Författare: Hannes Lindahl

Kategorier
blåsdermatoser diagnoser

Blåsdermatoser

Autoimmuna blåsdermatoser är en grupp sjukdomar där autoantikroppar har en direkt skadlig verkan. Antikropparna är riktade mot adhesionsmolekyler i hud och slemhinnor. Dessa molekyler behövs för att epitelceller ska kunna haka i varandra och i det underliggande vävnadslagret.

Sjukdomarna delas upp i två huvudtyper beroende på hur djupt i epitelskiktet de angripna adhesionsmolekylerna finns och följaktligen hur djup blåsbildning som uppstår. Vid pemfigus attackeras molekyler som håller ihop epitelcellerna med varandra vilket orsakar ytliga/intraepiteliala blåsor och vid pemfigoid attackeras molekyler som håller fast epitelcellerna i gränsen mellan epidermis och dermis (basalmembranet) vilket orsakar djupare/subepidermala blåsor.

Immunofluorescens vid blåsdermatoser
Indirekt immunofluorescens med reaktivitet (1) vid basalmembranet som vid pemfigoid och (2) intercellulärt som vid pemfigus. Bild: Hannes Lindahl

Pemfigus vulgaris är en allvarlig sjukdom som ofta drabbar något yngre kvinnor. I samma grupp finns också paraneoplastisk pemfigus och den mindre allvarliga pemfigus foliaceus med ytligare exfoliativ erytrodermi.

Bland de subepidermala blåsdermatoserna ingår bullös pemfigoid, som oftast drabbar äldre män, men också graviditetspemfigoid, slemhinnepemfigoid, epidermolysis bullosa acquisita (EBA), och linjär IgA-dermatos.

Den vanligast detekterade autoantikroppen vid pemfigus vulgaris är desmoglein 3, följt av desmoglein 1. Dessa är centrala komponenter av desmosomerna som håller ihop keratinocyterna med varandra. Autoantikropparna infiltrera vävnaden och bildar immunkomplex. Vid pemfigus vulgaris är antikropparna oftast av IgG4-typ och aktiverar därför inte komplement eller immunceller via Fc-receptorer. Troligtvis är det bindningen till desmosomkomponenterna i sig som orsakar blåsbildningen.

Den vanligast detekterade autoantikroppen vid bullös pemfigoid är BP180, följt av BP230. Dessa ingår i hemidesmosomerna som bidrar till vidhäftningen mellan epidermis och dermis.

I klinisk rutin analyseras IgG mot autoantigenen vid blåsdermatoser, liksom de flesta autoimmuna sjukdomar, men IgE mot dessa antigen finns hos de flesta patienter (analyseras inte i klinisk rutin) och eosinofiler dominerar den cellulära infiltrationen i biopsier. Denna typ av inflammation har kallats autoallergi, d.v.s. Th2-polariserad immunaktivering mot autoantigen. Vid både pemfigus vulgaris och bullös pemfigoid tycks T-celler av Th2-typ vara pådrivande, åtminstone avseende antikroppsproduktion, men Th17 gör sannolikt ett betydande bidrag till inflammation och vävnadsskada. Vid bullös pemfigoid ses komplementaktivering i lesionerna vilket inte är typiskt för pemfigus vulgaris.

sjukdomautoantikroppar mot
pemfigus vulgaris (mest i slemhinnor)desmoglein 3, desmocollin 3
pemfigus vulgaris (hud och slemhinnor)desmoglein 3, desmoglein 1
pemfigus foliaceusdesmoglein 1
pemfigus vegetansdesmoglein 3, desmoglein 1, desmocollin 1-3
pemfigus erytematosusdesmoglein 1
pemfigus herpetiformisdesmoglein 3, desmoglein 1, desmocollin 1, desmocollin 3
läkemedels-inducerad pemfigusdesmoglein 1, desmoglein 3
IgA-pemfigusdesmocollin, desmoglein 1, desmoglein 3
bullös pemfigoidBP180, BP230
slemhinnepemfigoidBP180, BP230, α6β4-integrin, laminin 332, kollagen typ VII (IgA förekommer)
epidermolysis bullosa acquisitakollagen typ VII
Dermatitis herpetiformisepidermalt transglutaminas (IgA)
graviditetspemfigoidBP180, BP230
linjär IgA dermatosLAD-1, LABD-97 (båda är fragment av BP180), kollagen typ VII (samtliga IgA)
anti-laminin gamma-1 (p200) pemfigoidLaminin γ1 (subenhet av laminin 311)
Varianter av autoimmuna blåsdermatoser och associerade diagnostiska antikroppar

