalomyelitis: analysis of 200 patients. Brain. 2001 Jun;124(Pt 6):1138-48. doi: 10.1093/brain/124.6.1138

Villagrán-García M, et al. Revisiting anti-Hu paraneoplastic autoimmunity: phenotypic characterization and cancer diagnosis. Brain Commun. 2023 Sep 21;5(5):fcad247. doi: 10.1093/braincomms/fcad247

Li Q, et al. Anti-Hu antibodies activate enteric and sensory neurons. Sci Rep. 2016 Dec 1;6:38216. doi: 10.1038/srep38216

Kategorier
analyser dsDNA-ak

Dubbelsträngat DNA-antikroppar

Autoantikroppar mot dubbelsträngat DNA (dsDNA) ger upphov till en homogen kärnfärgning vid indirekt immunofluorescens (IIF) på HEp-2-celler, d.v.s. vanliga ANA-analys. Strukturer i kärnan som är associerade med DNA, såsom nukleosomer och histoner, ger också ett homogent mönster så ytterligare test krävs för att fastslå att det är just dsDNA som autoantikropparna är riktade mot.

Homogen ANA på HEp2-celler
Homogen ANA kan orsakas av autoantikroppar mot dubbelsträngat DNA, nukleosomer, histoner, eller något annat. Bild: Hannes Lindahl

Ett test för dsDNA-ak som kan användas för konfirmering är IIF med parasiten Crithidia luciliae fixerat på objektsglasen. Antikroppar mot dsDNA ger då en karaktäristisk infärgning av en organell (kinetoplast) i den encelliga organismen. Det så kallade Crithidia luciliae immunofluorescens test (CLIFT) används ofta just som bekräftande test eftersom specificiteten är särskilt hög p.g.a. av att endast antikroppar med medel till hög affinitet ger positivt resultat vilka i många fall är just de som är kliniskt relevanta. Vid positivt resultat för anti-dsDNA men negativt resultat med CLIFT kan detta tolkas som tidig SLE, inaktiv SLE, eller ett falskt positivit resultat. Även ELISA, ALBIA, och lineblot används för detektion av dsDNA-ak.

dubbelsträngat DNA
Autoantikroppar mot dubbelsträngat DNA detekterat med indirekt immunofluorescens på den encelliga parasiten Crithidia luciliae. Vid positivt resultat ses distinkt fluorescens i kinetoplasten, en organell som befinner sig i närheten av flagellen (svansen) men fixerad mot ena sidan. Bild: Hannes Lindahl

Anti-dsDNA är ett fynd som har hög specificitet för SLE vilket innebär att de sällan ses vid andra sjukdomar eller hos friska. Följaktligen ingår dsDNA-ak i den senaste uppdateringen av klassifikationskriterierna för SLE. Prevalens hos friska blodgivare är 1-2% men då i allmänhet i låga nivåer.

Anti-dsDNA speglar även sjukdomsaktiviteten vid SLE och används ibland vid terapiuppföljning. Dessutom är dessa autoantikroppar kopplade till njurengagemang vid SLE, vilket gör att fyndet kan motivera ökad vaksamhet avseende njurfunktionen.

Anti-dsDNA har ett internationellt etablerat referensstandardpreparat och resultat svaras ofta ut som internationella enheter (IE) per volym. Detta gör att resultat från olika laboratorier kan jämföras.

Litteratur

Aringer M, et al. 2019 European League Against Rheumatism/American College of Rheumatology Classification Criteria for Systemic Lupus Erythematosus. Arthritis Rheumatol. 2019 Sep;71(9):1400-1412. doi: 10.1002/art.40930

Kategorier
ANCA-associerad vaskulit diagnoser

ANCA-associerad vaskulit

De systemiska småkärlsvaskuliterna granulomatös polyangit (GPA), mikroskopisk polyangit (MPA), och eosinofil granulomatos med polyangit (EGPA) är alla starkt associerade med autoantikroppar mot cytoplasmatiska antigen i neutrofila granulocyter (Anti-Neutrophilic Cytoplasmic Antibody, ANCA) och kallas följaktligen för ANCA-associerad vaskulit (AAV).

