Författare: Hannes Lindahl

Kategorier
diagnoser NMOSD och MOGAD

NMO, NMOSD och MOGAD

Neuromyelitis optica (NMO), tidigare benämnd Devic’s sjukdom, är i likhet med MS en neuroinflammatorisk sjukdom som oftast kommer i skov. När det upptäcktes att majoriteten av patienterna med NMO har autoantikroppar riktade mot akvaporin-4 har utveckling gått snabbt framåt. Den immunmodulerande behandling har anpassats och begreppet NMO spectrum disorder (NMOSD) har etablerats för att omfatta patienter med akvaporin-4-antikroppar men med begränsade kliniska manifestationer för att möjliggöra tidigare behandling. Av de olika syndromen som ryms i begreppet NMOSD är optikusneurit och extensiv longitudinell myelit de vanligaste. I båda fallen är inflammationen mer omfattande än vad som är typiskt vid MS och lämnar mer restsymtom.

Akvaporin-4 är en kanal i astrocyternas cellmembran som har uppgiften att transportera vatten. NMOSD tillhör således gruppen autoimmuna astrocytopatier och stegrade nivåer i spinalvätska av det astrocytspecifika proteinet GFAP stödjer diagnosen och ger ett objektivt mått på vävnadsskadan.

Myelinoligodendrocytglykoprotein (MOG) har i decennier diskuterats som ett möjligt autoantigen vid MS men med tiden har det blivit allt mindre troligt. Efter att det blev praktiskt att detektera antikroppar mot MOG i klinisk rutin har de ibland fått agera som ett alternativt serologiskt stöd för diagnosen NMOSD. Med nu anses neuroinflammation med MOG-ak vara tillräckligt distinkt från både MS och NMOSD och att det sedan 2018 utgör en egen kategori, MOG antibody-associated disease (MOGAD). Vid NMOSD är det astrocyter som i första hand skadas men MOGAD, liksom MS, kännetecknas istället av demyelinisering. Till skillnad från MS, där de perivaskulära cellulära infiltraten främst består utav CD8 T-celler, består de vid MOGAD främst utav CD4 T-celler och makrofager. Syndrom som förekommer tillsammans med MOG-ak och ryms i begreppet MOGAD är optikusneurit, transversell myelit, och akut demyeliniserande encefalomyelit (ADEM). Eftersom MOGAD är en relativt nyligen definierad entitet hämtas behandlingsstrategier från de mer välstuderade MS och NMOSD än så länge.

Litteratur

Marignier R, et al. Myelin-oligodendrocyte glycoprotein antibody-associated disease. Lancet Neurol. 2021 Sep;20(9):762-772. doi: 10.1016/S1474-4422(21)00218-0

Pittock SJ, et al. Hope for patients with neuromyelitis optica spectrum disorders – from mechanisms to trials. Nat Rev Neurol. 2021 Dec;17(12):759-773. doi: 10.1038/s41582-021-00568-8

Kategorier
autoimmun diabetes diagnoser

Autoimmun diabetes

Autoimmun diabetes orsakas av immunologisk toleransförlust i relation till betacellerna i bukspottskörteln och kallas också diabetes mellitus typ 1 (T1DM). Betacellerna utgör majoriteten av cellerna i de s.k. Langerhanska öarna i organet och står för kroppens produktion av insulin.

Det finns fyra autoantigen som primärt har kopplats till betacellsautoimmunitet och som analyseras i klinisk rutin: GAD65, IA-2, insulin, och ZnT8. Antikroppar mot dessa eller andra autoantigen verkar dock inte spela någon större roll i betacellsdestruktionen utan för detta tycks de cytotoxiska CD8 T-cellerna vara viktigast.

Till skillnad från de flesta autoimmuna sjukdomar har immunmodulerande/hämmande behandling hittills inte visat sig påverka sjukdomsförloppet vid T1DM.

Sjukdomens utveckling kan beskrivas i tre steg:

  1. asymtomatisk autoimmunitet mot betacellerna (islet autoimmunity) uppstår
  2. betacellernas dysfunktion och bristen på insulin leder till sämre blodsockerkontroll, som fortfarande är asymtomatisk
  3. symtomatisk T1DM, d.v.s. ökade urinmängder, ökad törst, cellulär energibrist resulterande i nedbrytning av triglycerider och metabolisk acidos.