Fang H, et al. The role of T cells in pemphigus vulgaris and bullous pemphigoid. Autoimmun Rev. 2020 Nov;19(11):102661. doi: 10.1016/j.autrev.2020.102661

Egami S, et al. Autoimmune bullous skin diseases, pemphigus and pemphigoid. J Allergy Clin Immunol. 2020 Apr;145(4):1031 – 1047. doi: 10.1016/j.jaci.2020.02.013

Kategorier
akvaporin-4-ak analyser

Akvaporin-4-antikroppar

Året 2004 publicerades upptäckten av autoantikroppar hos patienter neuromyelitis optica (NMO). Året därpå rapporterades att dessa antikroppar var riktade mot vattenkanalen akvaporin-4 (AQP4). I och med detta kunde NMO formellt skiljas från MS avseende sjukdomsmekanism.

I rapporten från 2004 (Lennon et al) detekterades autoantikropparna med indirekt immunofluorescens (IIF) på bl.a. mushjärna där reaktivitet sågs i endotel, pia mater, och angränsande glia limitans (astrocytfötter).

AQP4 finns i två isoformer, en längre (M-1) och en kortare (M-23). Antikroppar mot M-23 har bättre känslighet, d.v.s. en större andel av patienter med NMO har dessa antikroppar jämfört med den andra varianten. Efter en tids sjukdom kan antikroppar mot M-1 bildas.

Många olika metoder har utvecklats för att detektera AQP4-antikroppar men detektion med celler som har blivit transfekterade så att de uttrycker AQP4 på cellytan anses vara både känsligast och mest specifikt. Detektion med ELISA förekommer men specificiteten är dålig förutom vid höga antikroppsnivåer.

akvaporin-4-antikroppar vid neuromyelitis optica
Akvaporin-4-antikroppar detekterade vid indirekt immunofluorescens med en human cellinje transfekterad så att den uttrycker antigenet på cellytan. Bild: Hannes Lindahl

Även akvaporin-1 (AQP1) kan möjligen vara en markör för NMO men anti-AQP1-positiv NMO har oftast även anti-AQP4. Antikroppar mot myelinoligodendrocytglykoprotein (MOG) har tidigare betraktats som en alternativ markör för NMO men definierar numera en egen sjukdomsentitet, MOG-antikroppsassocierad sjukdom (MOGAD). I cirka 20% av fallen av NMO identifieras ingen autoantikropp.

Litteratur

Lennon VA, et al. A serum autoantibody marker of neuromyelitis optica: distinction from multiple sclerosis. Lancet. 2004 Dec 11-17;364(9451):2106-12. doi: 10.1016/S0140-6736(04)17551-X

Williams JP, et al. Aquaporin-4 Autoantibody Detection by ELISA: A Retrospective Characterization of a Commonly Used Assay. Mult Scler Int. 2021 Sep 28;2021:8692328. doi: 10.1155/2021/8692328

Waters PJ, et al. Evaluation of aquaporin-4 antibody assays. Clin Exp Neuroimmunol. 2014 Oct;5(3):290-303. doi: 10.1111/cen3.12107

Sechi E, et al. Myelin Oligodendrocyte Glycoprotein Antibody-Associated Disease (MOGAD): A Review of Clinical and MRI Features, Diagnosis, and Management. Front Neurol. 2022 Jun 17;13:885218. doi: 10.3389/fneur.2022.885218

Kategorier
analyser MOG-ak

MOG-antikroppar

Myelinoligodendrocytglykoprotein (MOG) har varit en stark autoantigenkandidat för olika demyeliniserande sjukdomar sedan 1980-talet då glykoproteinet identifierades som särskilt användbart för att inducera MS-liknande sjukdom i djurmodeller.

Ett flertal studier har nu visat att MOG-ak detekterade med ELISA (där proteinet inte är i korrekt 3D-konformation) är tämligen ospecifika och inte till stor nytta kliniskt. En senare utveckling är cellbaserade testsystem (med korrekt veckat antigen) för detektion av endast konformationsberoende antikroppar. 2007 visades att dessa var vanligare vid akut demyeliniserande encefalomyelit (ADEM) och optikusneurit jämfört med MS. Cirka 30-70 % av det som då betecknades som seronegativ (AQP4-IgG negativ) neuromyelitis optica (NMO) var positiva för MOG-ak med dessa testsystem.