Fenoment ANCA upptäcktes tidigt men kopplades till vaskultsjukdom först under 80-talet. Länge detekterades dessa autoantikroppar med den strategi som fortfarande är vanligast för ANA, d.v.s. screening med indirekt immunofluorescens (IIF) och därefter testning mot specifika antigen med annan metod. Nu har det visat sig att de antigenspecifika testerna är minst lika bra som klassisk IIF och är numera ofta den första eller enda analysen som görs.

GPA kännetecknas av nekrotiserande granulomatös inflammation som ofta engagerar över och nedre luftvägarna, nekrotiserande vaskulit i små till medelstora kärl, och ofta nekrotiserande glomerulonefrit utan immunkomplex (s.k. pauci-immune necrotizing and crescentic glomeruonephritis).

MPA kännetecknas av nekrotiserande vaskulit i främst små kärl, mycket ofta nekrotiserande glomerulonefrit som ovan men ingen granulomatös inflammation.

EGPA beskrivs ungefär som GPA men med tillägg av eosinofilrik inflammation och association med debut av astma i vuxen ålder. Ökat antal eosinofila granulocyter i blodprov är ett viktigt kännetecken. Vid ANCA-positiv EGPA är glomerulonefrit vanligare.

vaskulitsyndromf.d. namnANCA IIFspecificitet
GPA(Wegeners)cANCAPR3
MPA–pANCAMPO
EGPA(Churg-Strauss)seroneg > pANCA > cANCAseroneg > MPO > PR3
Det finns mer eller mindre förutsägbara kopplingar mellan kliniskt vaskulitsyndrom, ANCA-mönster vid IIF, och antigenspecificitet. Ingen av dessa kopplingar är utan undantag dock.

En miljöfaktor som tycks påverka specificiteten på ANCA är Staphylococcus aureus. Bakterien uttrycker ett protein som liknar PR3 och en immunreaktion mot bakterien kan leda till korsreaktivitet mot antigenet.

Avseende de genetiska riskfaktorerna har HLA störst påverkan och specifika HLA-alleler har tydligare koppling till antigenspecificitet än vad de har till de olika vaskulitsyndromen.

En av de starkaste genetiska riskfaktorerna utanför HLA-komplexet är varianter i genen för alfa-1-antitrypsin och faktum är att AAV ofta samvarierar med alfa-1-antitrypsinbrist. Läs här för mer information om alfa-1-antitrypsinbrist.

Det kan vara så att ANCA bildas p.g.a. okontrollerad bildning av neutrophil extracellular traps (NET) och bristande degradering av dessa DNA- och proteinkluster. Neutrofilernas bildning av NET (s.k. NETos) innebär att cellen tömmer ut sitt kromatin som ett nät för att fånga in och neutralisera bakterier med mera. PR3 och MPO exponeras i en form som retar immunsystemet och beroende på HLA-uppsättning kan den immunologiska toleransen komma att brytas. Vid inflammation signalerar cytokiner till neutrofiler vilket kan leda till att proteinerna PR3 och MPO uttrycks på cellytan. ANCA binder till dessa och andra änden av antikroppen (Fc-delen) binder till samma cells Fc-receptorer som normalt finns på myeloida cellers yta. Detta tros orsaka överdriven aktivering av neutrofilerna vilket bidrar till kärlskada. Lika uttalad NETos ses inte vid andra typer av vaskulit och det är möjligt att enzymer som följer med vid NETos bidrar till att degradera ANCA och dess immunkomplex vilket möjligen kan förklara den histologiska bilden i njuren, pauci-immune glomerulonephritis, d.v.s. inga antikroppar ses.

I musmodeller har det visats att komplementaktivering via den alternativa vägen bidrar till vaskulit men till synes via en annan effektormekanism än celldöd via membrane attack complex (MAC). Till skillnad från andra anafylatoxiner som bildas vid komplementaktivering kan C5a även aktivera neutrofiler vilket är en möjlig mekanism för dessa observationer. C3a och C5a stiger vid aktiv AAV men dessa analyser är inte tillgängliga som rutinprover.