När personer med hög risk att utveckla T1DM har följts från födseln har det första tecknet på betacellsautoimmunitet varit detektion av dessa autoantikroppar. Det har visat sig att insulin-antikroppar är de som ofta uppträder först (vanligast vid 9-24 månaders ålder) och i annat fall GAD65-antikroppar (vanligast vid 36 månaders ålder). De övriga två, IA-2- och ZnT8-antikroppar uppstår oftast senare och då inte som den första autoantikroppen.

Defekter i de regulatoriska T-cellerna, både till antal och funktion, har kopplats till många autoimmuna sjukdomar men kanske är detta särskilt avgörande vid T1DM eftersom en av de tidigaste autoimmuna manifestationerna vid medfödd brist på dessa celler (vid IPEX-syndromet, läs mer via socialstyrelsen) är just diabetes.

Litteratur

Vallianou NG, et al. Diabetes type 1: Can it be treated as an autoimmune disorder? Rev Endocr Metab Disord. 2021 Dec;22(4):859-876. doi: 10.1007/s11154-021-09642-4

Regnell SE, Lernmark Å. Early prediction of autoimmune (type 1) diabetes. Diabetologia. 2017 Aug;60(8):1370-1381. doi: 10.1007/s00125-017-4308-1

Kategorier
autoimmuna tyreoideasjukdomar diagnoser

Autoimmuna tyreoideasjukdomar

Graves sjukdom (GD) och Hashimotos tyreoidit (HT) är två sjukdomar som orsakas av autoimmunitet riktad mot sköldkörteln. GD kännetecknas av hypertyreos (överfunktion) pga av stimulerande antikroppar riktade mot TSH-receptorn. Hashimotos tyreoidit kännetecknas av autoimmun kronisk inflammation och är en vanlig orsak till hypotyreos (underfunktion).

I sköldkörteln (glandula thyreoidea) utmärker sig TSH-receptorn, enzymet tyreoperoxidas (TPO), och det stora glykoproteinet tyreoglobulin (TG) för hög immunogenicitet och antikroppar riktade mot dessa talar för autoimmun tyreoideasjukdom.

Tyreoideastimulerande hormon (TSH) ska normalt aktivera sköldkörteln för att öka produktionen av sköldkörtelhormon. När mängden sköldkörtelhormon är lagom uppfattar kroppen det och minskar mängden TSH. Vid Graves sjukdom orsakar autoantikropparna riktade mot TSH-receptorn en konstant stimulering av receptorn och en frisättning av tyreoideahormon som inte tar hänsyn till någon feedback-hämning. I sällsynta fall förekommer faktiskt även blockerande TSH-receptor-antikroppar vilket leder till att för lite sköldkörtelhormon bildas, hypotyreos.

Till skillnad från TSH-antikroppar tros inte TPO- eller TG-antikroppar orsaka någon skada eller ha någon funktion i sig. Trots närvaron av dessa autoantikroppar bektraktas sjukdomarna i allmänhet som T-cellsdrivna. Av kända genvarianter som påverkar risken för autoimmuna tyreoideasjukdomar är cirka 70% kopplade till T-celler. Vidare är T-cellsinfiltrationen i tyreoidea påtaglig. Initialt är inflammationen av Th1 typ (speglas t.ex. av ökade nivåer av de Th1-rekryterande kemokinerna CXCL9, CXCL10, och CXCL11 i cirkulationen) men i senare skeden av sjukdomarna sker en övergång till en mer Th2-dominerad inflammation.

Litteratur

Antonelli A, et al. Graves’ disease: Clinical manifestations, immune pathogenesis (cytokines and chemokines) and therapy. Best Pract Res Clin Endocrinol Metab. 2020 Jan;34(1):101388. doi: 10.1016/j.beem.2020.101388

Kategorier
diagnoser myosit

Myosit

Idiopatisk inflammatorisk myosit (IIM) eller bara myosit är en grupp autoimmuna sjukdomar med gemensamma kännetecken såsom kronisk lymfocytär infiltration i muskler associerat med lokal svaghet och smärta. Eftersom inflammation/infiltration inte är helt obligat har termen systemiska autoimmuna myopatier föreslagits men har inte helt slagit igenom ännu. Sjukdomarna inom gruppen myosit skiljer sig åt bland annat avseende behandlingssvar, prognos, associerade autoantikroppar, och manifestationer i andra vävnader än musklerna.