Bäst specificitet har metoder med levande celler transfekterade med MOG, som detekteras med flödescytometri eller fluorescensmikroskopi. I klinisk rutin används dock ofta kommersiella alternativ med fixerade celler som har något lägre specificitet och lägre sensitivitet. 

Med tiden har patienterna med neuroinflammation och MOG-ak visat sig vara tillräckligt kliniskt distinkt för att klassificeras som en egen sjukdomsentitet. Numera förespråkas alltså en antikroppsbaserad kategori, MOG-antibody associated disease (MOGAD), som kan ha en av flera kliniska/radiologiska fenotyper (Sechi et al):

  • optikusneurit
  • myelit
  • encefalit
  • ADEM
  • NMO spectrum disorder (NMOSD)
  • eller kombinationer av dessa

Neuropatologiskt är MOGAD mest likt ADEM (och cirka 50% av ADEM är associerat med MOG-ak). Vid MOGAD ses intrakortikala lesioner som inte är typiskt vid MS samt infiltration dominerad av CD4 T-celler och granulocyter jämfört med CD8 T-celler och B-celler som är typiskt vid MS. De långsamt expanderande demyeliniserande placken som är typiska vid MS ses sällan vid MOGAD.

MOG utgör bara 0,05% av proteininnehållet i myelin och finns bara i centrala nervsystemet. MOGAD är associerat med hypertrofiska och välbevarade astrocyter (glios) och demyelinseringen är fokuserad till MOG-rika områden av CNS. Detta står i kontrast till AQP4-positiv NMOSD där extensiv förlust av astrocyter (de celler som uttrycker mest AQP4) är vanligt (Takai et al).

Vid MOGAD och AQP4-positiv NMOSD har cytokinprofilen i likvor och serum en övervikt av Th17-associerade cytokiner och kemokiner (IL-6, IL-17, growth-regulated oncogene-ɑ) till skillnad från MS som har övervikt av Th1-associerade signalmolekyler. Den generella inflammationsmarkören CXCL8 (tidigare IL-8) samt vita blodkroppar är högre i likvor vid de antikroppsmedierade sjukdomarna jämfört med MS. Oligoklonala band detekteras betydligt oftare vid MS.

Anti-MOG detekteras rutinmässigt bara i serumprov men anti-MOG i likvor är likställt med fynd i serum vid klassifikation av MOGAD. Sällsynta fall av MOGAD där anti-MOG bara är detekterbart i likvor har rapporteras (kan kallas seronegativ MOGAD) som dock inte verkar skilja sig från övrig MOGAD. En rimlig rutin är att testa för anti-MOG i likvor endast efter kvarstående klinisk misstanke efter negativt resultat i serum. Viktigt är att antikropparna kan bli odetekterbara en tid efter ett akut skov (30-40% av fallen) så prov från akutskedet kan vara nödvändigt för korrekt diagnos.

Det är fortfarande oklart om antikropparna har en sjukdomsdrivande roll vid MOGAD men den neuropatologiska bilden med komplementdeposition talar för att så är fallet.

Litteratur

Sechi E, et al. Myelin Oligodendrocyte Glycoprotein Antibody-Associated Disease (MOGAD): A Review of Clinical and MRI Features, Diagnosis, and Management. Front Neurol. 2022 Jun 17;13:885218. doi: 10.3389/fneur.2022.885218

Takai Y, et al. Staging of astrocytopathy and complement activation in neuromyelitis optica spectrum disorders. Brain. 2021 Sep 4;144(8):2401 – 2415. doi: 10.1093/brain/awab102

Kategorier
analyser tyreoperoxidas-ak

Tyreoperoxidas-antikroppar (TPO)

De tre etablerade autoantikropparna vid autoimmun tyreoideasjukdom är riktade mot tyreoperoxidas (TPO), tyreoglobulin (Tg) och tyreoideastimulerande hormon-receptorn (TSHR). Anti-TSHR kallas i Sverige ofta TRAK.

TPO är en membranbunden molekyl och är det viktigaste enzymet vid syntesen av tyreoideahormon. Tg bildas som svar på TSH-stimulering och är en löslig molekyl som i sig inte är biologiskt aktiv, men tyreoideahormon bildas från tyrosinrester på Tg-proteinet.

anti-TPO och/eller anti-Tg är associerat med lymfocytär infiltration i tyreoidea som yttrar sig kliniskt som Hashimotos tyreoidit. Det är inte ovanligt heller med anti-TPO och/eller anti-Tg hos personer utan kliniska symtom och med normala tyreoideafunktionsprover. Obduktionsstudier har dock visat att även i dessa fall finns ofta lymfocytär infiltration i tyreoidea och avsaknaden av kliniska symtom förklaras sannolikt av stor reservkapacitet i körteln.