Det som framförallt särskiljer GPA från MPA är nekrotiserande granulom i luftvägarna. Dessa tros vara orsakade av infektion, möjligen med Staphylococcus aureus, vilket sätter igång makrofagaktivering. Proinflammatoriska effekter av ANCA verkar göra så att den fysiologiska nedreglering av inflammationen brister.

Till gruppen AAV kan även räknas läkemedelsinducerad AAV. Det är oklart hur vanligt detta är men ett stort antal vitt skilda läkemedel har pekats ut (Deshayes, et al).

Litteratur

Bossuyt X, et al. Position paper: Revised 2017 international consensus on testing of ANCAs in granulomatosis with polyangiitis and microscopic polyangiitis. Nat Rev Rheumatol. 2017 Nov;13(11):683-692. doi: 10.1038/nrrheum.2017

Moiseev S, et al. 2020 international consensus on ANCA testing beyond systemic vasculitis. Autoimmun Rev. 2020 Sep;19(9):102618. doi: 10.1016/j.autrev.2020

Jennette JC, et al. 2012 revised International Chapel Hill Consensus Conference Nomenclature of Vasculitides. Arthritis Rheum. 2013 Jan;65(1):1-11. doi: 10.1002/art.37715

Nakazawa D, et al. Pathogenesis and therapeutic interventions for ANCA-associated vasculitis. Nat Rev Rheumatol. 2019 Feb;15(2):91-101. doi: 10.1038/s41584-018-0145-y

Deshayes S, et al. A Worldwide Pharmacoepidemiologic Update on Drug-Induced Antineutrophil Cytoplasmic Antibody-Associated Vasculitis in the Era of Targeted Therapies. Arthritis Rheumatol. 2022 Jan;74(1):134-139. doi: 10.1002/art.41902 (kommenterad här)

Kategorier
analyser pemfigoid-associerade-ak

Pemfigoid-associerade antikroppar

Med pemfigoid-associerade antikroppar menas här de autoantikroppar som används för att diagnostisera bullös pemfigoid och liknande sjukdomar med blåsbildning i gränsen mellan överhuden och läderhuden.

Ett antal kliniskt viktiga autoantikroppar uppvisar en likartad bild vid indirekt immunofluorescens (IIF), ett distinkt streck vid basalmembranet i övergången mellan dermis (läderhuden) och epidermis (överhuden). Den vanligaste sjukdomen som är associerad med detta fluorescensmönster är blåsdermatosen bullös pemfigoid.

BP180-ak

Vid bullös pemfigoid utgörs denna basalmembransreaktivitet i de flesta fall av autoantikroppar riktade mot ett protein som kallas BP180. Dessa autoantikroppar tros vara sjukdomsorsakande vid bullös pemfigoid men de detekteras ibland även hos personer utan tecken på hudsjukdom. Antigenet BP180 utgörs av kollagen typ XVII som finns i hemidesmosomerna. Hemidesmosomerna förankrar det mest basal lagret av epitelceller med det underliggande basalmembranet. Även genetiska varianter som t.ex. orsakar avsaknad eller defekt funktion av kollagen typ XVII (kodad av genen COL17A1) ger upphov till blåsdermatos.

Den immunodominanta domän av BP180 heter NC16A (NC, non-collagenous) och sitter på den extracellulära domänen (ektodomänen) där den har direkt kontakt med integrin ɑ6. Längre ut på ektodomänen har BP180 direkt kontakt med laminin 322 samt kollagen typ IV. Den intracellulära delen av BP180 har direkt kontakt med BP230, integrin β4, och plektin.

BP180 finns även i andra organ såsom njurar, livmoder, och hjärna men proteinets funktion där är okänd. Möjligen kan närvaron av BP180 i hjärna förklara en observerad låggradig association mellan bullös pemfigoid och multipel skleros (Försti et al).