Det finns numera ett antal myositspecifika autoantikroppar som dels bekräftar diagnosen myosit och dessutom ofta har distinkta kliniska fenotyper kopplade till sig. Hur man har grupperat myositsjukdomarna har varierat över tid men efter att autoantikroppar togs upp i diagnosalgoritmerna har fyra undergrupper blivit de dominerande:

  1. dermatomyosit
  2. antisyntetassyndrom
  3. sporadisk inklusionskroppsmyosit
  4. immunmedierad nekrotiserande myopati

Utöver de myositspecifika autoantikropparna finns en handfull autoantikroppar som främst är kopplade till andra systemsjukdomar men som när de detekteras vid utredning av myosit kan ge ytterligare information om klinisk fenotyp eller utgöra s.k. overlap-myosit med kännetecken från båda sjukdomarna samtidigt. Dessa kallas som grupp myositassocierade autoantikroppar. Ett vanligt sådant exempel är anti-PM-Scl som är starkt kopplat till systemisk skleros men som detekteras i upp till 10% av myositpatienterna och då ofta innebär overlap/blandform av sjukdomarna.

De flesta av de myositspecifika autoantikropparna ger upphov till ett ANA-mönster eller ganska ofta ett finkornigt cytoplasmatiskt mönster på samma testceller, vilket kan föranleda vidare undersökning av provet med antigenspecifika tester.

Dermatomyosit har kopplats till patologisk typ 1-interferonsignalering medan antisyntetassyndrom och inklusionskroppsmyosit har båda kopplats till ökad typ II-interferonsignalering och Th1-dominerat immunsvar.

Vid immunmedierad nekrotiserande myopati är det cellulära infiltratet i musklerna mindre uttalat och patogenesen kanske främst beroende av effekten av patogena autoantikroppar och klassisk komplementaktivering.

Litteratur

Lundberg IE, et al. Idiopathic inflammatory myopathies. Nat Rev Dis Primers. 2021 Dec 2;7(1):86. doi: 10.1038/s41572-021-00321-x

Nombel A, et al. Dermatomyositis With Anti-MDA5 Antibodies: Bioclinical Features, Pathogenesis and Emerging Therapies. Front Immunol. 2021 Oct 20;12:773352. doi: 10.3389/fimmu.2021.773352.

Bolko L, et al. The role of interferons type I, II and III in myositis: A review. Brain Pathol. 2021 May;31(3):e12955. doi: 10.1111/bpa.12955

Lodin K, et al. Interstitiell lungsjukdom med myositantikroppar ofta förbisedd. Läkartidningen. 2022;119:22023

Kategorier
diagnoser hereditärt angioödem

Hereditärt angioödem

Hereditärt angioödem (HAE) är en ärftlig benägenhet att återkommande men på ett oförutsägbart sätt få attacker av svullnad i huden, övre luftvägarna, mag-tarmkanalen, och urinvägarna.

Svullnaden är smärtsam och ger inte klåda eller nässelutslag. Ärftlighetsgången är autosomalt dominant, vilket innebär att varje barn till en förälder med tillståndet har 50% risk att också få det. Orsaken är bristande kontroll på kärlaktiva ämnen, främst bradykinin.

Den vanligaste orsaken är brist på C1-inhibitor (HAE typ I) eller defekt funktion av densamma (HAE typ II). C1-inhibitor är en serinproteashämmare (serpin) som har en hämmande effekt på komplement-, koagulation-, finbrinolys-, och kallikrein-kininsystemen.

För HAE typ I och II orsakas symtomen främst av bradykininfrisättning vilket innebär att läkemedel som används vid allergi inte är verksamma. Istället är akutbehandlingen C1-inhibitor (rekombinant eller framrenat från donerad plasma) alternativt läkemedel som är framtagna för att specifikt hämma kallikrein-kinin-systemet.