Autoantikroppar mot Tg var det som identifierades först som kopplat till autoimmun tyreoideasjukdom men anses nu vara mindre användbart jämfört med anti-TPO vid denna frågeställning (McLachlan et al, 2004), även om detta har ifrågasatts (Nishihara et al). Anti-TPO och anti-Tg förekommer ofta tillsammans och ibland är det fråga om korsreaktiva antikroppar som reagerar med både Tg och TPO (Estienne et al).

Autoantikroppar mot TPO och Tg är i de allra flesta fall konformationsberoende, men linjär epitoper förekommer också. Autoantikroppar mot TPO och Tg uppvisar mycket lite epitope spreading d.v.s. de specifika epitoper som en patients autoantikroppar binder till på respektive protein är stabila över tid. Viss ärftlighet avseende dessa epitopmönster har observerats.

För både anti-TPO och anti-Tg finns internationella referenspreparat. I en publicerad jämförelse framgår att sensitivitet och specificiteten för båda varierar ganska mycket beroende på laboratorium och val av metod. För diagnosen Hashimotos tyreoidit har anti-Tg ofta en sensitivitet nära 100% och anti-TPO drygt 80%. Men för båda dessa autoantikroppar är friska kontroller också seropositiva i allt från 1 till 30% i publicerade material (Nishihara et al).

Anti-TPO av IgE-typ har sannolikt en roll i patogenesen vid kronisk spontan urtikaria (CSU). TPO kan finnas lösligt och om flera IgE-molekyler binder till olika delar av proteinet finns förutsättningar att korsbinda Fc-receptorer på basofiler/mastceller och orsaka degranulering av histamin (Bracken et al). Detta fenomen har kallats autoallergi (Manwaring, 1943).

Litteratur

McLachlan SM, Rapoport B. Breaking tolerance to thyroid antigens: changing concepts in thyroid autoimmunity. Endocr Rev. 2014 Feb;35(1):59-105. doi: 10.1210/er.2013-1055

McLachlan SM, Rapoport B. Thyroid Autoantibodies Display both ”Original Antigenic Sin” and Epitope Spreading. Front Immunol. 2017 Dec 20;8:1845. doi: 10.3389/fimmu.2017.01845

Bracken SJ, et al. Autoimmune Theories of Chronic Spontaneous Urticaria. Front Immunol. 2019 Mar 29;10:627. doi: 10.3389/fimmu.2019.00627

Weetman AP. An update on the pathogenesis of Hashimoto’s thyroiditis. J Endocrinol Invest. 2021 May;44(5):883-890. doi: 10.1007/s40618-020-01477-1

McLachlan SM, Rapoport B. Why measure thyroglobulin autoantibodies rather than thyroid peroxidase autoantibodies? Thyroid. 2004 Jul;14(7):510-20. doi: 10.1089/1050725041517057

Nishihara E, et al. Comparison of thyroglobulin and thyroid peroxidase antibodies measured by five different kits in autoimmune thyroid diseases. Endocr J. 2017 Oct 28;64(10):955-961. doi: 10.1507/endocrj.EJ17-0164

Estienne V, et al. Multicenter study on TGPO autoantibody prevalence in various thyroid and non-thyroid diseases; relationships with thyroglobulin and thyroperoxidase autoantibody parameters. Eur J Endocrinol. 1999 Dec;141(6):563-9. doi: 10.1530/eje.0.1410563

Manwaring WH. Autoallergic Dermatitis. Cal West Med. 1943 Oct;59(4):209

Kategorier
analyser TSH-receptor-ak

TSH-receptor-antikroppar

Antikroppar mot receptorn för tyreoideastimulerande hormon (TSH-receptor) är en av de tre etablerade autoantikropparna kopplade till autoimmun sköldkörtelsjukdom. De övriga två är riktade mot tyreoperoxidas (TPO) och tyreoglobulin (Tg).

TSH-receptor-ak kallas i Sverige ofta TRAK, eller tyreoideareceptor-antikroppar. Dessa autoantikroppar binder till receptorn och aktiverar den på ett liknande sätt som TSH gör. Det leder till en onaturligt hög aktivering av sköldkörteln och för mycket sköldkörtelhormon bildas vilket yttrar sig kliniskt som Graves sjukdom. Icke-funktionella (neutrala) och till och med blockerande TSH-receptor-ak förekommer men är troligen sällsynta. Det har rapporterats fall där enskilda patienter har övergått från dominans av stimulerande anti-TSH-receptor till blockerande dito, eller vice versa (McLachlan et al, 2013).