BP230-ak

Anti-BP230 var den första autoantikroppen som associerades med bullös pemfigoid men den är inte lika vanlig som anti-BP180 och dess roll i patogenesen är osäker. Bullös pemfigoid med anti-BP230 men utan BP-180 förekommer vilket talar för att autoimmunitet mot BP230 (som befinner sig intracellulärt) är sjukdomsorsakande. Men det fåtal personer med bara anti-BP230 verkar ha mildare sjukdom. För att säkerställa att patienterna verkligen saknar BP180-antikroppar har western blot utförts med human hud som antigenkälla.

Övriga autoantikroppar

Slemhinnepemfigoid är en grupp sjukdomar som tillsammans är kopplade till autoantikroppar mot BP180, BP230, lamin-322, integrin ɑ6β4, och kollagen VII.

Den vanligaste autoantikroppen vid epidermolysis bullosa acquista (EBA) är anti-kollagen VII.

Som parentes kan nämnas att autoantikropparna vid Goodpastures syndrom, riktade mot kollagen IV (anti-glomerulärt basalmembran eller anti-GBM), inte detekteras med IIF i klinisk rutin.

Metodologi

IIF är guldstandard-metod för att ställa diagnosen bullös pemfigid. Det kan göras på vävnad från apa, t.ex. matstrupe. En annan relativt vanlig metod är att använda snitt av human hud som har behandlats med saltlösning så att epidermis har släppt från dermis (en artificell blåsa har skapats) och kallas salt-split skin, vilket har fördelen att basalmembransfärgningen kan ytterligare klassificeras beroende på om fluorescens finns på den apikala (taket) eller basala (golvet) sidan av “blåsan”. Autoantikroppar mot BP180 och BP230 ger fluorescens längs den apikala sidan. ELISA har utvecklats som använder de immunodominanta epitoperna av BP180 och BP230. Till skillnad från IIF kommer dessa metoder att missa autoantikroppar mot ovanliga epitoper.

IIF och ELISA som används i klinisk rutin för anti-BP180 och anti-BP230 kommer bara att detektera autoantikroppar av IgG-typ. Liksom vid de flesta andra autoimmuna sjukdomar är IgG-antikropparna mest relevanta. I detta fall orsakar de sannolikt den komplement-medierade skadan som man ser tecken på i hudbiopsier från patienter. Men i 50% av fallen av bullös pemfigoid är den dominant autoantikropps-isotypen IgG4, som inte aktiverar komplement effektivt. Icke-komplementberoende mekanismer som tros vara viktiga är ubikvitin- och proteasom-medierad degradering av BP180 samt antikroppsmedierad makropinocytos av BP180. Vid bullös pemfigoid har det visat sig att även anti-BP180 och anti-BP230 av IgE-typ förekommer och bidrar sannolikt till skada, möjligen kopplat till den dominans av eosinofila granulocyter som är typisk för bullös pemfigoid.

Litteratur

Tuusa J, et al. BP180/Collagen XVII: A Molecular View. Int J Mol Sci. 2021 Nov 12;22(22):12233. doi: 10.3390/ijms222212233

Ramcke T, et al. Bullous pemphigoid (BP) patients with selective IgG autoreactivity against BP230: Review of a rare but valuable cohort with impact on the comprehension of the pathogenesis of BP. J Dermatol Sci. 2022 Feb;105(2):72-79. doi: 10.1016/j.jdermsci.2021.11.011

Cole C, et al. Insights Into the Pathogenesis of Bullous Pemphigoid: The Role of Complement-Independent Mechanisms. Front Immunol. 2022 Jul 7;13:912876. doi: 10.3389/fimmu.2022.912876

Schmidt E, et al. European Guidelines (S3) on diagnosis and management of mucous membrane pemphigoid, initiated by the European Academy of Dermatology and Venereology – Part II. J Eur Acad Dermatol Venereol. 2021 Oct;35(10):1926-1948. doi: 10.1111/jdv.17395

Försti AK, et al. Neurological and psychiatric associations in bullous pemphigoid-more than skin deep? Exp Dermatol. 2017 Dec;26(12):1228-1234. doi: 10.1111/exd.13401

Kategorier
akvaporin-4-ak analyser

Akvaporin-4-antikroppar

Året 2004 publicerades upptäckten av autoantikroppar hos patienter neuromyelitis optica (NMO). Året därpå rapporterades att dessa antikroppar var riktade mot vattenkanalen akvaporin-4 (AQP4). I och med detta kunde NMO formellt skiljas från MS avseende sjukdomsmekanism.