Angioödem som är histamindrivet, den vanligaste formen av angioödem och kallas Idiopathic histaminergic acquired angioedema (AAE-IH) på engelska (Grumach et al), är en differentialdiagnos liksom angioödem orsakat av läkemedelsgruppen ACE-hämmare.

Även om symtomen främst orsakas av bradykinin ses ökad komplementkonsumtion, vilket kan utnyttjas för diagnostik. Låga C4-nivåer mellan attackerna har ganska god sensitivitet och kan ge stöd åt diagnosen HAE typ I eller II. Normalt C4 under en attack utesluter i princip HAE typ I eller II. På forskningsbasis har det visats att även tecken på låggradig Th17-inflammation i form av cirkulerande cytokiner föreligger mellan attackerna (Arcoleo et al).

Både nivå och funktion av C1-inhibitor analysers i klinisk rutin och vid relevant klinisk bild kan det fastställa diagnosen HAE typ I respektive HAE typ II. Vid normalt resultat på dessa analyser används termen HAEnC1 (tidigare typ III) där det vanligaste är att ingen genetisk defekt identifieras följt av en defekt i någon av dessa fyra: koagulationsfaktor FXII, plasminogen, angiopoetin 1, eller kininogen 1.

Litteratur

Busse PJ, et al. US HAEA Medical Advisory Board 2020 Guidelines for the Management of Hereditary Angioedema. J Allergy Clin Immunol Pract. 2021 Jan;9(1):132-150.e3. doi: 10.1016/j.jaip.2020.08.046

Levi M, Cohn DM. The Role of Complement in Hereditary Angioedema. Transfus Med Rev. 2019 Oct;33(4):243-247. doi: 10.1016/j.tmrv.2019.08.002

Ferrara AL, et al. Roles of Immune Cells in Hereditary Angioedema. Clin Rev Allergy Immunol. 2021 Jun;60(3):369-382. doi: 10.1007/s12016-021-08842-9

Arcoleo F, et al. The complex alteration in the network of IL-17-type cytokines in patients with hereditary angioedema. Clin Exp Med. 2018 Aug;18(3):355-361. doi: 10.1007/s10238-018-0499-0

Grumach AS, et al. Angioedema Without Wheals: Challenges in Laboratorial Diagnosis. Front Immunol. 2021 Dec 8;12:785736. doi: 10.3389/fimmu.2021.785736

Kategorier
anafylaxi diagnoser

Anafylaxi

Anafylaxi är en potentiellt livshotande och snabbt insättande systemisk överkänslighetsreaktion som kan resultera i ofri luftväg och/eller chock.

Mastceller och basofila granulocyter är täckte av IgE-antikroppar. Den klassiska IgE-medierade anafylaxin utlöses när en sensibiliserad (allergisk) person exponeras för allergenet varpå flera av dessa IgE-antikroppar korsbinds och signaler fortplantas till cellens insida. Om signaleringen är tillräckligt stark sker en snabb frisättning av kärlaktiva och proinflammatorisk substanser som finns förbildade i cellen.

Substanserna som frisätts från mastceller/basofiler är bl.a. histamin och tryptas. Samtidigt sker en nybildning av cytokiner, leukotriener, prostaglandiner, m.m. Även komplementkonsumtion och frisättning av anafylatoxinerna C3a, C4a, och C5a sker vid analyfaxi, men hur stor roll detta har är inte känt. För att bekräfta diagnosen anafylaxi kan tryptas analyseras, men provtagning ska då helst göras inom 3 timmar. Att analysera histamin är inte praktiskt genomförbart p.g.a. dess korta halveringstid.

Anafylaxi utan IgE-sensibilisering finns beskrivet och orsaken kan då vara immunkomplex och direkt histaminfrisättning. IgG-medierad anafylaxi går att inducera i djurmodeller men i människa har det inte övertygande påvisats. Det finns indikationer på att IgG-medierad anafylaxi kan vara associerat med sensibilisering mot proteingruppen lipid transfer protein (LTP), kräva högre mängder antigen, och orsaka aktivering av neutrofila granulocyter och/eller monocyter med frisättning av till viss del andra mediatorer, t.ex. platelet activating factor (PAF).