Generellt kan sägas att TSH-receptor-ak uppvisar mycket lite epitope spreading, d.v.s. de specifika epitoper som en patients autoantikroppar binder till på respektive protein är relativt stabila övertid.

Litteratur

McLachlan SM, Rapoport B. Breaking tolerance to thyroid antigens: changing concepts in thyroid autoimmunity. Endocr Rev. 2014 Feb;35(1):59-105. doi: 10.1210/er.2013-1055

McLachlan SM, Rapoport B. Thyrotropin-blocking autoantibodies and thyroid-stimulating autoantibodies: potential mechanisms involved in the pendulum swinging from hypothyroidism to hyperthyroidism or vice versa. Thyroid. 2013 Jan;23(1):14-24. doi: 10.1089/thy.2012.0374

Kategorier
analyser IgE- och FcεRIɑ-ak

anti-IgE-antikroppar

Anti-IgE-antikroppar, d.v.s. IgG riktade mot IgE är associerat med kronisk spontan urtikaria, men dessa autoantikroppar analyseras inte ännu i klinisk rutin.

Sedan 1980-talet har autoimmunitet hypotetiserats som orsak till kronisk spontan urtikaria (CSU, Grattan et al). Det som främst ligger till grund för detta är observationen att upp till 50% av de med CSU har ett positivt resultat i ett s.k. autologt serum hud test (ASST). Ett positivt resultat i detta test innebär att en lokal inflammatorisk reaktion har uppstått en kort stund efter injektion av eget serum i huden. Detta har vanligen antingen tolkats som att patientens serum innehåller en histaminfrisättande substans eller autoantikroppar som orsakar det positiva testresultatet och kanske även nässelutslagen i sig. Den autoimmuna hypotesen för CSU stöds också av tydlig samsjuklighet med andra autoimmuna sjukdomar (Confino-Cohen et al). Testet ASST används inte i klinisk rutin.

På senare år har det blivit alltmer sannolikt att IgG-autoantikroppar mot antingen IgE eller den IgE-bindande subenheten av dess Fc-receptor (FcεR1ɑ) på basofiler/mastceller är sjukdomsdrivande vid CSU (Vasagar et al). Cirka 40% av CSU-patienterna har en av dessa autoantikroppar och de är ännu vanligare hos de med positivt resultat vid ASST. Anti-FcεR1ɑ kan potentiellt korsbinda Fc-receptorerna direkt och anti-IgE åstadkommer troligen samma sak genom att korsbinda IgE bundet till Fc-receptorn. Det kan orsaka kronisk aktivering av dessa histamin-frisättande celler.

Läkemedlet omalizumab (som också är IgG riktat mot IgE) fungerar bra i majoriteten av (auto)anti-IgE-positiva CSU-fall som inte har svarat på behandling med antihistamin. Det kan tyckas ologiskt, men omalizumab fungerar sannolikt genom att hindra korsbindning av IgE-beklädda Fc-receptorer genom att mätta dem med anti-IgE. De CSU-associerade autoantikropparna mot IgE måste hitta två lediga IgE (bundna till Fc-receptor) i närheten av varandra för att korsbindning ska ske. Omalizumab tycks fungera bättre i CSU med autoallergiska antikroppar (IgE) jämfört med de med autoimmuna antikroppar (IgG).

IgE-mot andra autoantigen (s.k. autoallergi) detekteras ofta vid CSU, t.ex. mot tyreoperoxidas (TPO) eller IL-24 (Schmetzer et al).

Litteratur

Bracken SJ, et al. Autoimmune Theories of Chronic Spontaneous Urticaria. Front Immunol. 2019 Mar 29;10:627. doi: 10.3389/fimmu.2019.00627

Grattan CE, et al. A serological mediator in chronic idiopathic urticaria – a clinical, immunological and histological evaluation. Br J Dermatol. 1986 May;114(5):583-90. doi: 10.1111/j.1365-2133.1986.tb04065.x

Confino-Cohen R, et al. Chronic urticaria and autoimmunity: associations found in a large population study. J Allergy Clin Immunol. 2012 May;129(5):1307-13. doi: 10.1016/j.jaci.2012.01.043

Vasagar K, et al. Evidence of in vivo basophil activation in chronic idiopathic urticaria. Clin Exp Allergy. 2006 Jun;36(6):770-6. doi: 10.1111/j.1365-2222.2006.02494.x