I rapporten från 2004 (Lennon et al) detekterades autoantikropparna med indirekt immunofluorescens (IIF) på bl.a. mushjärna där reaktivitet sågs i endotel, pia mater, och angränsande glia limitans (astrocytfötter).

AQP4 finns i två isoformer, en längre (M-1) och en kortare (M-23). Antikroppar mot M-23 har bättre känslighet, d.v.s. en större andel av patienter med NMO har dessa antikroppar jämfört med den andra varianten. Efter en tids sjukdom kan antikroppar mot M-1 bildas.

Många olika metoder har utvecklats för att detektera AQP4-antikroppar men detektion med celler som har blivit transfekterade så att de uttrycker AQP4 på cellytan anses vara både känsligast och mest specifikt. Detektion med ELISA förekommer men specificiteten är dålig förutom vid höga antikroppsnivåer.

akvaporin-4-antikroppar vid neuromyelitis optica
Akvaporin-4-antikroppar detekterade vid indirekt immunofluorescens med en human cellinje transfekterad så att den uttrycker antigenet på cellytan. Bild: Hannes Lindahl

Även akvaporin-1 (AQP1) kan möjligen vara en markör för NMO men anti-AQP1-positiv NMO har oftast även anti-AQP4. Antikroppar mot myelinoligodendrocytglykoprotein (MOG) har tidigare betraktats som en alternativ markör för NMO men definierar numera en egen sjukdomsentitet, MOG-antikroppsassocierad sjukdom (MOGAD). I cirka 20% av fallen av NMO identifieras ingen autoantikropp.

Litteratur

Lennon VA, et al. A serum autoantibody marker of neuromyelitis optica: distinction from multiple sclerosis. Lancet. 2004 Dec 11-17;364(9451):2106-12. doi: 10.1016/S0140-6736(04)17551-X

Williams JP, et al. Aquaporin-4 Autoantibody Detection by ELISA: A Retrospective Characterization of a Commonly Used Assay. Mult Scler Int. 2021 Sep 28;2021:8692328. doi: 10.1155/2021/8692328

Waters PJ, et al. Evaluation of aquaporin-4 antibody assays. Clin Exp Neuroimmunol. 2014 Oct;5(3):290-303. doi: 10.1111/cen3.12107

Sechi E, et al. Myelin Oligodendrocyte Glycoprotein Antibody-Associated Disease (MOGAD): A Review of Clinical and MRI Features, Diagnosis, and Management. Front Neurol. 2022 Jun 17;13:885218. doi: 10.3389/fneur.2022.885218

Kategorier
analyser parietalcells-ak, intrinsic factor-ak

Parietalcells- och intrinsic factor-antikroppar

Autoantikroppar mot magslemhinnans parietalceller (PC) och den B12-bindande och lösliga molekylen intrinsic factor (IF) är kopplade till autoimmun atrofisk gastrit, som i förlängningen kan ge upphov till perniciös anemi.

PC-ak detekterades initialt med indirekt immunofluorescens (IIF) men efter att antigenet identifierades som en Na+/H+ pump har metoden till stor del ersatts i klinisk rutin av antigenspecifika tester såsom ELISA, som anses ha högre sensitivitet (85-90%).