På senare tid har det alltmer uppmärksammats att det finns olika anafylaktiska fenotyper som tros spegla olika sjukdomsmekanismer (endotyper). Möjligen kan man med biomarkörer inte bara bekräfta en anafylaktisk reaktion utan också få information om vilken/vilka delar av immunsystemet som driver den. Ett förslag på indelning är (Sala-Cunill et al):

Immunologisk anafylaxi:

  • IgE-beroende
  • IgG-beroende
  • komplement-drivet
  • kontaktsystem-drivet (bradykinin)

Icke-immunologisk anafylaxi:

orsakas utan inblandning av antigenspecifika IgE, IgG, eller immunkomplex. T.ex. kan orsaken vara läkemedel, hemodialys, röntgenkontrast m.m. som i vissa fall aktiverar mastceller/basofiler eller komplementsystemet och dess anafylatoxiner (C3a, C5a) utan inblandning av antigenspecifika antikroppar.

Det ska betonas att akutbehandling oavsett endotyp kommer alltid att vara densamma (adrenalin, m.m.) men fortsatt diagnostik och underhållsbehandling kan påverkas.

Litteratur

Reber LL, et al. The pathophysiology of anaphylaxis. J Allergy Clin Immunol. 2017 Aug;140(2):335-348. doi: 10.1016/j.jaci.2017.06.003

Muñoz-Cano R, et al. Mechanisms of Anaphylaxis Beyond IgE. J Investig Allergol Clin Immunol. 2016;26(2):73-82; quiz 2p following 83. doi: 10.18176/jiaci.0046

Sala-Cunill A, et al. Phenotypes, endotypes and biomarkers in anaphylaxis: current insights. Curr Opin Allergy Clin Immunol. 2018 Oct;18(5):370-376. doi: 10.1097/ACI.0000000000000472

Kategorier
autoimmun gastrit diagnoser

Autoimmun gastrit

Vid autoimmun gastrit (AIG) skadas magsäckens parietalceller, som har som uppgift att bilda saltsyra och den viktiga bärarmolekylen för vitamin B12, intrinsic factor. Dessa celler finns i corpus och fundus, alltså nästan överallt i magsäcken förutom i ett område i nedre delen (antrum och pylorus). Med tiden leder AIG till atrofisk gastrit. Atrofisk gastrit orsakad av AIG kännetecknas av att antrum är opåverkad till skillnad från atrofisk gastrit av andra orsaker, t.ex. Helicobacter pylori.

AIG beskrevs på 60-talet efter upptäckterna av autoantikroppar mot parietalceller och autoantikroppar mot intrinsic factor. Destruktionen av parietalcellerna är dock sannolikt medierad av CD8 T-celler via FasL/Fas-inducerad apoptos samt cytotoxicitet via granzym. Att sjukdomen inte drivs av patogena antikroppar stöds dels av att AIG utan dessa autoantikroppar förekommer men i ännu större grad av att patienter med variabel immunbrist (common variable immunodeficiency, CVID) med ingen eller mycket begränsad IgG-syntes ganska ofta utvecklar AIG.

Förlust av parietalceller leder till ökat pH i magsäcken, försämrad järnabsorption ledande till järnbristanemi, och försämrat upptag av B12 ledande till makrocytär megaloblastisk anemi som i detta sammanhang kallas perniciös anemi. Hos vissa patienter dominerar järnbristanemi med mikrocytär anemi och hos andra B12-bristanemi.

Litteratur

Shah SC, et al. AGA Clinical Practice Update on the Diagnosis and Management of Atrophic Gastritis: Expert Review. Gastroenterology. 2021 Oct;161(4):1325-1332.e7. doi: 10.1053/j.gastro.2021.06.078.

Lenti MV, et al. Autoimmune gastritis. Nat Rev Dis Primers. 2020 Jul 9;6(1):56. doi: 10.1038/s41572-020-0187-8

Kategorier
Addisons sjukdom diagnoser

Addisons sjukdom

Primär binjurebarksvikt kallas också Addisons sjukdom. Den vanligaste orsaken i utvecklade länder är autoimmun Addisons sjukdom (AAD) och i utvecklingsländer är t.ex. tuberkulos en vanlig orsak.

Diagnosen AAD bygger på detektion av autoantikroppar mot binjurebarken. Fram till 1990-talet gjordes detta med indirekt immunofluorescens men efter att 21-hydroxylas identifierades som huvudautoantigenet vid AAD har antigenspecifika metoder blivit de vanligaste.