Schmetzer O, et al. IL-24 is a common and specific autoantigen of IgE in patients with chronic spontaneous urticaria. J Allergy Clin Immunol. 2018 Sep;142(3):876-882. doi: 10.1016/j.jaci.2017.10.035

Kategorier
analyser parietalcells-ak, intrinsic factor-ak

Parietalcells- och intrinsic factor-antikroppar

Autoantikroppar mot magslemhinnans parietalceller (PC) och den B12-bindande och lösliga molekylen intrinsic factor (IF) är kopplade till autoimmun atrofisk gastrit, som i förlängningen kan ge upphov till perniciös anemi.

PC-ak detekterades initialt med indirekt immunofluorescens (IIF) men efter att antigenet identifierades som en Na+/H+ pump har metoden till stor del ersatts i klinisk rutin av antigenspecifika tester såsom ELISA, som anses ha högre sensitivitet (85-90%).

I en akademisk studie jämfördes tre rutinmetoder för PC-ak (IIF-råttvävnad, IIF-primatvävnad, och ELISA) och värden för specificitet från cirka 97% till 92% rapporterades (Bagnasco et al). Detta var gjort på en helt frisk manlig blodgivarpopulation som man antog inte hade perniciös anemi. Det kan dock ta år för sjukdomen att utvecklas så långt att kliniska symtom blir uppenbara, så vissa av dessa blodgivare med positivt resultat för PC-ak kan förstås utveckla sjukdomen med tiden, men det bör vare en ganska liten andel. Ännu lägre specificitet har rapporterats av andra (Rusak et al).

Ytterligare en studie av övervägande sjukhusvårdade personer jämförde olika metoder för PC-ak och fann bra specificitet för samtliga av de sju testade metoderna (96-100%, Lukens et al). För majoriteten av personerna som ingick i den jämförelsen var anti-PC och anti-IF beställt, vilket tydligt ökar pre-test probability och förklarar den högre rapporterade specificiteten.

Sammanfattningsvis har fynd av PC-ak varken tillräcklig sensitivitet eller specificitet för att diagnosen perniciös anemi ska ställas eller förutspås enbart på basen av detta fynd.

Emellanåt upptäcks PC-ak som bifynd vid screening för autoantikroppar associerade med autoimmun leversjukdom, där magsäcksvävnad ingår i IIF-panelen. I dessa lägen kan det vara lämpligt att gå vidare och bekräfta fyndet med antigenspecifik metod och svara ut.

Jämfört med PC-ak har IF-ak lägre sensitivitet men högre specificitet för kronisk autoimmun atrofisk gastrit (Lahner et al). Även IF-ak analyseras oftast med antigenspecifik metodik men IIF förekommer fortfarande. Positivt resultat för anti-IF men negativt för anti-PC är sällsynt.

Hos en stor andel av patienter med svår B12-brist detekteras anti-PC och/eller anti-IF. Särskilt anti-PC kan ofta detekteras lång tid innan tydliga symtom på autoimmun atrofisk gastrit uppstår.

Litteratur

Bagnasco M, et al. Estimate of the Prevalence of Anti-Gastric Parietal Cell Autoantibodies in Healthy Individuals Is Method Dependent. Am J Clin Pathol. 2018 Aug 30;150(4):285-292. doi: 10.1093/ajcp/aqy061

Lukens MV, et al. Comparison of different immunoassays for the detection of antibodies against Intrinsic Factor and Parietal Cells. J Immunol Methods. 2020 Dec;487:112867. doi: 10.1016/j.jim.2020.112867

Rusak E, et al. Anti-parietal cell antibodies – diagnostic significance. Adv Med Sci. 2016 Sep;61(2):175-179. doi: 10.1016/j.advms.2015.12.004

Lahner E, et al. Reassessment of intrinsic factor and parietal cell autoantibodies in atrophic gastritis with respect to cobalamin deficiency. Am J Gastroenterol. 2009 Aug;104(8):2071-9. doi: 10.1038/ajg.2009.231

Kategorier
21-hydroxylas-ak analyser

21-hydroxylas-antikroppar

Autoantikroppar mot 21-hydroxylas definierar autoimmun Addisons sjukdom och detekteras hos 80-90% av alla med primär binjurebarksvikt efter att kända icke-autoimmuna orsaker har exkluderats. Vid fynd av dessa autoantikroppar är vidare diagnostik avseende etiologin till en primär binjurebarksvikt i princip inte nödvändig. Som med många andra diagnostiska autoantikroppar kan nivåerna sjunka under detektionsgränsen när en tid har gått sedan diagnos. Vid autoimmun Addisons kan så många som 50% vara seronegativa 20 år efter diagnos. Med känsligare metoder är dock andelen som förblir seropositiva många år efter insjuknandet betydligt högre (Dalin et al).