I en akademisk studie jämfördes tre rutinmetoder för PC-ak (IIF-råttvävnad, IIF-primatvävnad, och ELISA) och värden för specificitet från cirka 97% till 92% rapporterades (Bagnasco et al). Detta var gjort på en helt frisk manlig blodgivarpopulation som man antog inte hade perniciös anemi. Det kan dock ta år för sjukdomen att utvecklas så långt att kliniska symtom blir uppenbara, så vissa av dessa blodgivare med positivt resultat för PC-ak kan förstås utveckla sjukdomen med tiden, men det bör vare en ganska liten andel. Ännu lägre specificitet har rapporterats av andra (Rusak et al).

Ytterligare en studie av övervägande sjukhusvårdade personer jämförde olika metoder för PC-ak och fann bra specificitet för samtliga av de sju testade metoderna (96-100%, Lukens et al). För majoriteten av personerna som ingick i den jämförelsen var anti-PC och anti-IF beställt, vilket tydligt ökar pre-test probability och förklarar den högre rapporterade specificiteten.

Sammanfattningsvis har fynd av PC-ak varken tillräcklig sensitivitet eller specificitet för att diagnosen perniciös anemi ska ställas eller förutspås enbart på basen av detta fynd.

Emellanåt upptäcks PC-ak som bifynd vid screening för autoantikroppar associerade med autoimmun leversjukdom, där magsäcksvävnad ingår i IIF-panelen. I dessa lägen kan det vara lämpligt att gå vidare och bekräfta fyndet med antigenspecifik metod och svara ut.

Jämfört med PC-ak har IF-ak lägre sensitivitet men högre specificitet för kronisk autoimmun atrofisk gastrit (Lahner et al). Även IF-ak analyseras oftast med antigenspecifik metodik men IIF förekommer fortfarande. Positivt resultat för anti-IF men negativt för anti-PC är sällsynt.

Hos en stor andel av patienter med svår B12-brist detekteras anti-PC och/eller anti-IF. Särskilt anti-PC kan ofta detekteras lång tid innan tydliga symtom på autoimmun atrofisk gastrit uppstår.

Litteratur

Bagnasco M, et al. Estimate of the Prevalence of Anti-Gastric Parietal Cell Autoantibodies in Healthy Individuals Is Method Dependent. Am J Clin Pathol. 2018 Aug 30;150(4):285-292. doi: 10.1093/ajcp/aqy061

Lukens MV, et al. Comparison of different immunoassays for the detection of antibodies against Intrinsic Factor and Parietal Cells. J Immunol Methods. 2020 Dec;487:112867. doi: 10.1016/j.jim.2020.112867

Rusak E, et al. Anti-parietal cell antibodies – diagnostic significance. Adv Med Sci. 2016 Sep;61(2):175-179. doi: 10.1016/j.advms.2015.12.004

Lahner E, et al. Reassessment of intrinsic factor and parietal cell autoantibodies in atrophic gastritis with respect to cobalamin deficiency. Am J Gastroenterol. 2009 Aug;104(8):2071-9. doi: 10.1038/ajg.2009.231

Kategorier
analyser LKM-1-ak

LKM-1-antikroppar

Autoimmun hepatit (AIH) typ 2 är mer aggressiv och svårbehandlad jämfört med AIH typ 1 och är relativt sett vanligare hos barn och ungdomar. AIH typ 2 utgör 30% av all AIH hos barn och ungdomar men bara 10% av all AIH hos vuxna. Anti-liver kidney microsomal (LKM)-1 är den viktigaste serologiska markören för AIH typ 2. Anti-liver cytosol (LC) är också kopplat till AIH typ 2 och förekommer oftast tillsammans med LKM-1-antikroppar. Sensitiviteten för de båda är cirka 60-70%, d.v.s. lite mer än hälften av alla fall av AIH typ 2 kommer att ha båda dessa autoantikroppar.

Vid indirekt immunofluorescens (IIF) på den panel med råttvävnad (lever, njure, och magsäck) som rutinmässigt används för detektion av lever-autoantikroppar kommer dock anti-LKM-1 att skymma den reaktivitet (enbart i hepatocyterna) som kännetecknar anti-LC1. Isolerad anti-LC1 kommer synas i denna panel men är med andra ord sällsynt.