Även autoantikroppar mot 17-hydroxylas och mot side chain cleavage enzyme (P450scc) förekommer hos vissa med AAD men de är vanligare vid autoimmunt polyendokrint syndrom 1 (APS1) eller autoimmun ooforit.

Autoantikropparna, som inte är patogena i sig, har oftast IgG1 typ vilket antyder att T-celler av Th1-typ är inblandade i destruktionen av binjurebarkvävnad.

De starkast associerade genvarianterna på populationsnivå (från GWAS-studie) inkluderar varianter i HLA-komplexet och AIRE (Eriksson, et al). AIRE kontrollerar uttrycket av kroppsegna proteiner i thymus, och denna genetiska association antyder att bristande centrala toleransmekanismer är avgörande vid utvecklingen av AAD. Även varianter i generna BACH2, CTLA4, och PTPN22 som är etablerade som generellt sjukdomsdrivande vid autoimmuna sjukdomar är kopplade till AAD. De HLA-alleler som tydligast ökar risk för AAD är DQB1*02:01 (oddskvot kring 7) och DQB1*03:02. Dessa är kopplade till varsin större haplotyp DR3-DQ2 respektive DR4-DQ8. De två haplotyperna har synergistisk effekt (interagerar) vilket antyder gemensamma mekanismer.

Majoriteten av de med AAD utvecklar minst en annan autoimmun sjukdom (Dalin, et al). Genetiska riskfaktorer segregerar i tre grupper av autoimmuna sjukdomar: systemiska, organspecifika, och inflammatorisk tarmsjukdom. Vid Addisons sjukdom är risken störst att utveckla en annan sjukdom från gruppen organspecifika, t.ex. Hashimotos tyreoidit, typ I diabetes, vitiligo, eller Graves sjukdom.

Litteratur

Saverino S, Falorni A. Autoimmune Addison’s disease. Best Pract Res Clin Endocrinol Metab. 2020 Jan;34(1):101379. doi: 10.1016/j.beem.2020.101379

Eriksson D, et al. GWAS for autoimmune Addison’s disease identifies multiple risk loci and highlights AIRE in disease susceptibility. Nat Commun. 2021 Feb 11;12(1):959. doi: 10.1038/s41467-021-21015-8

Dalin F, et al. Clinical and Immunological Characteristics of Autoimmune Addison Disease: A Nationwide Swedish Multicenter Study. J Clin Endocrinol Metab. 2017 Feb 1;102(2):379-389. doi: 10.1210/jc.2016-2522

Kategorier
diagnoser myastenia gravis

Myastenia gravis

Myastenia gravis (MG) orsakas av autoantikroppar. Dessa är riktade mot funktionellt viktiga postsynaptiska komponenter inblandade i överföringen av impulser från nerver till muskler, närmare bestämt skelettmuskulatur.

Det viktigaste signalämnet i detta sammanhang är acetylkolin. Den vanligaste målmolekylen för autoantikropparna vid MG är acetylkolinreceptorn (AChR), och i 80-90% av all MG kan dessa autoantikroppar detekteras. Hos ett fåtal detekteras istället autoantikroppar mot muskelspecifikt kinas (MuSK). Båda antikroppsfynden förekommer nästan bara vid MG (hög specificitet) men förekommer i regel inte samtidigt.

Hos ytterligare ett fåtal förekommer antikroppar mot LRP4 men dessa är inte lika MG-specifika fynd och test för dessa är ännu inte kommersiellt tillgängliga. Ett antal mindre etablerade MG-associerade autoantikroppar finns beskrivna, där vissa är intracellulära och sannolikt inte är patogena.

Autoantikropparna mot AChR är patogena i sig och plasmabyte har en viktig roll vid svåra fall för att snabbt avlägsna dem. Den största faran i de svåra fallen är att muskelsvagheten ska omfatta andningsmuskulaturen. Autoantikropparna orsakar både komplementmedierad muskelcellskada men också korsbindning av receptorerna som då svarar med att internaliseras i cellen. Resultatet blir få AChR på cellytan men sällan irreversibel vävnadsskada. Progressiv sjukdomsbild är inte typiskt vid MG.