Enzymet 21-hydroxylas produceras i binjuren och behövs för bildandet av kortisol och aldosteron. Som parentes kan nämnas att medfödd brist av detta enzym är den vanligaste orsaken till sjukdomen kongenital binjurebarkshyperplasi. Förutom symtom av kortisol- och aldosteronbrist förekommer en virilisering av flickor med sjukdomen p.g.a. att produktionen av förstadier till kortisol kompensatoriskt ökar och i brist på 21-hydroxylas kommer till de stor del omvandlas till androgener. Virilisering av flickor/kvinnor ses inte vid autoimmun Addisons sjukdom.

Litteratur

Husebye ES, et al. Consensus statement on the diagnosis, treatment and follow-up of patients with primary adrenal insufficiency. J Intern Med. 2014 Feb;275(2):104-15. doi: 10.1111/joim.12162

Dalin F, et al. Clinical and Immunological Characteristics of Autoimmune Addison Disease: A Nationwide Swedish Multicenter Study. J Clin Endocrinol Metab. 2017 Feb 1;102(2):379-389. doi: 10.1210/jc.2016-2522

Kategorier
analyser kardiolipin-ak, beta-2-glykoprotein I-ak

Kardiolipin- och Beta-2-glykoprotein I-antikroppar

Antifosfolipidsyndrom (APS) definieras som stabil närvaro (>12 veckor) av någon av ”kriterie-autoantikropparna”: IgG eller IgM mot kardiolipin, IgG eller IgM mot beta-2-glykoprotein I (B2-GPI), eller positivt resultat i det funktionella testet lupus antikoagulans. Utöver det ska även minst ett av de kliniska kriterierna trombos eller graviditetsmorbiditet uppfyllas.

Av alla diagnostiska autoantikroppar utmärker sig dessa just för kravet på stabil närvaro. Anledningen är att icke-trombogena antifosfolipidantikroppar detekteras ofta men övergående vid virusinfektioner, maligniteter, viss läkemedelsbehandling, och ibland även hos helt friska. Dessa tillfälliga autoantikroppar är ofta av IgM-typ. Detektionen av dessa autoantikroppar har åtminstone tidigare i relativt hög grad berott på undermåliga metoder med både falska negativa och falska positiva resultat (Pierangeli et al). 

Autoantikroppar mot kardiolipin har en lång historia som sträcker sig tillbaka till början av 1900-talet med det syfilis-test som August von Wassermann tog fram (Wassermanns reaktion, WR). Hans mål var att extrahera syfilis-antigen från levern tagen från syfilis-smittade embryonala kor för detta test. Senare visade det sig att antigenet som användes var fosfolipider, men det fungerade för att diagnostisera syfilis i alla fall. Karl Landsteiner ersatte snart detta antigen med extrakt från kohjärta (i testet Venereal Disease Laboratory Test, VDRL) och antigenet har sedan dess fått heta kardiolipin (kardio = hjärta). Dessa tester har ingen roll i syfilisdiagnostik längre dock. Det som med tiden har utkristalliserats som APS började med systematiska observationer att “falskt positiva” syfilistest var kopplade till autoimmun sjukdom (SLE), förlängd koagulationstid i labprover (lupus antikoagulans), tromboser, och missfall (APS).

Det viktigaste antigenet som trombogena APS-ak binder till är B2-GPI, en fosfolipid-bindande kofaktor. B2-GPI-dimerer finns fritt men binder som monomerer till fosfolipider varpå kryptiska epitoper exponeras. De patogena antikropparna binder till dessa epitoper och när en antikropp har korsbundit två B2-GPI-molekyler på cellytan uppstår den trombogena effekten. Men i allmänhet verkar det krävas ytterligare en trombogen faktor (“second hit”) för att förskjuta balansen mot manifest trombos.