Antigenet för anti-LKM-1 är CYP2D6 och i njuren ses reaktivitet enbart i (de något större) proximala tubuli. Anti-LKM-1 binder även CYP2D6 på hepatocyters cellyta och kan därför i teorin vara patogena, vilket dock inte har påvisats. Anti-LKM-1-nivå liksom anti-LC1-nivå korrelerar med sjukdomsaktivitet hos barn med AIH typ 2 och kan således användas för klinisk uppföljning.

LKM-1-antikroppar påvisade med indirekt immunofluorescens (IIF)
LKM-1-antikroppar vid indirekt immunofluorescens visar reaktivitet i (1) hepatocyter (2) proximala tubuli, men inte i distala tubuli, glomeruli, eller (3) magsäcken. Bild: Hannes Lindahl

Cirka en tiondel av alla med kronisk hepatit C-infektion får positivt resultat för anti-LKM-1. Dessa binder delvis till andra epitoper av CYP2D6 än dem som är kopplade till AIH typ 2. Homologa proteiner har identifierats på virus från herpesgruppen. Detta har bidragit till hypotesen att anti-hepatit C-antikroppar kan korsreagera med hepatocyter och inducera autoimmun hepatit.

Litteratur

Terziroli Beretta-Piccoli B, et al. The clinical usage and definition of autoantibodies in immune-mediated liver disease: A comprehensive overview. J Autoimmun. 2018 Dec;95:144 – 158. doi: 10.1016/j.jaut.2018.10.004

Kategorier
analyser glatt muskel-ak

Glatt muskel-antikroppar

Glatt muskel-antikroppar (SMA) är främst en markör för autoimmun hepatit (AIH) typ 1 samt den besläktade  pediatriska varianten autoimmun skleroserande kolangit.

glatt muskel-antikroppar vid indirekt immunofluorescens
Glatt muskel-antikroppar vid indirekt immunofluorescens ger (1) cytoplasmatisk fluorescens på HEp-2-celler (2) fluorescens i kärl, glomeruli, och tubuli i njursnitt samt (3) fluorescens i muskellager i magsäcken. Bild: Hannes Lindahl

Indirekt immunofluorescens (IIF) med en panel för leversjukdomar (råttvävnad som inkluderar lever, njure, och magsäck) används oftast och är det mest känsliga testet. SMA ger reaktivitet i muskellagret i kärl, glomeruli, och tubuli (se bild). Det minst specifika mönstret för AIH typ 1 är reaktivitet enbart i kärl (mönstret kallas V), följt av kärl och glomeruli (VG), och slutligen det mest specifika mönstret där även tubuli lyser upp (VGT).

Specificiteten för detta test generellt är inte hög men det fullständiga mönstret (VGT) och/eller höga titrar är oftare kopplat till sjukdom (AIH typ 1). V-mönstret av SMA ses även vid ett flertal andra diagnoser såsom primär biliär kolangit (PBC), maligniteter, och virusinfektioner. V-mönstret har i dessa situationer sannolikt en annan specificitet än VGT-mönstret. Av den anledning är V-, VG-, eller VGT-mönster värdefull information när positivt resultat för SMA svaras ut.

VGT-mönstret korrelerar tämligen väl med och utgörs kanske av autoantikroppar riktade mot filamentöst aktin. Autoantikroppar mot filamentöst aktin kan även testas med IIF om man använder en glatt muskel-cellinje (VSM47), ELISA, eller immunoblot, men de två sistnämnda har vid jämförelse haft sämre specificitet (Villalta et al).

Litteratur

Terziroli Beretta-Piccoli B, et al. The clinical usage and definition of autoantibodies in immune-mediated liver disease: A comprehensive overview. J Autoimmun. 2018 Dec;95:144-158. doi: 10.1016/j.jaut.2018.10.004

Villalta D, et al. Diagnostic accuracy of four different immunological methods for the detection of anti-F-actin autoantibodies in type 1 autoimmune hepatitis and other liver-related disorders. Autoimmunity. 2008 Feb;41(1):105-10. doi: 10.1080/08916930701619896