Symtomlindring sker främst genom att hindra nedbrytning av fritt acetylkolin i synapsen med läkemedlen acetylkolinesterashämmare. I många fall orsakas MG av ett tymom och kirurgiskt avlägsnande av körteln (tymektomi) kan då vara effektivt för att bryta den immunologiska process som driver på sjukdomen.

MuSK-autoantikropparna är främst av IgG4 typ vilket innebär att de varken aktiverar komplement eller korsbinder sina autoantigen effektivt. Anti-MuSK-positiv MG är heller inte associerat med avvikelser i tymus och sammantaget är sjukdomsmekanismen troligen annorlunda hos dessa jämfört med anti-AChR-positiv MG.

Litteratur

Punga AR, et al. Epidemiology, diagnostics, and biomarkers of autoimmune neuromuscular junction disorders. Lancet Neurol. 2022 Feb;21(2):176-188. doi: 10.1016/S1474-4422(21)00297-0

Gilhus NE, et al. Myasthenia gravis. Nat Rev Dis Primers. 2019 May 2;5(1):30. doi: 10.1038/s41572-019-0079-y

Deymeer F. History of Myasthenia Gravis Revisited. Noro Psikiyatr Ars. 2020 Nov 7;58(2):154-162. doi: 10.29399/npa.27315

Kategorier
antifosfolipidsyndrom diagnoser

Antifosfolipidsyndrom

Antifosfolipidsyndrom (APS) kännetecknas av trombos och/eller graviditetskomplikationer tillsammans med stadigvarande förekomst av antifosfolipidantikroppar.

Klassifikationskriterier, framtagna för inklusion av väldefinierade patientgrupper i kliniska studier, finns publicerade och används till stor del även för diagnostik. En uppdatering av dessa kriterier är på gång men inga förändringar avseende laboratorierdiagnostiken kommer införas.

De antikroppstester som ingår i klassifikationskriterierna är:

  • lupusantikoagulans (som egentligen är en screening för alla former av fosfolipidantikroppar)
  • IgG eller IgM mot kardiolipin (en fosfolipid som finns i alla cellmembran)
  • IgG eller IgM mot B2-glykoprotein 1 (som är bundet till kardiolipin)

Ytterligare “non-criteria”-antikroppar är av intresse forskningsmässigt men ingår inte i kriterierna pga brist på evidens, kliniskt värde, eller tillgängliga kommersiella metoder för detektion

Antifosfolipidantikroppar är en generell riskfaktor för trombos, även hos friska och personer med andra sjukdomar. Hos personer med APS innebär närvaro av flera av dessa autoantikroppar högre risk för trombos. Dock är de inte tillräckliga för att sjukdomsmanifestationer ska utvecklas. Man talar om en “two-hit”-modell vid APS där en eller flera andra faktorer behöver samverka med antikropparna. Det är inte väl kartlagt vilka dessa faktorer är men det kan röra sig om infektion, inflammation, eller någon av de etablerade protrombotiska faktorerna såsom p-piller eller immobilisering.

Även i djurmodeller har det visat sig att injektion av fosfolipidantikroppar inte är tillräckligt för att tromboser ska uppstå utan det krävs ytterligare faktorer. Det är oklart vilka celler som påverkas av antikropparna men trombocyter, endotelceller, och monocyter är starka kandidater. Med musmodeller har det även visat sig att den protrombotiska effekten av antikropparna är beroende av LRP8, Annexin A2, och TLR4.

Det finns data både från djurmodeller och människa att komplementsystemet (både klassiska och alternativa vägen) är aktiverat och bidrar patologiskt till graviditetskomplikationer vid APS. Tecken på komplementkonsumption hos APS-patienter och deponering av C4d på placentavävnad har rapporterats.

Litteratur

Schreiber K, et al. Antiphospholipid syndrome. Nat Rev Dis Primers. 2018 Jan 11;4:17103. doi: 10.1038/nrdp.2017.103

Barbhaiya M, et al. Development of a New International Antiphospholipid Syndrome Classification Criteria Phase I/II Report: Generation and Reduction of Candidate Criteria. Arthritis Care Res (Hoboken). 2021 Oct;73(10):1490-1501. doi: 10.1002/acr.24520