Kardiolipinantikroppar binder ett mer komplext antigen bestående av både fosfolipider och B2-GPI och metoder för att detektera anti-B2-GPI har på olika sätt isolerat B2-GPI med kryptiska epitoper exponerad. Standard-metod för detektion av anti-B2-GPI är ELISA men alternativ finns (Fluoroimmunoassay, kemiluminesens, ALBIA). Lineblot bör endast användas som bekräftande test. Trippelpositiv APS (B2-GPI-ak, kardiolipin-ak, samt lupusantikoagulans) innebär en högre trombos- och/eller missfallsrisk. Det har spekulerats om trippelpositivitet är en markör för B2-GPI-ak med högre koncentration/aviditet.

Generellt kan man säga att kardiolipin-ak har högre sensitivitet och B2-GPI-ak har högre specificitet för diagnosen APS. Det är etablerat att B2-GPI-ak av IgG-typ är en bättre diagnostiska markör än IgM och det har diskuterats om den ska utgå från diagnoskriterierna.

Litteratur

Bettacchioli E, et al. News and meta-analysis regarding anti-Beta 2 glycoprotein I antibodies and their determination. Clin Immunol. 2019 Aug;205:106 – 115. doi: 10.1016/j.clim.2019.06.002

Salma N, et al. Thrombotic risk assessment and analytical performance of the chemiluminescent analyzer IDS-iSYS for the detection of anti-cardiolipin and anti-beta 2 glycoprotein I autoantibodies. Clin Immunol. 2018 Sep;194:92-99. doi: 10.1016/j.clim.2018.07.006

Liu T, et al. ”Non-criteria” antiphospholipid antibodies add value to antiphospholipid syndrome diagnoses in a large Chinese cohort. Arthritis Res Ther. 2020 Feb 21;22(1):33. doi: 10.1186/s13075-020-2131-4

Heikal N, et al. Laboratory Evaluation of Antiphospholipid Syndrome. Am J Clin Pathol. 2019 Oct 7;152(5):638-646. doi: 10.1093/ajcp/aqz085

Pierangeli SS, et al. ’Criteria’ aPL tests: report of a task force and preconference workshop at the 13th International Congress on Antiphospholipid Antibodies, Galveston, Texas, April 2010. Lupus. 2011 Feb;20(2):182-90. doi: 10.1177/0961203310395055

Kategorier
analyser sCD25

sCD25

IL-2 fick ursprungligen namnet T cell growth factor på grund av dess viktiga roll som tillväxtfaktor för T-celler. När T-celler aktiveras sker många förändringar på cellytan, bl.a. ökar mängden av IL-2-receptorns alfa-kedja (heter också CD25), som tillsammans med en beta- och en gamma-kedja bildar en variant av IL-2 receptorn med högre affinitet för IL-2. I samma stund börjar CD25 klyvas från dessa receptorer och lösligt CD25 (sCD25) kan därför analyseras som ett mått på T-cellsaktivering.

Sedan 2004 ingår sCD25 i diagnoskriterierna för hemofagocytisk lymfohistiocytos (HLH) och blev i och med detta den första cytokin/cytokinreceptor-molekylen att ingå i etablerade diagnoskriterier.

Ökade nivåer av sCD25 ses vid sjukdomar med kraftig T-cellsaktivering såsom: systemiska autoimmuna sjukdomar (SLE, RA, SS, myosit), hematologiska maligniteter (särskilt T-cellsleukemi/lymfom), och organavstötning. Vid Sjögrens syndrom kan t.ex. stegrat sCD25 indikera progression med manifestationer i organ utöver tår- och spottkörtlar. Många studier har visat att sCD25 speglar sjukdomsaktivitet och att sjunkande nivåer korrelerar med gott svar på behandling vid diverse sjukdomar.

Som parentes kan nämnas att en annan markör som är central vid diagnostiken av HLH är ferritin, som istället speglar makrofagaktivering. Makrofager och T-celler är dock tätt sammanlänkade och en cytokin som följer sCD25 tämligen väl är IFNγ som också är mycket viktig för makrofagers aktivering.

Litteratur

Lin M, et al. Clinical utility of soluble interleukin-2 receptor in hemophagocytic syndromes: a systematic scoping review. Ann Hematol. 2017 Aug;96(8):1241-1251. doi: 10.1007/s00277-017-2993-y

Damoiseaux J. The IL-2 – IL-2 receptor pathway in health and disease: The role of the soluble IL-2 receptor. Clin Immunol. 2020 Sep;218:108515. doi: 10.1016/j.clim.2020.108515

Ou W, et al. Clinical significance of cerebrospinal fluid soluble CD25 in pediatric hemophagocytic lymphohistiocytosis with central nervous system involvement. Pediatr Blood Cancer. 2022 Aug;69(8):e29712. doi: 10.1002/pbc.29712